Gör inte mer, gör mindre!

När den där oron kryper i kroppen, den där gnagande känslan av att jag borde göra något men jag vet inte vad. Att jag vill prata med någon, men jag vet inte vem. Jag kan inte sitta still och ta det lugnt, men jag kan heller inte komma fram till vad jag vill få gjort. 

I så många år har jag fortsatt framåt, fortsatt göra, tagit mig för, planerat in, styrt upp och ordnat. Nu har jag lärt mig att jag behöver inte fylla varje minut, att när den där gnagande känslan dyker upp så behöver jag stanna upp och ta det lugnt. Inte försöka springa ifrån känslan utan öppna upp för den och se vad det är som skaver. Känner jag mig ensam eller som att jag inte får gjort det jag vill? Är det att jag är trött? Är jag ledsen, frustrerad? Oavsett känsla så får den lov att finnas och om jag lyckas identifiera känslan så är det väldigt mycket lättare att göra en åtgärd som faktiskt hjälper. Om jag känner mig ensam så ringer jag någon jag vet lyssnar. Känner jag mig trött så ser jag till att vila aktivt.

Bara sitta, titta, lyssna. Hur lång tid tar det innan det börjar krypa i din kropp av ”borden”?

Nyckeln för mig att hitta känslan och få tag på den är att vara stilla, helst utomhus i naturen. Ibland blir det en guidad meditation, ibland bara ligga stilla på rygg och känna efter. Igår gick jag en stilla  promenad ut i skogen, på vägen hem kändes det fortfarande inte bra, det var något som skavde. Tankar som ”jag borde gå hem och jobba”, ”gå lite fortare så kommer du hem fortare” och ”det finns alltid något du kan göra”. Jag har lärt mig att inte alltid lyssna på de tankarna. När en öppning mot sjön kom gick jag ner och satte mig. Helt stilla och bara tittade. Första ingivelsen var att resa sig upp typ direkt, men jag sitter still. Sitter kvar och bara tittar. Lyssnar. Andas. Efter ett tag flyter det fram olika tankar och känslor, jag drar lite här, funderar lite där. Ger mig själv en stor kram och säger tyst att allt är okej, då kommer det några tårar. Känner efter, är jag mer ledsen? Oavsett sitter jag kvar, känner efter lite till. 

Har du sett något vackrare än trädstammar en krispig höstdag?

Efter ett tag känner jag mig redo, fyll med energi och sugen på att ta mig vidare. Den gnagande känslan är borta och jag kan se klarare än vad jag gjorde innan. Jag känner ett lugn jag inte hade innan och jag kan känna inspiration på nytt. 

Det här med känslor och tankar utforskade jag en hel del under min sjukskrivning. Senare under Hälsocoachutbildningen och framförallt i stresscoach-biten kom ACT in i bilden och jag fick tydligare hjälpmedel och verktyg för att kunna berätta för andra det jag själv hade genomgått. Nu när jag har coachingsamtal försöker jag förmedla det här viktiga med känslor; att låta de ta plats, men att inte låta de ta över. I början är det svårt, vi är så vana att bara tillåta en viss sorts känslor, men precis som med allt annat blir det lättare med övning. Börja känn efter! Och be om hjälp om du behöver.

Hälsa genom träning, kost och stresshantering

Det var namnet på sommarkursen som jag höll i Älmhult i år. Ungdomar som i februari fick veta att de fått jobb inom kommunen fick i mars veta att de inte fick jobba pga covid-19. Snabbt fixades andra lösningar fram och via Studieförbundet Vuxenskolan blev jag tillfrågad att hålla i denna kurs. 

9 st ungdomar i ålder 15-17 år som under 2 veckors tid skulle hänga med mig. De hade själv valt om och vilken kurs de ville gå och att det var deras jobb, de skulle få betalt för att gå på kurs. 

Min tanke med kursen var att det skulle bli som ett smörgåsbord av sådant som hör hälsa till. Vi vet oftast att träning är bra och godis är dåligt, men hur viktigt är sömn? Finns det en mer nyanserad bild av godis och kost? Kan träning och rörelse se ut på olika sätt? Vad är psykisk ohälsa och vad kan jag göra åt det? Varför är det viktigt att ibland stanna upp och bara andas? Vad säger forskare om tarmbakterier? Hur mår man om man dagligen går en promenad i skogen? 

Barfotaträning och balans stod på schemat.

