Mountain Evolution Race 2018

Eller  att testa gång på gång på samma sätt och förvänta sig ett annat resultat.

När klockan ringde vid 05:30 så ville jag bara gå och lägga mig igen. Jag vaknar i Älmhult, Mountain Evolution Race går i Danmark. Det är första gången vi åker långt till ett lopp över dagen och jag var inte så sugen. Kristoffer sa ”ja, men vi är ju ändå vakna, vi kan ju lika gärna åka”. Och jag funderade, varför gör jag det här? Kom fram till att jag tycker ju att det är kul, jag vill ju springa, så vi åkte.

Väl framme i Danmark sken solen, platsen för lopp var fantastiskt vackert och jag var så glad över att vara där.

Förutom att få springa ett sjukt kul och utmanade lopp hade jag anmält mig i våras med en förhoppning om att kunna knipa en EM-kvalplats. Med tanke på vilken prestation jag gjorde förra helgen (med Icebug Xperience) så var jag rätt trött i kroppen och insåg att jag måste leverera 110% om kvalplatsen skulle lyckas och det var jag inte redo för.

Loppet var uppbyggt kring en amfiteater där start och mål var. Först gjorde vi hinder i del A på teaterområdet, ut på en runda på 6 km med 11 olika hinder, tillbaka till teatern där vi körde hinder i del B, ut på samma 6 km-runda, tillbaka till teatern för hinder i del C som avslutades med att simma ut i sjön till en liten gummibåt där vi fick vår medalj för att sedan springa upp för trappan och in i mål.

Sjukt kul upplägg tycker jag och med armbandsprincipen uppskattar jag loppet ännu mer. Många tunga hinder, nya hinder-varianter som är enkla men fiffiga, fantastiska funktionärer, fin löpning och sjukt härlig stämning gör Evolution Race till ett riktigt bra lopp.

När jag kom in mot teatern efter första varvet kunde jag inte förstå hur jag ens skulle klara av ett varv till, jag var så sliten. Hade gjort flera försök på en low rig innan jag lyckades (genom att hänga i knävecket i en ring, varför testade jag inte det efter första försöket?), det hade tagit hårt på armarna. Där gav jag helt upp tankarna på en kvalplats och bara kämpade för att ens ta mig i mål.

Ett av hindrena i del B var Stairway to hell (kallas vanligtvis Stairway to heaven eftersom du ska klättra uppåt/nedåt). På Evolution Race var det en variant där du skulle klättra främst i sidled, men även i uppåt/nedåt. Missade på första försöket, skakade loss och körde sen igen. Istället för att göra det lugnt och metodiskt satsade jag på fart och tog det. Det gav mig energi.

Tog mig igenom löpvarv nr 2 utan några konstigheter, flög igenom low rigen på första försöket. Var sjukt trött och sliten, men förvånad över att jag helt plötsligt var tillbaka på teatern. Det betydde att jag bara hade del C kvar, sen var jag färdig!

En variant på laxtrappa var ett testhinder och således också undantag från de obligatoriska. Skönt eftersom jag inte har någon teknik alls och kunde bara hoppa ett steg av 6. 30 burpees innan jag fick gå vidare.

Lyfta tung sten, kul! Bära tung sten, skoj! Klättra rep, inga konstigheter! Sen till det ökända hindret Cliff Hanger.

Det jävla hindret fick jag bråka rejält med i våras på Polar Evolution Race innan jag tillslut klarade det. På EM flög jag igenom, tre gånger på tre dagar, så självförtroendet var högt. Men fan.

Trötta armar, trötta ben. När jag på ett försök fastnar och ramlar ner och är nära att slå i det hårda underlaget börjar det spöka i hjärnan. Jag försöker några gånger till halvhjärtat eftersom jag blir rädd att tappa taget och skada mig. Tittar på klockan, det är fortfarande gott om tid till time cap, kommer på att jag har handskarna med mig. Något försök till med handskar, men jag är trött. Tänker igenom hur exakt jag ska sätta fötterna, var jag ska greppa, när jag kan ta till armhålorna. Jag väntar, masserar underarmar, väntar ytterligare. Tillslut bestämmer jag mig, nu eller aldrig. Jag tar mig igenom de fyra första hängande skivorna, det gjorde jag innan också. Det är mellan den fjärde och femte skivan som avståndet mellan fothålen är som längst och skräcken som störst. Jag tar mig igenom. Jag tar mig även vidare till 6e och sista skivan. Jag hänger, armar och ben skakar, jag lyckas inte uppbåda kraft till att häva mig upp och nå klockan. Jag får ge upp, klippa bandet. Det är surt, absolut, men jag är sjukt nöjd över att det var pga skakande armar och inte pga skräck som jag fick ge mig. Jag känner mig stärkt av hindret, jag blir sugen på att träna på att ge lite till. Kunna krama ur det där sista även när kroppen skriker. Den dagen var inte idag, det blir en annan gång.

Med ett leende hoppar jag i sjön för att simma ut till den lilla gummibåten för att hämta min medalj. Leendet växer när mannen i båten ropar ”nämen, är det inte min svenska väninna? Kom hit så ska du få något fint, något som blänker, simma lite fortare bara”.

Jag kan inte simma, armar och ben skakar efter ansträngningen på Cliff Hangern, men jag plaskar mig framåt och jag är nöjd.

