Tacksam över livet

Jag har funderat rätt mycket kring mig själv det här året. Det började nog på nyårsyogan när jag under 3 timmar äntligen kände efter och insåg att jag var så fruktansvärt trött in på cellnivå i varje del av kroppen. Hur jag grät och grät och släppte fram all sorg som fanns. Det ser jag som årets bottenläge. Egentligen ett av de bästa när jag för första gången verkligen kände efter, men ändå, ett fruktansvärt bottenläge. Jag insåg hur sjukt trött jag var, hur ledsen jag var över ett gäng faktorer i livet och hur sorgsen jag blev när jag visste att det är jag som har drivit mig själv till denna fruktansvärda trötthet.

Sedan kom sjukskrivning och tid att andas. Jag sov länge, var ute i naturen, åt mycket mat och satt i fåtöljen och läste. Romaner blandat med faktaböcker. Började gräva i mina tankar och mitt beteende, vrida och vända på värderingar och måttstockar. Inte krävande eller med krav på resultat, utan nyfiket. Ifrågasättande med förhoppningen att förstå. Inte klandra eller klanka ner på någon, utan börja ifrågasätta just för att försöka förstå mig själv.

Jag har nu gått i skolan sen 15 augusti. Det känns så rätt. Jag känner mig stimulerad, utmanad, uppskattad, smart, kunnig, erfaren, nyfiken, vetgirig. Jag vill lära mig detaljer, men jag kan också släppa och försöka se helheten. I fredags skrev jag ett prov där jag gick ifrån provet och visste att jag kommer inte ha alla rätt och jag duger ändå. Det är första gången någonsin den känslan infinner sig efter ett prov.

Jag har sen jag började skolan sovit så oerhört gott, som att hela kroppen vet, det finns inget annat jag borde göra, det här är rätt plats för mig just nu. 

Jag har kommit på mig själv att vara glad, tillfreds, nöjd, taggad, peppad, lycklig i en sådan utsträckning att jag nästan blir trött på själv. Kan en person vara så glad hela tiden? Ja, när jag för ett halvår sen hade dödsångest så blir det en rätt stor kontrast och då blir livet dubbelt så färgglatt för det känns så fantastiskt att hitta tillbaka till den Cecilia som inte varit så synlig de senaste åren.

Jag är medveten om att den här känslan inte är konstant, så jag passar på att njuta. Jag så oerhört, innerlig tacksam över att jag sett till att befinna mig just här, just nu.

Bilderna har inte jättemycket att göra med själva inlägget mer än att det är kul med snygga bilder på en själv 😉 Fotade av grymma Astrid Abrahamsson.

OCRVM 2018

Alltså vilken tävling, vilken stämning, vad fantastiskt att jag är en del av detta! Jag kände mig redo för utmaningen och jag var så glad över att överhuvudtaget vara på plats.

När starten gick på fredagen var det så skönt att äntligen få springa iväg. Jag kunde inte påverka mer, nu var det bara att springa. Det kändes lätt, jag kände mig stark. Jag mindes VM 2017 och tog det lugnt för jag vet att det kommer en tävling dagen efter också. Upplevde inga svårigheter förrän på sista rampen där ett halt rep gjorde att jag fick köra en gång till med handskar innan jag tog mig över in i mål.

I mål som 29e dam i min åldersklass, i världen.

Skönt att vara igång, att ha smakat på banan. Veta att kroppen håller, jag är stark, jag hör hemma här, jag kan detta.

Lördagens startfålla var full och jag kände mig toklugn, sekunderna innan vi drar iväg kan jag bara känna en stor lycka över att ha en stark kropp som låter mig hålla på med det här. Kvinnan bredvid ville snickesnacka bort sin nervositet, men jag ville bara stå där och njuta. Adrenalinet som pumpar, nervositeten som finns samlad i startfållan, kraften som är på väg att släppas iväg. Det är mäktigt.

Jag tog det lugnt från starten, vet att 15 km är långt och jag har många möjligheter att springa ikapp de som gasade på från början. Helt enkelt, jag fokuserade på mitt lopp redan från start. Det är aldrig att jag tvekar inför ett hinder, men jag har en tillbakadragen approach för jag känner att jag inte har  oändliga krafter, jag behöver vara smart. Jag behöver ta varje hinder på första försöket för att kunna hushålla med krafterna så långt som möjligt och då behöver jag andas, titta, planera innan jag hoppar på. Kommer till ett hinder med repstumpar som hänger över en pöl med stora bojar i. Helt kryss i mössan på hur jag ska lösa det. 4e försöket och jag tar mig förbi utan konstigheter, förstår inte vad jag gjorde de tre första?