Vi träffades mellan 9-14:30 måndag-fredag. Jag la upp dagarna så att förmiddagarna blev informativa genom  att jag höll en föreläsning eller att vi lyssnade på en podd om ett specifikt ämne. Sedan ut på promenad i skogen i ca 45 minuter för att två och två diskutera det vi hört och fundera kring sina egna tankar om ämnet. Tillbaka i storgrupp och lyfta det du plockade med dig från föreläsningen/podden/promenaden. Innan lunchrasten landade vi på varsin matta för att lyssna på en avslappningsövning eller kroppsscanning.

Eftermiddagarna fyllde jag med inspirerande sommarprat på temat hälsa, träningsprofil och om psykisk ohälsa eller annan podd på ett hälso-tema, tex från Psykologipodden och Kropp & Själ. Sedan blev det aktivitet, vi hade löpteknik, tränade i utegymet, gjorde yoga, var på studiebesök på vegansk restaurang osv. Vissa dagar avslutade vi med en avslappning och andra dagar bara med samling.

Både styrka och kondition på schemat!

När jag berättade om kursen jag skulle hålla var de flesta reaktioner av slaget ”åh vad lyxigt att få betalt för att gå en kurs om hälsa, det hade jag också velat göra!” och någon reagerade med att säga att ungdomar borde lära sig jobba och att kommunen la pengar på fel saker.

Båda synsätten hade jag med mig in i planeringen. Det gjorde att vi tog en runda plogging och städade upp i området, men sen resonerade jag så att om jag kan få en av de här ungdomarna att hitta verktyg för att må bättre så kommer det i längden spara mycket pengar åt kommunen. Om jag kan öppna upp ett synsätt på psykisk ohälsa som visar att ungdomarna inte är ensamma om att känna panikångest, orimlig stress, självmordstankar, långvarigt dåligtmående osv och även visa att det finns lösningar, det finns verktyg att använda sig av så är mycket vunnet.

En skogspromenad är bra för både knopp och kropp!

I en av poddarna konstaterade forskare att stress är en kroppslig funktion. Den är inte skadlig, det är bristen på återhämtning efter en stressig period som är skadlig i längden. I en annan pratas det om om ångest på liknade sätt. Tänk vad skönt att få höra det som 15-åring! 

Jag är oerhört glad över att denna utmaning, att prata om hälsa utan att bli klämkäck eller supertorr. Att hitta ämnen som intresserar målgruppen och försöka på olika sätt variera upplägget för alla ska kunna ta till sig information. Genom att fråga på olika sätt och vid olika tillfällen har jag fått en uppfattning om vad som var kul och vad som var mindre uppskattat, men det är en svår målgrupp att få feedback ifrån. Jag hoppas att jag har kunnat så diverse olika frön som fastnat, olika sorter hos olika människor.

Radio P4 Kronoberg var intresserade av vår kurs.

Gör som ett barn – försök igen

publicerades som original på trailrunningsweden.se .

Jag har förmånen att vara faster, gudmor, ingift moster och ledare inom barnträning. Jag har träffat barn i olika träningssammanhang och sett hur de tar sig an något jag visar eller instruerar. En stor skillnad som slagit mig när jag coachat vuxna är att vuxna ofta har gett upp innan de testar. Det har jag än så länge inte mött hos barnen jag tränat/rört mig med.

När S var liten och precis höll på att lära sig krypa satt hon på rumpan på golvet och försökte komma över i krypposition. Om och om och om igen. Jag kröp bredvid på golvet och försökte inspirera. Hon försökte, ramlade ihop, försökte igen, tog sig upp, ramlade ihop, försökte igen. Hon blev skitsur när vi försökte distrahera henne med en leksak för hon skulle bara krypa.

När W och jag sprang hinderbana sprang jag första varvet och visade de olika hinderna. Utan tvekan testar han, försöker, ber om hjälp där han inte känner sig helt säker och tar sig igenom. Sedan sprang han 2 varv, 3 varv, 4 varv och bara körde på.

Lycka är att få springa hinderbana tillsammans.

När G hade tröttnat på att springa framlänges på barngympan visade jag hur han kunde gå balansgång baklänges. Han tittade på mig, tittade frågande på sin pappa som nickade uppmuntrande och sedan klev han upp på brädorna och testade på att gå baklänges. Han trillade ner mellan brädorna för att direkt kliva upp igen och försöka igen.

När F på barnträningen med stora ögon såg hur jag tog sats, sprang och hoppade uppför plinten, tvekade han inte länge innan han gav det ett försök. Och ett försök till och ett till och ett till tills han tog sig upp.