Jag är nöjd över att få min medalj, jag är nöjd när jag hasar mig upp för trappan och jag är sjukt nöjd när jag tillslut går in i mål. Jag springer lopp för att utmana mig själv, för att imponera på mig själv och för att känna glädjen över att klara av saker jag inte trodde jag kunde. Evolution Race utmanar verkligen, det är tungt, men jävlar vad roligt det är.

Nedan följer bildkavalkad, som vanligt fotade av Kristoffer, stort tack för det!

Upp och ner med däck
En weaver-variant, över/under utan att nudda mark.
Många olika tunga grejer att bära.
Sjukt vackert, full fart framåt!
Ännu mer tunga grejer, tre varv!
Mot flera hinder!
Stairway to hell.
Att det kan vara så kul att hoppa igenom ett hål!
Krampvarning! Höga väggar, jo jag tackar.
Hej tung sten. Älskar att lyfta tunga stenar.
Lite för mycket bakvikt.
Mental breakdown/omladdning.
Ett sista försök som gick nästan.
Alltid kul att bada!
Nöjd tjej med medalj och skrapsår.

Evolution Race, jag hoppas vi ses igen!

Tough Viking 2018

Förutsättningar:

15km långt lopp; kan räkna på en hand hur många längre OCR-lopp jag har gjort tidigare.

Träningsnivån under året; fokus har varit att må bra, att komma ut ur sjukskrivningen, få tillbaka energi i kroppen.

Erfarenhet av loppet i Helsingborg förra helgen; påminnelse om att inte gå ut för hårt och bränna ut mig.

Vila inför lopp; sprang ett lugnare pass i tisdags vilket gjorde att kroppen kändes pigg.

Mål med loppet? Ta mig runt hel, med tanke på både amerikanska fotbollsspelare och elhinder vilket jag har sett folk skada sig rejält på. (Varför ha hinder med den skaderisken?)

Tänkte att om jag tog mig i mål på 2:20 skulle det vara grymt. Beräknat på att jag i våras sprang Tough Viking Slottskogen och Stadion på typ 1:07-1:10. De loppen var 8km, detta 15km, = borde ta typ dubbelt så lång tid + lite till pga jobbigt att springa lång tid.

Såg det även som en chans att slipa på tekniken:

• Att direkt ta mig an hinder utan att stanna upp och andas innan.

• Komma upp i fart direkt efter genomfört hinder.

• Bibehålla god löpteknik hela loppet, då vet jag att jag springer snabbare.

• Hålla farten uppe genom hindret, tex krypandet.

Att inte tveka utan snabbt kasta mig över kanten i en kullerbytta.

Att hoppa och greppa långt in på plattorna, snabbt vandra vidare med händerna och utan tvekan hoppa vidare till nästa platta.

Istället för att gungandes i takt ta flera pinnar åt gången (och vrida rätt rejält i handflatorna) testade jag att snabbt-snabbt ta en pinne i taget. Kändes effektivare och med mindre skav i handflatan, men frågan är om det var mer tidseffektivt?

När jag höll farten uppe från löpning och bara kastade mig framåt-uppåt utan tvekan var jag nästan över direkt utan mycket extrasvängar med benen. Det kändes mäktigt, jag kände mig svinstark! (Kanske var en 10-11km in i loppet?)

Jag har en förmåga att glömma bort grejer som hänt under loppet. Om du frågar mig i vilken ordning jag har tagit hinder eller var jag sprang så har jag med stor sannolikhet svårt att svara på frågan. Jag följer markeringar och tar hindrena som kommer, men väldigt oklart i efterhand. Så när jag såhär i efterhand ska komma ihåg vilket hinder var det jag tvekade inför, högst oklart. Kan ha varit short rope där jag tog några andetag eller om det var lianen? Jag minns väl att jag tvekade, andades, analyserade och sen körde. Vi snackar bara några sekunder, men helt i onödan då jag klarade hindret utan konstigheter.

Att ha med hjärnan i matchen är viktigt, jag tappade den i träsket och sjönk ner i hål istället för att överblicka och se att det fanns en betydligt enklare väg. Men jag vågar lita mer och mer på att kroppen är stark, hjärnan behöver inte vara med i alla hinder. Jag kan det här, jag har gjort det flertalet gånger och jag känner igen tecknen när kroppen är trött. Det är då jag behöver analysera om jag behöver safe:a och köra på ett säkrare sätt, annars är det bara att kötta.

nöjd_tjej_89

Jag kom i mål på 1:59:05. Grymt nöjd med detta! Eftersom träningen inte har innehållit mycket fart så vet jag att jag har inte farten i kroppen. Däremot har jag ett betydligare snabbare långsamt tempo än tidigare. Kunde inte pusha alltför mycket, men jag kunde hålla ett jämnt tempo där jag kände mig stark.

Är svinnöjd med känslan jag hade genom hela loppet, jag kände mig stark, jag kände mig pigg. Lite jobbigt mentalt där nånstans när vi inte ens hade sprungit halvvägs och jag började bli trött, men då var det bara att bibehålla god löpteknik så hade jag hjärnan upptagen 😉

Hade fantastiskt roligt med nära-kära som var på plats och hejade. Att jag plockar repet närmast brorsan bara för att han ska kunna ta en snygg bild eller att jag hinner med att svara på Andreas/OCRpoddens frågor mitt under loppet visar ju att jag inte pushade in i kaklet idag, men vad gör det? Stark känsla i kroppen, alla hinder på första försöket (Nä! Ljug? Tvekade på sista superhöga väggen kom jag på nu.. fast kan ju påstå att det var första försöket.) och kom i mål på betydligt snabbare än planerat. Kul! Kul att springa lopp!