Stairway to heaven är ett annat härligt hinder som jag kört nån gång innan, senast på VM 2017. (Varför träna på det jag kan? 😉 )  Här står det väldigt många kvinnor från min startgrupp som har fastnat. Orsaken är att de två översta stegen är oerhört långt ifrån varandra vilket gör själva övergången väldigt läskig då du är så högt upp i luften. Risken att trilla är som störst och det börjar spöka i huvudet om du trillat ner en gång och sedan ser hur en kvinna bredvid dig ramlar ner och slår armbågen ur led… Jag har ingen bra, explosiv teknik, men jag segar mig upp. Det är i själva övergången jag får problem. I första försöket klarar jag inte av att hålla fast och ramlar ner. I andra tänker jag ”äsch, nu är jag beredd, nu går det”, men ramlar ner. I tredje försöket kör jag en annan variant med en armbåge som stöd, det funkar nästan. I fjärde försöket kör jag på armbågsprincipen och snackar med hjärnspökena. Intalar mig själv att jag kan, för jag känner ju hur nära jag var de andra gångerna, att jag kan om jag vågar och tror att jag kan. Så på fjärde försöket tar jag mig över, hindret avklarat!

Några riggar är inga konstigheter, men i en rigg kommer jag 2/3 innan jag tappar och ramlar ner. Jag är så sur för jag vet ju att jag kan, jag blir irriterad på att jag inte bara swooshar igenom, det borde inte vara några konstigheter. Men det är ett långt steg och jag är inte jätteuthållig i mina armmuskler, så det är svårt. Jag vill-vill-vill klara den och tillslut efter några försök gör jag det. Jag bestämmer mig att hålla i för allt i världen, våga svinga och samtidigt hålla svinhårt. Det går.

15 km är inte jättelångt, men med 100 hinder tar det tid. Jag kommer ihåg efter 7km att jag inte fattar hur jag bara kan ha sprungit mindre än halva loppet? Där är jag trött, sliten och helt redo att gå i mål, men jag fortsätter. Tar lite ny energi, glömmer bort att jag är trött och matar på. Det är väldigt många olika varierande hinder, det är en sjukt bra VM-bana. Blir omsprungen av 3 lagkamrater som hejar och jag hejar någorlunda tillbaka. När jag närmar mig slutet på banan kommer en 4e lagkamrat och jag hinner utrycka mitt missnöje över tidsgränsen. Har typ 1 km kvar och en 15 minuter på mig att ta mig i mål innan jag blir diskad/utom tävlan. Det blir tufft, men vill inte ge upp pga någon himla tidsgräns. Bestämmer mig för att skita i tidsgränsen och bara ta mig i mål med armbandet i behåll.

På hinder 96 tar det stopp. Jag kommer inte igenom. Det finns inga krafter kvar, även efter att jag väntar och vilar. Min kropp är helt slut, jag har ingen liten extrakraft att slänga in. Försöker på knepet att hålla för allt jag kan och det går halvvägs, men jag klarar inte av att lyfta krokarna över kedjan som sitter i vägen. Det är inget svårt beslut att klippa bandet. Jag har varit ute i 4:47 och jag har gett allt jag har. Idag räckte det hit. Tar mig förbi de sista 4 hindrena och tar mig i mål. Jag är trött, men jag är sjukt nöjd.

Jag har sett en helt ny sida av mig själv, en sjukt jävla envis person som vägrar ge upp om genomförande är inom räckhåll. Det finns inte en gnutta besvikelse, jag har gjort det jag ville göra; bestämma själv hur mycket energi jag ville ge under loppet. Absolut att det är lite tråkigt att jag inte tog mig i mål med bandet i behåll, men besviken? Inte en chans. Hade jag haft andra förutsättningar hade jag klarat av alla hinder, men i år såg livet ut såhär och då får jag ju jobba med det jag har.

Jag är imponerad över mig själv, stolt och nöjd. Med insatsen, men framförallt hur jag mentalt klarar av loppet. Hur jag pratar med mig själv, hur jag i frustration och irritation gråter över det där jävla hindret som borde vara så lätt, men jag anklagar inte mig själv. Jag är helt uppe i stunden, frustrationen kommer som tårar, men jag kopplar det inte till mitt självvärde. Jag bestämmer själv vad jag vill göra med mitt lopp. Det är en helt ny känsla att inte ta mig i mål med armbandet i behåll och ändå stråla av stolthet. Jag är så tacksam över den mentala resa jag gjort som har tagit mig dit.

Delar av Team Ultimate OCR, till största delan grabbar, men med en hel del GRL PWR 😉

Det har gått nästan tre veckor sen VM och det första som poppar upp är bra saker. Kommer efter tag ihåg hur fruktansvärt slut jag var i kroppen på lördagskvällen. Så totalt dränerad på energi. Det betydde också att vi inte ställde upp i lagtävlingen. En annan lagkamrat hade slagit i armen så det var ett vuxet beslut att ta, men ändå svårt där och då. Vilja springa, men veta att det är inte schysst mot kroppen. Väldigt glad ändå över att vi inte gjorde det, det hade varit som att öppna dörren för skador och överansträngningar. Det tog mig ändå typ tre dagar innan jag kände mig något sånär som människa igen.

