Att springa hinderbana som sjukskriven.

I januari när jag satte mål för mig själv löd mitt träningsmål: ”Att komma i mål i elitklassen på VM med armbandet i behåll”.
Underförstått finns där delmålen:
– Kvala till elitklassen i VM.
– Klara alla hinder under själva loppet för att behålla armbandet.

Detta mål satte jag med tanke på VM 2017 där jag hade kvalificerat mig till elit, men valt att springa i åldersklass. Även att jag klarade av alla tre loppen med armbanden i behåll vilket inte var fallet för alla damer i elitklassen.

Sen kom livet i kapp. Jag hade inte ork eller motivation till att träna på den nivån som krävs för att vara bland de bästa i sporten. Jag blev sjukskriven på grund av utmattning och blev även diagnostiserad med latent hypotyreos. Kroppen hade fått nog av stress och nu var det verkligen dags att lyssna!

Jag var hemma från jobbet och hade ingen vilja alls till att träna tungt eller hårt, utan jag hittade energi i att springa. Inte några krav på hur långt, länge eller hur snabbt utan mer en stund i naturen där jag kände att axlarna hittade tillbaka på sin plats och andetagen kom ända ner i magen. Lugna dagar med mycket bokläsning, god mat och tid i naturen är mitt bästa recept för att stressa ner, men inte för att springa elitklass i VM.

Det viktigaste för mig var (och är) att må bra, inte att springa nån tävling och mitt långsiktiga mål med träning visade sig vara väl utformat;
”Att om 10 år kunna springa hinderbana med de nya barnen i familjen.”
Underförstått finns där delmålen;
– Träna långsiktigt och hållbart.
– Ha en stark kropp för att klara av vardagen och umgänge med dessa barn.
– Fortsätta tycka träning är kul så att jag vill hålla på med det länge.

Med det i tankarna så finns det inget ”du måste träna och vara stark nu så att du kan kvala och springa VM i år”. Just nu finns  det ingenting som skulle få mig att pusha mig själv så hårt som det krävs för att vara på elitnivå. Jag vill inte ha scheman, bestämda vikter, tydliga planeringar för ett kortsiktigt mål, jag vill må bra.

Varför då starta i ett elitheat när jag vet att jag inte har elitformen? Kan jag inte bara starta i en vanlig startgrupp och springa ett vanligt lopp?

En stor del som har varit väldigt viktig i min sjukskrivning är just träningen. Jag har inte mått bra på jobbet, jag har haft det tungt med det sociala, men i träningen har jag kunnat vila. En liten del av mig har fått vara frisk, jag har kunnat känna mig som mig själv när jag tränar. Tävlingarna jag har genomfört har varit tillfällen då jag inte har varit den utmattade Cecilia, utan jag har kunnat vara jag. Kortare möten med kära vänner och genomförande av ett oerhört tydligt och enkelt mål, det har varit guld. Att på ett lopp få känna fjärilar i magen, inga mörka tankar om vem jag är, vad jag kan, vad jag borde och inte borde, olika måsten, utan det har bara funnits här och nu.

Att stå i startfältet under elitstarten är magiskt, jag är en del av dessa fantastiska atleter. Jag kommer inte vinna, jag kommer inte prestera på min elitnivå, men jag hör hemma här. Om det bara var de som trodde att de skulle vinna loppet som ställde upp, vad skulle det bli för startgrupp? Var finns då inspirationen till att tro på sig själv och göra saker för sin egna skull?

Det mest taktiska hade varit att starta i åldersgrupp i Ultimate OCR för att säkra min plats till VM. Men jag vill inte vara taktisk, jag vill inte ha fokus på att prestera utifrån givna kriterier, jag vill prestera för mig själv, för mig egen skull. Jag vill tävla för att jag kan och för att jag vill. Jag i startfållan, ombytt i mina snabbaste kläder precis på gång till att göra något jag älskar. Det är just där jag vill vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.