Foton tagna av Kristoffer, förutom då denna stage:ade repbild 😉 och från plates:en som bror bjuder på.

Mudlife OCR 2018

I ett svettigt Älvdalen gick Mudlife OCR av stapeln. Det är tre veckor sen EM och pga lätt skadad + förkylning har mitt enda tuffare träningspass under dessa veckor varit Swimrun-loppet vi sprang den 21/7. Alltså inte en optimal uppladdning, men jag var inställd på detta och tänkte att jag tränar på det jag kan.

Starten gick och jag stod längst bak i elitfältet. Jag visste att jag är inte på topp, jag behöver inte knuffa mig fram, utan jag tar loppet i min takt. Starka damer tog täten direkt och jag ansträngde mig för att inte hänga med i ett alltför snabbt tempo, jag hittade min fart och kunde springa på. Trots den tryckande värmen kände jag mig stark och snabb, men farten är inte längre vad den var. Tuff träning har inte varit prioriterad under våren.

Satte alla hinder på första försöket och tränade på att inte pausa utan attackera direkt. Gick fint på flertalet, men rampen krävde mental pepp.

Istället för att tankarna ska mala ”nästan sist i fältet, varför ställer jag ens upp i elit?” så peppade jag mig själv med ett stort, ihopbitet leende och ”fan vad grym jag är som är här och springer idag och vad ballt att jag springer elit”.

Tryckte även på i löpningen med planen att Kristoffer när som helst kan dyka upp i skogen och då ska han fota mig med ett snyggt löpsteg. Sen när han dök upp kanske jag ändå var lite trött och löpsteget släpade lite, men jag har aldrig tagit ut mig såhär mycket på ett lopp innan. Kul!

Försökte även snabba på rörelserna med att välta däck, böja, plocka upp, flipp över, repetera. Där kan du söla bort mycket tid, idag kunde jag fläska på.

Kryphinder är ett av mina långsammaste hinder. Jag drar ner farten och passar på att ta det lugnt. Försökte att inte sakta ner alltför mycket, men med tanke på att det här var det längsta kryphinder jag sett och lite rädd om knät så vågade jag inte dra på allt för mycket.

På totalen:

Superfint lopp i fantastisk miljö.

Mycket fin skogslöpning upp och ner i naturen.

Många bra hinder och några nya finurliga.

Gillade starkt hur tävlingsledningen samlade både elit och qualifier innan för att gå igenom reglerna. Springer du qualifier för att kvala till elit så ska samma regler gälla för dig och jag gillar hur de poängterade detta.

Run Dirt Race 2018

Senast jag var i Gustavsberg (badplats utanför Uddevalla) var under min storebrors studentvecka en sisådär 12 år sedan. Det känns som ett annat liv, för kvinnan som kliver ur bilen idag är någon helt annan. Hon är självsäker. Jag vet varför jag är här och jag vet att oavsett resultat så är jag bra. Det finns inga måsten utan det finns bara att ha kul och ge mitt bästa.

Självklart dyker nervösfjärilarna upp innan start, som de brukar göra, men det är under kontroll. Dock måste jag nervöskissa några få droppar strax innan elitherrarna startar vilket betyder att jag kommer mitt i snacket inför min start. Sen är det minuter kvar tills vi ska starta. Det är väldigt olika beroende på hur jag agerar i starten, mycket beroende på hur jag känner mig mentalt. Känner jag mig stark trycker jag på direkt och känner jag mig mindre stark så låter jag de flesta starta innan mig så att jag hellre kan plocka placeringar under loppet än känna att jag bara blir omsprungen.

I lördagens startfålla hör jag kvinnorna bredvid mig snacka ihop sig om hur ”om du springer höger, du i mitten så tar jag vänster” på första hindret som kom ganska direkt efter starten. Då jävlar tändes tävlingsgnistan i mig och jag tänkte ”nä, det gör ni så fan heller, för där till vänster ska jag springa och jag ska vara först dit.”. När väl starten gick var jag iväg som ett skott och kastade mig upp på första hindret. Var andra kvinna ner på backen och Sofie och jag tryckte på vidare. Hoppa genom däck och välta däck. Tydligen var det tillåtet att välta däck tillsammans (kissa inte under försnacket Cecilia!), vilket gjorde att det lilla försprång vi hade försvunnit då det var rejält tunga däck att välta.

Vi sprang på en presenning med såpa och sedan direkt på balanshinder, där låg jag trea och visste att nästa hinder var en halvhög vägg med endast plats för två samtidigt. Jag saktade ner och såg hur båda två framför mig missade på första försöket, jag klämmer mig fram i mellan och tar mig över. För första gången i mitt liv så leder jag ett hinderbanelopp! Jag är glad att vi rekade banan innan för jag vet då vart jag ska ta vägen och jag behöver inte fundera på var markeringarna är eftersom vi gick sträckan tidigare under dagen. När jag kommer till monkeybaren så tvekar jag inte en sekund utan hoppar direkt upp och tar mig över, enkelt och smidigt. Känner mig stark och det är då fantastiskt att få ligga först!