Nu är även biljetter släppta till nästa års VM, på samma plats. Har redan börjat fundera på en game plan för 2019 😉

Mental uppladdning inför VM

Förra veckan söndag fick jag en rejäl dos med nervositet när jag insåg att nu är det nära. Jag skrev en text om hur det kändes då och behövde efter det ta ytterligare steg.

Tur är väl det att jag går på en skola där det finns resurser; 19 klasskompisar som ska bli coacher som kan utmana, peppa och stärka. En lärare som har tävlat i body building och en som varit mental coach till lag inom e-sport. Klart som fan jag vill göra mig redo på alla sätt och ber om hjälp på alla sätt jag kan.

En klasskompis fick mig att fundera över min resa hit, vad har jag lyckats ta mig igenom under året som har fått mig att kvala till VM? Hur vill jag känna veckan inför loppet? Vad vill jag berätta efter loppet? Åter igen tar jag till knepet att tänka på barnen i min närhet. Jag har berättat tidigare om mina lopp för K’s systerson, han var även med och hejade på under ett lopp som gick i Stockholm. Hur ville jag berätta om loppet för honom? Jag vill ju berätta om allt det roliga jag var med om, alla tuffa hinder jag fick testa, hur kul det var att vara där, alla mina kompisar jag fick heja på… Det gav mig en fingervisning om vad det är jag tycker är viktigt.

Torsdagens flygande intervaller.

Av ena läraren fick jag frågan ”Vad kan du påverka?” när jag nojade över att inte bli besviken om jag förlorade armbandet. Jag satt ner senare på kvällen och verkligen funderade, vad är det jag kan påverka?

  • Hur mycket energi jag vill ge; under loppen, i varje hinder, i varje moment i varje hinder.
  • Vad jag säger till mig själv, jag kan säga elaka saker till mig själv eller välja upplyftande ord.
  • Hur jag bemöter andra, vill jag heja på eller tycka folk är i vägen. Jag blir glad av att heja på andra.

    När jag hade förtydligat detta för mig själv så var det inte längre en så stor grej om jag behåller armbandet eller inte. Jag kommer välja att fokusera på det jag kan påverka, jag ska göra mitt bästa för dagen, ge så mycket energi jag vill, peppa mig själv och andra. Sen är det stora spänningsmomentet hur långt det räcker. Det är ju det som är det roliga!

Dessa klargörande tillsammans med avslappning har gjort att jag känner mig redo. Jag känner mig laddad, förväntansfull. I tisdags körde jag en supertung utmaning i gymmet, i torsdags sprang jag snabba intervaller. I helgen var det spa och lugna promenader, idag tisdag yoga.  Imorgon en lugn joggingtur med snabba avslut och ännu mera avslappning, sen är jag fan tokladdad.

Yoga på TanumStrand.

Både mamma och K kommer följa med, så förhoppningsvis kommer det kunna bjudas på uppdateringar via Instagram, @cjagestedt.

Mountain Evolution Race 2018

Eller  att testa gång på gång på samma sätt och förvänta sig ett annat resultat.

När klockan ringde vid 05:30 så ville jag bara gå och lägga mig igen. Jag vaknar i Älmhult, Mountain Evolution Race går i Danmark. Det är första gången vi åker långt till ett lopp över dagen och jag var inte så sugen. Kristoffer sa ”ja, men vi är ju ändå vakna, vi kan ju lika gärna åka”. Och jag funderade, varför gör jag det här? Kom fram till att jag tycker ju att det är kul, jag vill ju springa, så vi åkte.

Väl framme i Danmark sken solen, platsen för lopp var fantastiskt vackert och jag var så glad över att vara där.

Förutom att få springa ett sjukt kul och utmanade lopp hade jag anmält mig i våras med en förhoppning om att kunna knipa en EM-kvalplats. Med tanke på vilken prestation jag gjorde förra helgen (med Icebug Xperience) så var jag rätt trött i kroppen och insåg att jag måste leverera 110% om kvalplatsen skulle lyckas och det var jag inte redo för.

Loppet var uppbyggt kring en amfiteater där start och mål var. Först gjorde vi hinder i del A på teaterområdet, ut på en runda på 6 km med 11 olika hinder, tillbaka till teatern där vi körde hinder i del B, ut på samma 6 km-runda, tillbaka till teatern för hinder i del C som avslutades med att simma ut i sjön till en liten gummibåt där vi fick vår medalj för att sedan springa upp för trappan och in i mål.

Sjukt kul upplägg tycker jag och med armbandsprincipen uppskattar jag loppet ännu mer. Många tunga hinder, nya hinder-varianter som är enkla men fiffiga, fantastiska funktionärer, fin löpning och sjukt härlig stämning gör Evolution Race till ett riktigt bra lopp.

När jag kom in mot teatern efter första varvet kunde jag inte förstå hur jag ens skulle klara av ett varv till, jag var så sliten. Hade gjort flera försök på en low rig innan jag lyckades (genom att hänga i knävecket i en ring, varför testade jag inte det efter första försöket?), det hade tagit hårt på armarna. Där gav jag helt upp tankarna på en kvalplats och bara kämpade för att ens ta mig i mål.