Banan går längs med kusten vilket betyder att vi badar på många olika sätt. Först med ett kryphinder i strandkanten, sedan ut i en bukt med knähögt vatten för att ta oss över flythinder. Jävlar vad tungt det är att springa i vattnet! I värmen som var passade jag på att simma för att försöka spara lite på benen och även svalka av mig. Jag blev inte omsprungen och kunde fortsätta trycka på i löpningen längs med strandpromenaden.

Vi kom till ett hopptorn som vi skulle hoppa ut från. Jag var fortfarande klar i huvudet och kunde hoppa snett mot stegen. Sofie ligger fortfarande hack i häl, men jag är strax före. Dock ropar funktionären något i stil med ”och vid nästa hinder ska ni simma över” som i min hjärna blir ”fortsätt simma!” vilket gör att jag stannar på stegen och Sofie börjar simma och jag är påväg efter innan funktionären får oss att hamna rätt igen och då är vi jämsides. Vid kryphindret är hon först ut (behöver verkligen träna på att krypa!) och när vi dragit upp vikter så har jag i bakhuvudet ”inte släppa vikten, utan kontrollerat ner”. Ser i sidan hur hon gör det betydligt snabbare än mig (ser senare på film att hon släpper, vilket jag också hade kunnat göra, fanns inget där att vara rädd om). Vätskestation där jag tar två klunkar energidryck, tror inte att Sofie gjorde det, för helt plötsligt hade hon dragit ifrån.

Högst oklart om en var tvungen att slide:a på detta hinder, men eftersom de före mig gjorde det så gjorde även jag. Dock fick jag fullt med skum i ögonen vilket gjorde att jag inte kunde jaga ifatt Sofia utan var tvungen att få bort svidet ur ögonen. Hon tryckte på ordentligt i löpningen och jag orkade inte haka på, vilket gjorde att avståndet ökade. Här kom det en lång löpsträcka, dels en supertung uppförsbacke och sedan vägen tillbaka. På hindrena såg jag henne och det kändes som att jag plockade, men hon var för stark i löpningen och försvann tillslut ur mitt synfält.

Vi sprang strandpromenaden tillbaka igen och när jag kommer längs med den sista biten ser jag någon springa i vattnet. ”Konstigt sätt att bada på” hann jag tänka innan jag sprang vidare längs med banan och insåg när kvinnan som sprungit i vattnet kom upp på land och fortsätta åt mitt håll, det var ju Sofie! Helt plötsligt låg vi jämsides igen! Här släppte lite tävlingsgnistan för jag tyckte att det var så synd att hon hade sprungit fel, hon som ledde så stort, hon förtjänade ju att vinna! Men när vi kom till ninjajumps där jag vågade trycka på och klarade utan konstigheter och helt plötsligt ledde igen, då var tävlingen på gång igen. Med mindre än en kilometer kvar till mål ligger jag först! Över, under, genom lerfylld container. Nu var vi jämsides igen och på sista löpsträckan sprang hon om och kom först till rampen. När jag kommer in till rampen ser jag att hon laddar och jag tar sats och springer också. Ingen av oss klarar det försöket och vi står både och laddar om. Jag ser hur hon gör ett försök till, men jag vet att jag måste samla extra mycket kraft för att klara av att ta mig upp.

Jag laddar, satsar och springer, snuddar röret med fingertopparna, men lyckas inte få grepp om det. Jag är redo att testa igen, för jag har bara tunnelseende, jag ska klara av den! Hör hur Kristoffer ropar, ”kör burpees!” och inser att tredje kvinnan är på ingående, men jag har fortfarande chans att vinna! Jag börjar göra burpees och ser hur Sofie hakar på. Jag blir klar strax före henne och springer mot sista hindret som är ett skumbad. Hade inte tittat på det innan så visste inte exakt hur upp och nedgångarna såg ut, men jag tänkte att ”det är fan värt ändå att stuka foten, kööööööör!!!!!”

Vi hoppar i nästan jämsides, springer i skummet mot andra sidan. Jag har ingen tanke på att sakta in för att inte skada mig, vilket jag annars kan tänka, utan jag tänker bara ”tryck på”. Jag känner mig så stark och självsäker på att oavsett hur det ser ut på andra sidan badet så kan jag hantera det i fullt fart. Det visade sig vara lastpallar och jag hade helt rätt, jag kunde hantera det i full fart. Det gjorde att jag inte tappade någon som helst fart på att avvakta och se vad som väntade utan kunde spurta in mot mål.

Med.. en meter? En sekunds marginal vinner jag mitt första lopp. Känslan är obeskrivlig, det är så jävla ballt!

Förutom snygg medalj fick alla deltagare, i utbyte mot sin nummerlapp, en falafelrulle. Kristoffer köpte sig en och sedan gick vi och badade och njöt av att ha kommit i mål först. Sjukt mäktig känsla att jag gjorde allt rätt idag och idag betydde det att jag vann. Kul, grattis mig!

 

Första fotot är taget av @ocrfotograferna, de övriga av Kristoffer.

Bokrecension

Mycket tid spenderar jag med näsan i en bok. Jag brukar variera mellan fakta och skönlitterärt. På senaste tiden har det blivit väldigt mycket välmående av förklarliga skäl, annars brukar det variera mellan träning, mat, biografier osv. Nu senast har jag läst dessa två:

The subtle art of not giving a f*ck av Mark Manson
Hormonsmart mat och effektiv träning av Martina Johansson

The subtle art of not giving a f*ck:

Jag har nog aldrig läst ordet fuck så ofta som det skrivs i denna bok, men utöver det så var det väldigt många bra tankar och konstaterande. På ett väldigt underhållande sätt skriver författaren om vikten av att lägga fokus på rätt saker av rätt anledningar, hur vi mår bra av att lösa problem, att livet inte ska vara happily ever after, varför rädslan för döden finns, av vilka anledningar vi gör saker kan förklara hur upplevelsen av resultatet känns osv.

Vissa delar som kändes självklara, medan andra gick rakt in i medvetandet och förklarade ett och annat hos undertecknad. Det här med rädslan för döden till exempel. Jag har under denna vår blivit så tagen av att jag faktiskt kommer att dö någon gång. På ett obegripligt sätt har jag helt plötsligt slagits av att jag kommer dö. Tanken har varit bedövande, nästan paralyserande, om än övergående.

När Mark förklarande skriver om ”vårt arv” och vad vi lämnar efter oss så förstår jag att de här stunderna av dödsångest har att göra med att jag har insett att jag inte gör det jag vill göra i livet;
Jag vill inspirera andra till eget välmående, jag vill jobba med träning, jag vill skriva en bok, jag vill bo nära havet, jag vill bo nära vänner och familj, jag vill ha barn, jag vill…. Om jag hade dött imorrn så är det så många saker som jag vill göra/uppleva/se som jag hade gått miste om. Jag vill inte att det ska vara som för författaren att jag behöver en nära-döden upplevelse innan jag börjar uppskatta och leva mitt liv, det vill jag göra nu!

Det känns som att jag är en bit på väg; jag har börjat lyssna på kroppen, jag funderar vart jag vill i livet, gör saker som jag vill och inte sånt som andra vill. Att jag vågar testa saker jag inte gjort tidigare; vara löpcoach, hålla större träningspass, ha inspirationsföreläsningar osv. Sakta och säkert hittar jag mig själv och inser vad jag vill göra, vad jag måste göra, vad jag gör för att andra vill. Det är en resa som bara har börjat, men jag är oerhört glad att jag hoppade på tåget.

Inspiriation

Just nu finns det på SOCRA:s hemsida en inspirerande text om varför jag började och varför jag fortsätter att springa hinderbanelopp.

Läs den här.

Löpning i Siggaboda naturreservat

Älmhults komun har släppt denna broschyr. Perfekt tänker jag att ha som inspiration till löpturer och att se andra delar av kommunen. Jag tycker att det är spännande och roligt att springa på nya ställen, men jag behöver någonting att förhålla mig till fortfarande. Jag vill inte springa ”rakt ut i skogen och se vart vi kommer” utan jag vill gärna ha något att utgå från, äventyrslöpning lightversionen.

Nr 12 i broschyren är vandringarna kring Siggaboda Naturreservat. Aldrig varit i krokarna + den längsta vandringen (12km) gjorde att vi bestämde oss att åka hit. Lite svårt att hitta exakt startpunkt, men vi hittade en gräsplätt som kanske är den utmärkta parkeringen på kartan (nere vid punkt 3), kanske inte eftersom vi efter löpturen hittade blåa markeringar ännu längre in än där vi parkerat. Lite oklart, men parkeringsmöjligheter finns (ta sikte på Farabolsvägen 690-20, Kyrkhult i google maps).

Vi följde blåa markeringar från början. För en vandring kan det ha varit tillräckligt tydligt, men när du springer och har fullt sjå med att trixa dig fram i den tekniska naturen så var de på sina ställen lite för glesa. Även på sina ställen där skogsarbete skett så var det lite av en skattjakt till att hitta fortsättning på stigen. Av de utmärkta stoppen (4 st på blåa rundan) hittade vi 2. Missade Trelänsstenen där Småland, Blekinge och Skåne län möts även fast jag på kartan kan se att vi var där.

På det stora hela var det väldigt bra markerat tills det helt plötsligt satt en sista blå prick på en stolpe, stigen fortsatte, men vi hittade inga fler markeringar. Vi fortsatte längs med stigen, konstaterade enligt telefonen att vi var bra bit bort, kom till en skogsväg och kunde fortsätta längs med den tills vi kom till stora vägen och tillbaka till parkeringen. Efteråt ser vi på ett ungefär var vi gått fel, det var betydligt tidigare än där markeringarna slutade. I höjd med Rävabacken skulle vi på något sätt svängt av (och följt andra blå markeringar?). Turen skulle varit 12km, men vi kom upp i närmare 18km. Ingen fara när vi hade vatten med och tid på oss, men tänk om vi inte haft det?

Vad vi har i våra ryggsäckar och vad jag ger mig själv för tips till nästa gång kan du läsa här.

Här kommer diverse bilder från turen och det varierande lanskapet:

Över, under, förbi. Dessa fallna stammar tillsammans med mycket sten gjorde att framfarten blev väldigt lugn på sina ställen.
Grönt i tusen olika nyanser. SÅ himla vackert.
Sjöar var det gott om, även fast de ibland bara skymtade mellan träden.
”Känner du lukten? Det luktar sommarskog!”
Så himla glad när vi kom hit och jag trodde vi typ var framme. Det var vi ej.
Ännu mera skogsväg väntade tydligen.
Avslutade turen med ett bad. Dock på annan plats, närmare hemmet.
Den totala sträckan. Någonstans mellan kilometer 12 och 13 skulle vi svängt tillbaka. Men vi följde bara markeringarna…

 

Att springa hinderbana som sjukskriven.