Ett av hindrena i del B var Stairway to hell (kallas vanligtvis Stairway to heaven eftersom du ska klättra uppåt/nedåt). På Evolution Race var det en variant där du skulle klättra främst i sidled, men även i uppåt/nedåt. Missade på första försöket, skakade loss och körde sen igen. Istället för att göra det lugnt och metodiskt satsade jag på fart och tog det. Det gav mig energi.

Tog mig igenom löpvarv nr 2 utan några konstigheter, flög igenom low rigen på första försöket. Var sjukt trött och sliten, men förvånad över att jag helt plötsligt var tillbaka på teatern. Det betydde att jag bara hade del C kvar, sen var jag färdig!

En variant på laxtrappa var ett testhinder och således också undantag från de obligatoriska. Skönt eftersom jag inte har någon teknik alls och kunde bara hoppa ett steg av 6. 30 burpees innan jag fick gå vidare.

Lyfta tung sten, kul! Bära tung sten, skoj! Klättra rep, inga konstigheter! Sen till det ökända hindret Cliff Hanger.

Det jävla hindret fick jag bråka rejält med i våras på Polar Evolution Race innan jag tillslut klarade det. På EM flög jag igenom, tre gånger på tre dagar, så självförtroendet var högt. Men fan.

Trötta armar, trötta ben. När jag på ett försök fastnar och ramlar ner och är nära att slå i det hårda underlaget börjar det spöka i hjärnan. Jag försöker några gånger till halvhjärtat eftersom jag blir rädd att tappa taget och skada mig. Tittar på klockan, det är fortfarande gott om tid till time cap, kommer på att jag har handskarna med mig. Något försök till med handskar, men jag är trött. Tänker igenom hur exakt jag ska sätta fötterna, var jag ska greppa, när jag kan ta till armhålorna. Jag väntar, masserar underarmar, väntar ytterligare. Tillslut bestämmer jag mig, nu eller aldrig. Jag tar mig igenom de fyra första hängande skivorna, det gjorde jag innan också. Det är mellan den fjärde och femte skivan som avståndet mellan fothålen är som längst och skräcken som störst. Jag tar mig igenom. Jag tar mig även vidare till 6e och sista skivan. Jag hänger, armar och ben skakar, jag lyckas inte uppbåda kraft till att häva mig upp och nå klockan. Jag får ge upp, klippa bandet. Det är surt, absolut, men jag är sjukt nöjd över att det var pga skakande armar och inte pga skräck som jag fick ge mig. Jag känner mig stärkt av hindret, jag blir sugen på att träna på att ge lite till. Kunna krama ur det där sista även när kroppen skriker. Den dagen var inte idag, det blir en annan gång.

Med ett leende hoppar jag i sjön för att simma ut till den lilla gummibåten för att hämta min medalj. Leendet växer när mannen i båten ropar ”nämen, är det inte min svenska väninna? Kom hit så ska du få något fint, något som blänker, simma lite fortare bara”.

Jag kan inte simma, armar och ben skakar efter ansträngningen på Cliff Hangern, men jag plaskar mig framåt och jag är nöjd.

Jag är nöjd över att få min medalj, jag är nöjd när jag hasar mig upp för trappan och jag är sjukt nöjd när jag tillslut går in i mål. Jag springer lopp för att utmana mig själv, för att imponera på mig själv och för att känna glädjen över att klara av saker jag inte trodde jag kunde. Evolution Race utmanar verkligen, det är tungt, men jävlar vad roligt det är.

Nedan följer bildkavalkad, som vanligt fotade av Kristoffer, stort tack för det!

Upp och ner med däck
En weaver-variant, över/under utan att nudda mark.
Många olika tunga grejer att bära.
Sjukt vackert, full fart framåt!
Ännu mer tunga grejer, tre varv!
Mot flera hinder!
Stairway to hell.
Att det kan vara så kul att hoppa igenom ett hål!
Krampvarning! Höga väggar, jo jag tackar.
Hej tung sten. Älskar att lyfta tunga stenar.
Lite för mycket bakvikt.
Mental breakdown/omladdning.
Ett sista försök som gick nästan.
Alltid kul att bada!
Nöjd tjej med medalj och skrapsår.

Evolution Race, jag hoppas vi ses igen!

Tough Viking 2018

Förutsättningar:

15km långt lopp; kan räkna på en hand hur många längre OCR-lopp jag har gjort tidigare.

Träningsnivån under året; fokus har varit att må bra, att komma ut ur sjukskrivningen, få tillbaka energi i kroppen.

Erfarenhet av loppet i Helsingborg förra helgen; påminnelse om att inte gå ut för hårt och bränna ut mig.

Vila inför lopp; sprang ett lugnare pass i tisdags vilket gjorde att kroppen kändes pigg.

Mål med loppet? Ta mig runt hel, med tanke på både amerikanska fotbollsspelare och elhinder vilket jag har sett folk skada sig rejält på. (Varför ha hinder med den skaderisken?)