I januari när jag satte mål för mig själv löd mitt träningsmål: ”Att komma i mål i elitklassen på VM med armbandet i behåll”.
Underförstått finns där delmålen:
– Kvala till elitklassen i VM.
– Klara alla hinder under själva loppet för att behålla armbandet.

Detta mål satte jag med tanke på VM 2017 där jag hade kvalificerat mig till elit, men valt att springa i åldersklass. Även att jag klarade av alla tre loppen med armbanden i behåll vilket inte var fallet för alla damer i elitklassen.

Sen kom livet i kapp. Jag hade inte ork eller motivation till att träna på den nivån som krävs för att vara bland de bästa i sporten. Jag blev sjukskriven på grund av utmattning och blev även diagnostiserad med latent hypotyreos. Kroppen hade fått nog av stress och nu var det verkligen dags att lyssna!

Jag var hemma från jobbet och hade ingen vilja alls till att träna tungt eller hårt, utan jag hittade energi i att springa. Inte några krav på hur långt, länge eller hur snabbt utan mer en stund i naturen där jag kände att axlarna hittade tillbaka på sin plats och andetagen kom ända ner i magen. Lugna dagar med mycket bokläsning, god mat och tid i naturen är mitt bästa recept för att stressa ner, men inte för att springa elitklass i VM.

Det viktigaste för mig var (och är) att må bra, inte att springa nån tävling och mitt långsiktiga mål med träning visade sig vara väl utformat;
”Att om 10 år kunna springa hinderbana med de nya barnen i familjen.”
Underförstått finns där delmålen;
– Träna långsiktigt och hållbart.
– Ha en stark kropp för att klara av vardagen och umgänge med dessa barn.
– Fortsätta tycka träning är kul så att jag vill hålla på med det länge.

Med det i tankarna så finns det inget ”du måste träna och vara stark nu så att du kan kvala och springa VM i år”. Just nu finns  det ingenting som skulle få mig att pusha mig själv så hårt som det krävs för att vara på elitnivå. Jag vill inte ha scheman, bestämda vikter, tydliga planeringar för ett kortsiktigt mål, jag vill må bra.

Varför då starta i ett elitheat när jag vet att jag inte har elitformen? Kan jag inte bara starta i en vanlig startgrupp och springa ett vanligt lopp?

En stor del som har varit väldigt viktig i min sjukskrivning är just träningen. Jag har inte mått bra på jobbet, jag har haft det tungt med det sociala, men i träningen har jag kunnat vila. En liten del av mig har fått vara frisk, jag har kunnat känna mig som mig själv när jag tränar. Tävlingarna jag har genomfört har varit tillfällen då jag inte har varit den utmattade Cecilia, utan jag har kunnat vara jag. Kortare möten med kära vänner och genomförande av ett oerhört tydligt och enkelt mål, det har varit guld. Att på ett lopp få känna fjärilar i magen, inga mörka tankar om vem jag är, vad jag kan, vad jag borde och inte borde, olika måsten, utan det har bara funnits här och nu.

Att stå i startfältet under elitstarten är magiskt, jag är en del av dessa fantastiska atleter. Jag kommer inte vinna, jag kommer inte prestera på min elitnivå, men jag hör hemma här. Om det bara var de som trodde att de skulle vinna loppet som ställde upp, vad skulle det bli för startgrupp? Var finns då inspirationen till att tro på sig själv och göra saker för sin egna skull?

Det mest taktiska hade varit att starta i åldersgrupp i Ultimate OCR för att säkra min plats till VM. Men jag vill inte vara taktisk, jag vill inte ha fokus på att prestera utifrån givna kriterier, jag vill prestera för mig själv, för mig egen skull. Jag vill tävla för att jag kan och för att jag vill. Jag i startfållan, ombytt i mina snabbaste kläder precis på gång till att göra något jag älskar. Det är just där jag vill vara.

Ultimate OCR 2018

Redan på fredagen var jag i Åkersberga för att hjälpa till med banan inför Ultimate OCR. Jag har ju förstått sen tidigare att en hinderbana byggs inte över en natt, men sjukt vilket jobb det faktiskt är!

Spenderade hela min dag i ring-hindret, tejpa ringar, hänga upp de, få rätt avstånd, säkra de inför natten, brand:a hindret… Och det var bara ett av 40 hinder! Imponerande vilken tid och energi som läggs ner på detta.

Hursom, här kommer mitt Ultimate OCR 2018:

Startade i elitheatet, hade funderat innan om jag verkligen borde (mer utvecklat här), och kommit fram till att jag ska. Mitt mål med loppet var att pusha mig själv, träna på att tävla kallar jag det. En del lopp som jag sprungit har jag gått ut för hårt och det har blivit tydligt när Johanna Dermer har kommit vischlande förbi mig. Så min plan idag var att hålla hennes rygg.

Race plan; tätt i ryggen.

Första tyngre hindret var att springa med kedjor en bit på ett fält, kände där att jag inte hade mycket kraft i armarna. Hinder-fixandet från dagen innan spelade in lite, absolut, men framförallt att jag inte tränat specifikt mycket på ett bra tag. Känslan bekräftade min ursprungliga plan på att inte fokusera på att få bäst placering utan att träna på att tävla. Löpningen under loppet var fantastisk, genom ett vårigt landskap i en utmanande terräng, på skogstigar, grusväg och gräsmatta. Min ursprungliga plan att hålla Dermers rygg var superbra tills vi kom till höjdökningar (läs: springa uppför berg), vilket skedde kanske 1,5-2km in i loppet. Där trampade jag på bäst jag kunde men inte alls i samma tempo som Dermer som försvann i den buskiga horisonten. Då tog nästa plan vid, att så sent som möjligt bli omsprungen av Ted.

Både två ändå väldigt nöjda i mål.

Ted och jag träffades på Toughest träningsläger 2017 och har sedan sprungit in i varandra på olika lopp. Löpmässigt har han och Kristoffer liknande stil (långa ben och mycket löpvana) vilket betyder = stråt snabbare än mig. Ted startade i klassen efter mig, så jag hade 10 minuters försprång på dessa långa ben. Under loppet när jag hade det tungt och tog några gång-steg kom tankarna ”Nääe! Ted får åtminstone inte springa om mig när jag går!” och då fick jag lite mer fart på benen.

I loppet är vi nu ute och springer i terrängen, upp och ner på fina skogsvägar. Hindrena som kommer i vår väg är liknande de jag mött tidigare, väggar, rep-traverser (kul med ett däck mitt i!), bära sandsäck, över/under, klättra rep, dipswalk. De mer tekniska hinderna är på ett fält där vi kommer ut flertalet gånger. Där hade vi ringar, balansgång, lodrätt rep-traverse, sling walk, sternum checker, low rig, monkeybar. Bra för publiken att kunna stå på ett ställe och följa sina atleter, lite synd bara att det första hindret på fältet kom först efter 5 km, lite lång tid utan sin hejarklack 😉

Efter att jag tappade Dermers rygg så har jag en annan kvinna hack i hälen. Så förutom att Ted inte ska komma ikapp, blir hennes flåsande en motivation att springa fortare. När jag orkar trycka på försvinner hon ur sikte och jag kom fram till den härliga Hackstabacken (tydligen en skidbacke på vintern?). Där plockar vi upp en stock som vi ska gå uppför backen med. Det bränner satan i benen och här kommer de snabbaste männen från gruppen bakom och börjar springa om mig. När jag är på toppen är kvinnan bakom nästan i kapp och jag trycker på nerför. När jag lämnar min stock hör jag Ted ropa något i stil med ”jag är snart ikapp!”, men vi vet båda att backen är i mellan oss och det är till min fördel.

När jag kommer ut på hinderfältet igen så är kvinnan ikapp mig igen. Jag löser hindrena på första försöken och tar mig vidare och inser att jag inte är jagad. In en svängd i skogen, genom träsk och när jag kommer tillbaka till fältet ser jag hur hon springer ifrån sista hindret. Jag möter även Ted när han är på väg in i skogen vilket betyder att han har tagit in, men jag har fortfarande ett litet försprång.

Sista biten försöker jag trycka på och verkligen springa fort. Trött i benen, men stark mentalt. Jag kommer in till målområdet och sista hindret, Floating walls. Tänker inte ens tanken att testa fast lane (där du bara hade grepp för händerna) utan gick direkt på den vanliga (skulle jag ju gjort eftersom jag på varv två klarar fast lane där utan problem!). Halkar pga slarv på andra väggen och får börja om. Tar mig igenom utan konstigheter på försök nr 2 och kan glad springa i mål.

Jag är väldigt nöjd i mål. Jag har gjort en superprestation och kunnat pusha mig själv ordentligt. Utan att känna mig superstark lyckas jag ändå med alla hinder utan större problem. Jag kommer upp i fart efter hinder och jag kan få mig själv att springa fortare. Slutar på plats 19 av 27 startande, 19 minuter efter vinnande dam. En prestation som jag är mycket nöjd med efter förutsättningarna.

Supernöjd/stolt/glad medlem av Team Ultimate OCR

Hela dagen var fantastisk rolig eftersom jag hade bjudit in kompisar som testade på OCR för första gången och upplevelsen av Ultimate OCR gjorde att de var allihopa väldigt nöjda efteråt. Jag träffade flertalet vänner och hade en himla trevlig dag som avslutades med middag med teamet.

Hindermässigt upplevde jag Ultimate OCR som välgjort och bra planerat, men när jag sprang varv två, ett FunRun, så upplevde jag kön som flertalet atleter också upplevde. Det är tråkigt att stå i kö i ett hinderbanelopp och jag är säker på att arrangörerna tar med sig detta till nästa år. Bäst på plats var funktionärerna, jag har aldrig mött så många och så peppande! Mitt ute i skogen stod de (eller alltså, mitt ute i skogen där det fanns hinder) och tjoade och tjimmade, det var sjukt upplyftande! Några av hinderna var första gången jag testade vilket jag tycker är väldigt kul. Low rigen hade kunnat vara stråt längre, bedömningen på rep-traversen lite mindre hård, men i övrigt? Grymt skoj!

Hur tävling med Ted gick? Om jag berättar att vi tävlade om en öl och efter-loppet-bilden ser ut såhär, så får ni själva gissa 😉

Polar Evolution Race 2018

I söndags var vi i Holte, Danmark där jag sprang Polar Evolution Race 2018 12K. Alltså sjukt ballt hur detta lopp var klippt och skuret för mig!

Banan var uppbyggd så att du sprang en loop på ca 4K och 9 hinder. Totalt sprang du tre varv med samma hinder ute på varven, men i startområdet var det några andra, mer tekniska hinder som du körde en gång beroende på vilket varv du var på.