Tänkte att om jag tog mig i mål på 2:20 skulle det vara grymt. Beräknat på att jag i våras sprang Tough Viking Slottskogen och Stadion på typ 1:07-1:10. De loppen var 8km, detta 15km, = borde ta typ dubbelt så lång tid + lite till pga jobbigt att springa lång tid.

Såg det även som en chans att slipa på tekniken:

• Att direkt ta mig an hinder utan att stanna upp och andas innan.

• Komma upp i fart direkt efter genomfört hinder.

• Bibehålla god löpteknik hela loppet, då vet jag att jag springer snabbare.

• Hålla farten uppe genom hindret, tex krypandet.

Att inte tveka utan snabbt kasta mig över kanten i en kullerbytta.

Att hoppa och greppa långt in på plattorna, snabbt vandra vidare med händerna och utan tvekan hoppa vidare till nästa platta.

Istället för att gungandes i takt ta flera pinnar åt gången (och vrida rätt rejält i handflatorna) testade jag att snabbt-snabbt ta en pinne i taget. Kändes effektivare och med mindre skav i handflatan, men frågan är om det var mer tidseffektivt?

När jag höll farten uppe från löpning och bara kastade mig framåt-uppåt utan tvekan var jag nästan över direkt utan mycket extrasvängar med benen. Det kändes mäktigt, jag kände mig svinstark! (Kanske var en 10-11km in i loppet?)

Jag har en förmåga att glömma bort grejer som hänt under loppet. Om du frågar mig i vilken ordning jag har tagit hinder eller var jag sprang så har jag med stor sannolikhet svårt att svara på frågan. Jag följer markeringar och tar hindrena som kommer, men väldigt oklart i efterhand. Så när jag såhär i efterhand ska komma ihåg vilket hinder var det jag tvekade inför, högst oklart. Kan ha varit short rope där jag tog några andetag eller om det var lianen? Jag minns väl att jag tvekade, andades, analyserade och sen körde. Vi snackar bara några sekunder, men helt i onödan då jag klarade hindret utan konstigheter.

Att ha med hjärnan i matchen är viktigt, jag tappade den i träsket och sjönk ner i hål istället för att överblicka och se att det fanns en betydligt enklare väg. Men jag vågar lita mer och mer på att kroppen är stark, hjärnan behöver inte vara med i alla hinder. Jag kan det här, jag har gjort det flertalet gånger och jag känner igen tecknen när kroppen är trött. Det är då jag behöver analysera om jag behöver safe:a och köra på ett säkrare sätt, annars är det bara att kötta.

nöjd_tjej_89

Jag kom i mål på 1:59:05. Grymt nöjd med detta! Eftersom träningen inte har innehållit mycket fart så vet jag att jag har inte farten i kroppen. Däremot har jag ett betydligare snabbare långsamt tempo än tidigare. Kunde inte pusha alltför mycket, men jag kunde hålla ett jämnt tempo där jag kände mig stark.

Är svinnöjd med känslan jag hade genom hela loppet, jag kände mig stark, jag kände mig pigg. Lite jobbigt mentalt där nånstans när vi inte ens hade sprungit halvvägs och jag började bli trött, men då var det bara att bibehålla god löpteknik så hade jag hjärnan upptagen 😉

Hade fantastiskt roligt med nära-kära som var på plats och hejade. Att jag plockar repet närmast brorsan bara för att han ska kunna ta en snygg bild eller att jag hinner med att svara på Andreas/OCRpoddens frågor mitt under loppet visar ju att jag inte pushade in i kaklet idag, men vad gör det? Stark känsla i kroppen, alla hinder på första försöket (Nä! Ljug? Tvekade på sista superhöga väggen kom jag på nu.. fast kan ju påstå att det var första försöket.) och kom i mål på betydligt snabbare än planerat. Kul! Kul att springa lopp!

Foton tagna av Kristoffer, förutom då denna stage:ade repbild 😉 och från plates:en som bror bjuder på.

Mudlife OCR 2018

I ett svettigt Älvdalen gick Mudlife OCR av stapeln. Det är tre veckor sen EM och pga lätt skadad + förkylning har mitt enda tuffare träningspass under dessa veckor varit Swimrun-loppet vi sprang den 21/7. Alltså inte en optimal uppladdning, men jag var inställd på detta och tänkte att jag tränar på det jag kan.

Starten gick och jag stod längst bak i elitfältet. Jag visste att jag är inte på topp, jag behöver inte knuffa mig fram, utan jag tar loppet i min takt. Starka damer tog täten direkt och jag ansträngde mig för att inte hänga med i ett alltför snabbt tempo, jag hittade min fart och kunde springa på. Trots den tryckande värmen kände jag mig stark och snabb, men farten är inte längre vad den var. Tuff träning har inte varit prioriterad under våren.

Satte alla hinder på första försöket och tränade på att inte pausa utan attackera direkt. Gick fint på flertalet, men rampen krävde mental pepp.

Istället för att tankarna ska mala ”nästan sist i fältet, varför ställer jag ens upp i elit?” så peppade jag mig själv med ett stort, ihopbitet leende och ”fan vad grym jag är som är här och springer idag och vad ballt att jag springer elit”.

Tryckte även på i löpningen med planen att Kristoffer när som helst kan dyka upp i skogen och då ska han fota mig med ett snyggt löpsteg. Sen när han dök upp kanske jag ändå var lite trött och löpsteget släpade lite, men jag har aldrig tagit ut mig såhär mycket på ett lopp innan. Kul!

Försökte även snabba på rörelserna med att välta däck, böja, plocka upp, flipp över, repetera. Där kan du söla bort mycket tid, idag kunde jag fläska på.

Kryphinder är ett av mina långsammaste hinder. Jag drar ner farten och passar på att ta det lugnt. Försökte att inte sakta ner alltför mycket, men med tanke på att det här var det längsta kryphinder jag sett och lite rädd om knät så vågade jag inte dra på allt för mycket.

På totalen:

Superfint lopp i fantastisk miljö.

Mycket fin skogslöpning upp och ner i naturen.

Många bra hinder och några nya finurliga.

Gillade starkt hur tävlingsledningen samlade både elit och qualifier innan för att gå igenom reglerna. Springer du qualifier för att kvala till elit så ska samma regler gälla för dig och jag gillar hur de poängterade detta.

Run Dirt Race 2018

Senast jag var i Gustavsberg (badplats utanför Uddevalla) var under min storebrors studentvecka en sisådär 12 år sedan. Det känns som ett annat liv, för kvinnan som kliver ur bilen idag är någon helt annan. Hon är självsäker. Jag vet varför jag är här och jag vet att oavsett resultat så är jag bra. Det finns inga måsten utan det finns bara att ha kul och ge mitt bästa.

Självklart dyker nervösfjärilarna upp innan start, som de brukar göra, men det är under kontroll. Dock måste jag nervöskissa några få droppar strax innan elitherrarna startar vilket betyder att jag kommer mitt i snacket inför min start. Sen är det minuter kvar tills vi ska starta. Det är väldigt olika beroende på hur jag agerar i starten, mycket beroende på hur jag känner mig mentalt. Känner jag mig stark trycker jag på direkt och känner jag mig mindre stark så låter jag de flesta starta innan mig så att jag hellre kan plocka placeringar under loppet än känna att jag bara blir omsprungen.

I lördagens startfålla hör jag kvinnorna bredvid mig snacka ihop sig om hur ”om du springer höger, du i mitten så tar jag vänster” på första hindret som kom ganska direkt efter starten. Då jävlar tändes tävlingsgnistan i mig och jag tänkte ”nä, det gör ni så fan heller, för där till vänster ska jag springa och jag ska vara först dit.”. När väl starten gick var jag iväg som ett skott och kastade mig upp på första hindret. Var andra kvinna ner på backen och Sofie och jag tryckte på vidare. Hoppa genom däck och välta däck. Tydligen var det tillåtet att välta däck tillsammans (kissa inte under försnacket Cecilia!), vilket gjorde att det lilla försprång vi hade försvunnit då det var rejält tunga däck att välta.

Vi sprang på en presenning med såpa och sedan direkt på balanshinder, där låg jag trea och visste att nästa hinder var en halvhög vägg med endast plats för två samtidigt. Jag saktade ner och såg hur båda två framför mig missade på första försöket, jag klämmer mig fram i mellan och tar mig över. För första gången i mitt liv så leder jag ett hinderbanelopp! Jag är glad att vi rekade banan innan för jag vet då vart jag ska ta vägen och jag behöver inte fundera på var markeringarna är eftersom vi gick sträckan tidigare under dagen. När jag kommer till monkeybaren så tvekar jag inte en sekund utan hoppar direkt upp och tar mig över, enkelt och smidigt. Känner mig stark och det är då fantastiskt att få ligga först!

Banan går längs med kusten vilket betyder att vi badar på många olika sätt. Först med ett kryphinder i strandkanten, sedan ut i en bukt med knähögt vatten för att ta oss över flythinder. Jävlar vad tungt det är att springa i vattnet! I värmen som var passade jag på att simma för att försöka spara lite på benen och även svalka av mig. Jag blev inte omsprungen och kunde fortsätta trycka på i löpningen längs med strandpromenaden.

Vi kom till ett hopptorn som vi skulle hoppa ut från. Jag var fortfarande klar i huvudet och kunde hoppa snett mot stegen. Sofie ligger fortfarande hack i häl, men jag är strax före. Dock ropar funktionären något i stil med ”och vid nästa hinder ska ni simma över” som i min hjärna blir ”fortsätt simma!” vilket gör att jag stannar på stegen och Sofie börjar simma och jag är påväg efter innan funktionären får oss att hamna rätt igen och då är vi jämsides. Vid kryphindret är hon först ut (behöver verkligen träna på att krypa!) och när vi dragit upp vikter så har jag i bakhuvudet ”inte släppa vikten, utan kontrollerat ner”. Ser i sidan hur hon gör det betydligt snabbare än mig (ser senare på film att hon släpper, vilket jag också hade kunnat göra, fanns inget där att vara rädd om). Vätskestation där jag tar två klunkar energidryck, tror inte att Sofie gjorde det, för helt plötsligt hade hon dragit ifrån.