Några av hinderna ute på loopen var av det tyngre slaget; lyfta atlassten, kasta medicinboll, lyfta tunga otympliga saker, välta däck, olympiska lyft med tung stock, conan wheel (betongklumpar fast i en bräda som du lyfter och gick runt med). Alltså moment som jag verkligen tycker om (älskar att lyfta tungt!) och som jag verkligen kände mig stark i. Damerna skulle lyfta 2 st olika atlasstenar (kan ha vägt 30 och 40 kg?), det kändes plättlätt!

Ett stycke stock som skulle lyftas.

Resterande hinder på loopen var lite mindre tunga; ninja jumps, väggar, irländskt bord, hoppa i däck, nätvägg, gå på händerna. Inte så tekniska och jag hade verkligen tekniken, styrkan och formen med mig, så även dessa kändes lekande lätta.

Vid startområdet kunde du hitta repklättring, över-under utan att nudda mark, ringar, lyfta tung sten, traversera en telefonstolpe som hängde en bra bit upp i luften, dra upp en vikt, balansgång, low rig, dra tungt däck. Något jag tyckte var fantastiskt att Evolution race vågade slänga in var ett memory. Dels för att det en sjukt festlig grej att slänga in i ett hinderbanelopp, dels för att well, jag är grym på memory. Mellan varv 1 och varv 2 fick du se 8 st bilder på kändisar. Mellan varv 2 och 3 fick du straffburpees för varje person du hade glömt bort. Helkul! Gissa vem som fick göra 0 burpees!? *not so humble brag*

Lång radda med Ninja jumps, no problems!

Jag startade i Damernas Elitheat 1. Som vanligt blev jag frånsprungen i starten, men skillnaden i det här loppet jämfört med till exempel Toughest är armbandsprincipen; för att kunna kvalificera dig till EM eller stå på pallen så måste du klara alla hinder (armbandet klipps om du misslyckas med något och du får 3h i straffpålägg på tiden). Vilket betydde att jag blev frånsprungen, visst, men efter varje loop, efter varje tungt hinder hade jag knapat in på några av snabblöparna och sedan började jag till och med dra ifrån! Allt hade gått lekande lätt (förutom att släpa tungt däck fram och tillbaka) tills jag kommer till tredje sista hindret; Floating Wall *dramatisk musik*.

Typ klätterväggar fast med ett handgrepp och ett fotgrepp i varje, 5 st som hänger separat från varandra, sedan 1 rep med knut på och 1 rör, sen en klocka du fick slå på med handen. Vägg 5 satt självklart extra långt ner vilket gjorde att när jag kom till repet så hade jag inte armstyrka nog till att dra mig upp för att kunna sätta fötterna på repknuten, hänga armen runt röret och slå i klockan. Jag testade 1 gång, kortslutning i armarna. Tänkte ”jag har en annan approach” och testar. Samma resultat. Tittar runt och ser att två andra damer har fastnat på samma hinder och inser att vi slåss om tredjeplatsen. Kommer ihåg knepet från OCRpodden ”vila tills du känner att du har krafter att klara det”. Så jag vilar, väntar och laddar. Tänker ”nu har jag det” och tar det jävla hindret så lätt så att jag inte förstår hur det fanns i mig. SÅ sjukt nöjd. I typ 20 meter. För då kom jag fram till det näst sista hindret, en reptravers. Ett långt rep som var uppsatt mellan två trädstammar. Du fick bara använda händerna. Repet lutade uppåt och skojar inte vad långt det var. Känner direkt vid första greppet att jag knappt orkar knyta högerhanden och där tror jag att jag gav upp. Försökte, kom en bit, men efter några tag klarade jag inte att hålla kvar mig. Det fanns fortfarande tid att vila för att ändå hinna i mål till tidsgränsen för EM-kvalet. Så jag väntade, vilade, masserade. Men det gick fan inte.

Jag började bli rejält kall och hade ingenting kvar i armarna så jag fick klippa bandet, göra 5 burpees och springa vidare till sista hindret; ett uppfriskande dopp i iskallt vatten. Sen hade jag 15 meter till mål, medalj och en snabb löptur till bil och ombyte.

Sjukt frustrerande, irriterande och jävligt att jag på näst sista hindret tvingas ge upp. Men jag kom inte vidare. Jag har funderat i efterhand på vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda, kanske om jag inte hade behövt dra vikten två gånger pga domarn inte såg mig första gången? Kanske om jag inte hade behövt två försök på telefonstolpen pga fattade inte tekniken första gången? Kanske om jag bara hade försökt två gånger på floating wall? Ja ni hör ju, så många varianter att tänka.

Tungt däcksläp.

Jag väljer istället att fokusera på den starka känslan jag hade genom hela loppet, hur jag klarade av de andra hinderna lekande lätt. Hur det kändes som att jag travade runt med två mjölkpaket och inte två betongklumpar. Hur jag på tredje varvet fortfarande kunde trycka på i löpningen. Vilken känsla!

Absolut att jag kommer spetsa träning framöver med lite drag-teknik och hängvarianter, men på det stora hela är jag så sjukt nöjd med min insats. Kom ihåg att jag inte har tränat styrka på hela vintern utan att lugn löpning och yoga har varit min träning. Att lyssna på kroppen och träna på sätt den mår bra av, det tar dig fan långt!

P.S. Någon mer än jag som blir sugen på att springa nästa lopp Evolution race anordnar?

Mvh Älskar memory.