Högst oklart om en var tvungen att slide:a på detta hinder, men eftersom de före mig gjorde det så gjorde även jag. Dock fick jag fullt med skum i ögonen vilket gjorde att jag inte kunde jaga ifatt Sofia utan var tvungen att få bort svidet ur ögonen. Hon tryckte på ordentligt i löpningen och jag orkade inte haka på, vilket gjorde att avståndet ökade. Här kom det en lång löpsträcka, dels en supertung uppförsbacke och sedan vägen tillbaka. På hindrena såg jag henne och det kändes som att jag plockade, men hon var för stark i löpningen och försvann tillslut ur mitt synfält.

Vi sprang strandpromenaden tillbaka igen och när jag kommer längs med den sista biten ser jag någon springa i vattnet. ”Konstigt sätt att bada på” hann jag tänka innan jag sprang vidare längs med banan och insåg när kvinnan som sprungit i vattnet kom upp på land och fortsätta åt mitt håll, det var ju Sofie! Helt plötsligt låg vi jämsides igen! Här släppte lite tävlingsgnistan för jag tyckte att det var så synd att hon hade sprungit fel, hon som ledde så stort, hon förtjänade ju att vinna! Men när vi kom till ninjajumps där jag vågade trycka på och klarade utan konstigheter och helt plötsligt ledde igen, då var tävlingen på gång igen. Med mindre än en kilometer kvar till mål ligger jag först! Över, under, genom lerfylld container. Nu var vi jämsides igen och på sista löpsträckan sprang hon om och kom först till rampen. När jag kommer in till rampen ser jag att hon laddar och jag tar sats och springer också. Ingen av oss klarar det försöket och vi står både och laddar om. Jag ser hur hon gör ett försök till, men jag vet att jag måste samla extra mycket kraft för att klara av att ta mig upp.

Jag laddar, satsar och springer, snuddar röret med fingertopparna, men lyckas inte få grepp om det. Jag är redo att testa igen, för jag har bara tunnelseende, jag ska klara av den! Hör hur Kristoffer ropar, ”kör burpees!” och inser att tredje kvinnan är på ingående, men jag har fortfarande chans att vinna! Jag börjar göra burpees och ser hur Sofie hakar på. Jag blir klar strax före henne och springer mot sista hindret som är ett skumbad. Hade inte tittat på det innan så visste inte exakt hur upp och nedgångarna såg ut, men jag tänkte att ”det är fan värt ändå att stuka foten, kööööööör!!!!!”

Vi hoppar i nästan jämsides, springer i skummet mot andra sidan. Jag har ingen tanke på att sakta in för att inte skada mig, vilket jag annars kan tänka, utan jag tänker bara ”tryck på”. Jag känner mig så stark och självsäker på att oavsett hur det ser ut på andra sidan badet så kan jag hantera det i fullt fart. Det visade sig vara lastpallar och jag hade helt rätt, jag kunde hantera det i full fart. Det gjorde att jag inte tappade någon som helst fart på att avvakta och se vad som väntade utan kunde spurta in mot mål.

Med.. en meter? En sekunds marginal vinner jag mitt första lopp. Känslan är obeskrivlig, det är så jävla ballt!

Förutom snygg medalj fick alla deltagare, i utbyte mot sin nummerlapp, en falafelrulle. Kristoffer köpte sig en och sedan gick vi och badade och njöt av att ha kommit i mål först. Sjukt mäktig känsla att jag gjorde allt rätt idag och idag betydde det att jag vann. Kul, grattis mig!

 

Första fotot är taget av @ocrfotograferna, de övriga av Kristoffer.

Bokrecension

Mycket tid spenderar jag med näsan i en bok. Jag brukar variera mellan fakta och skönlitterärt. På senaste tiden har det blivit väldigt mycket välmående av förklarliga skäl, annars brukar det variera mellan träning, mat, biografier osv. Nu senast har jag läst dessa två:

The subtle art of not giving a f*ck av Mark Manson
Hormonsmart mat och effektiv träning av Martina Johansson

The subtle art of not giving a f*ck:

Jag har nog aldrig läst ordet fuck så ofta som det skrivs i denna bok, men utöver det så var det väldigt många bra tankar och konstaterande. På ett väldigt underhållande sätt skriver författaren om vikten av att lägga fokus på rätt saker av rätt anledningar, hur vi mår bra av att lösa problem, att livet inte ska vara happily ever after, varför rädslan för döden finns, av vilka anledningar vi gör saker kan förklara hur upplevelsen av resultatet känns osv.

Vissa delar som kändes självklara, medan andra gick rakt in i medvetandet och förklarade ett och annat hos undertecknad. Det här med rädslan för döden till exempel. Jag har under denna vår blivit så tagen av att jag faktiskt kommer att dö någon gång. På ett obegripligt sätt har jag helt plötsligt slagits av att jag kommer dö. Tanken har varit bedövande, nästan paralyserande, om än övergående.

När Mark förklarande skriver om ”vårt arv” och vad vi lämnar efter oss så förstår jag att de här stunderna av dödsångest har att göra med att jag har insett att jag inte gör det jag vill göra i livet;
Jag vill inspirera andra till eget välmående, jag vill jobba med träning, jag vill skriva en bok, jag vill bo nära havet, jag vill bo nära vänner och familj, jag vill ha barn, jag vill…. Om jag hade dött imorrn så är det så många saker som jag vill göra/uppleva/se som jag hade gått miste om. Jag vill inte att det ska vara som för författaren att jag behöver en nära-döden upplevelse innan jag börjar uppskatta och leva mitt liv, det vill jag göra nu!

Det känns som att jag är en bit på väg; jag har börjat lyssna på kroppen, jag funderar vart jag vill i livet, gör saker som jag vill och inte sånt som andra vill. Att jag vågar testa saker jag inte gjort tidigare; vara löpcoach, hålla större träningspass, ha inspirationsföreläsningar osv. Sakta och säkert hittar jag mig själv och inser vad jag vill göra, vad jag måste göra, vad jag gör för att andra vill. Det är en resa som bara har börjat, men jag är oerhört glad att jag hoppade på tåget.

Inspiriation

Just nu finns det på SOCRA:s hemsida en inspirerande text om varför jag började och varför jag fortsätter att springa hinderbanelopp.

Läs den här.

Löpning i Siggaboda naturreservat

Älmhults komun har släppt denna broschyr. Perfekt tänker jag att ha som inspiration till löpturer och att se andra delar av kommunen. Jag tycker att det är spännande och roligt att springa på nya ställen, men jag behöver någonting att förhålla mig till fortfarande. Jag vill inte springa ”rakt ut i skogen och se vart vi kommer” utan jag vill gärna ha något att utgå från, äventyrslöpning lightversionen.

Nr 12 i broschyren är vandringarna kring Siggaboda Naturreservat. Aldrig varit i krokarna + den längsta vandringen (12km) gjorde att vi bestämde oss att åka hit. Lite svårt att hitta exakt startpunkt, men vi hittade en gräsplätt som kanske är den utmärkta parkeringen på kartan (nere vid punkt 3), kanske inte eftersom vi efter löpturen hittade blåa markeringar ännu längre in än där vi parkerat. Lite oklart, men parkeringsmöjligheter finns (ta sikte på Farabolsvägen 690-20, Kyrkhult i google maps).

Vi följde blåa markeringar från början. För en vandring kan det ha varit tillräckligt tydligt, men när du springer och har fullt sjå med att trixa dig fram i den tekniska naturen så var de på sina ställen lite för glesa. Även på sina ställen där skogsarbete skett så var det lite av en skattjakt till att hitta fortsättning på stigen. Av de utmärkta stoppen (4 st på blåa rundan) hittade vi 2. Missade Trelänsstenen där Småland, Blekinge och Skåne län möts även fast jag på kartan kan se att vi var där.

På det stora hela var det väldigt bra markerat tills det helt plötsligt satt en sista blå prick på en stolpe, stigen fortsatte, men vi hittade inga fler markeringar. Vi fortsatte längs med stigen, konstaterade enligt telefonen att vi var bra bit bort, kom till en skogsväg och kunde fortsätta längs med den tills vi kom till stora vägen och tillbaka till parkeringen. Efteråt ser vi på ett ungefär var vi gått fel, det var betydligt tidigare än där markeringarna slutade. I höjd med Rävabacken skulle vi på något sätt svängt av (och följt andra blå markeringar?). Turen skulle varit 12km, men vi kom upp i närmare 18km. Ingen fara när vi hade vatten med och tid på oss, men tänk om vi inte haft det?

Vad vi har i våra ryggsäckar och vad jag ger mig själv för tips till nästa gång kan du läsa här.

Här kommer diverse bilder från turen och det varierande lanskapet:

Över, under, förbi. Dessa fallna stammar tillsammans med mycket sten gjorde att framfarten blev väldigt lugn på sina ställen.
Grönt i tusen olika nyanser. SÅ himla vackert.
Sjöar var det gott om, även fast de ibland bara skymtade mellan träden.
”Känner du lukten? Det luktar sommarskog!”
Så himla glad när vi kom hit och jag trodde vi typ var framme. Det var vi ej.
Ännu mera skogsväg väntade tydligen.
Avslutade turen med ett bad. Dock på annan plats, närmare hemmet.
Den totala sträckan. Någonstans mellan kilometer 12 och 13 skulle vi svängt tillbaka. Men vi följde bara markeringarna…