”Kan du göra såhär då!?”

Pippi Långstrump säger vid ett tillfälle ”Det har jag aldrig prövat förut, så det klarar jag säkert”. Vad säger du till dig själv när du står inför något du inte kan? Hur många försök gjorde du? Hur mycket gav du dig chansen att träna, öva och lära dig? Hade du bestämt dig redan innan att du inte kunde? Eller testade du en gång och sa ”nej, det här kunde jag inte, det här var inget för mig.”

Jag tror absolut att ett av exemplen ovan (krypandet) ligger inbyggt i våra gener, men att försöka på hinderbana? Inte lika mycket gener. Snarare handlar det om en tro på sig själv, det finns ingen värdering hos sig självt att barnet är dåligt, utan mer att det inte kan. Då är det ju bara att försöka igen!

Löpledare för barn 6-11 år, ett av vårens glädjeämnen!

Så är i början av våren när det kanske börjar spritta lite i löpsuget och du tänker ”i år är året jag ska börja springa”. Hur många chanser ger du dig själv? Hur många olika sätt testar du på? Vilka ord använder du till dig själv under passet? Ge det en rimlig chans! Är du helt nybörjare på träning, börja med promenader. Har du tränat regelbundet under vintern så börja med lugn löpning, alltså på riktigt luuuuugn löpning. Ge dig en månad med regelbundenhet (promenader/lugn löpning), därefter utvärdera. Döm inte, utan utvärdera! Vad gick bra, vad gick mindre bra? Hur känns det, hur går det, tar du dig mot ditt mål? Om inte, vad kan du göra annorlunda? Om ja, hur fortsätter du?

Ge dig själv chansen och möjligheten, på riktigt. 

När nyårsmotivationen försvunnit.

Publicerad som original på TrailrunningSweden.se

Det här är till dig som stod på nyårsafton (plus/minus någon dag) och lovade dig själv att 2020 är året som du börjar träna/klarar springa en mil/äter mindre godis/springer din fortaste mil någonsin/går ner i vikt/kommer igång/blir hälsosammare/klarar Göteborgsvarvet på under 2 timmar osv osv. Du gick ut stenhårt i början av januari och nu efter några veckor börjar engagemanget dala. Du kanske blivit sjuk, överansträngt dig eller helt enkelt tappat motivationen. Och det här är ingen nyhet för dig, det brukar se ut såhär, men i år är året du gör något åt det, fortsätt läs!

För att kunna hjälpa dig behöver jag utgå från ett fall, vi säger att du vill komma igång och börja träna. Vi börjar där, berätta för mig vad du menar med ”komma igång och börja träna”. Är det träning en gång i veckan? Tre gånger i veckan? Två gånger om dagen? Berätta för mig klart och tydligt vad som är ditt mål.

” Att träna pulshöjande minst 30 minuter 2 gånger i veckan, i tre månader”.

Bra start! När ska du börja? Varför vill du börja? Har du något som försvårar för dig? Eller du kan börja redan den här veckan? Kanon. Det är bara att gå på passet ikväll så har du ett kvar denna vecka. Sedan upprepa i tre månader. Enkelt.

Men du ville springa Göteborgsvarvet på under 2 timmar. Är det i år? Vad har du för estimerad tid i dagsläget? Hur mycket springer du i dag? Hur länge har du sprungit? Ont/skador? Ok, du har distansen men inte farten? Då är det farten vi tränar genom intervaller. Lätt.

Jaha, du ville gå ner i vikt? Hur mycket vikt vill du gå ner? Varför då? Hur är dina matvanor i dagsläget? Tränar du? Hur är ditt jobb, på benen eller mycket sittande? Kan det räcka med att skippa snacksen vardagar för att se en viktförändring?

Coach Cecilia redo att lyssna och sortera tankar.

Vad jag försöker få fram är att själva vägen dit är ganska enkel när du själv kommit fram till vart det är du vill. Det finns så oerhört många olika mål att uppnå, frågan är; Vad vill just du?
”Jag vill bara må bra i det långa loppet” Absolut, men vad betyder det för dig? Vad gör du? Hur mår du? Vilka ungås du med?
Sätt dig ned. Fundera över vad just du vill, skit i vad grannen/kompisen/sambon vill och vill uppnå. Vad vill du? Sedan tittar du på ditt utgångsläge och vad för olika steg som kan ta dig mot ditt mål. Svaret är ofta enkelt och tydligt, frågan kan vara svår. Ju fler frågor du ställer dig desto tydligare kommer det att bli, våga fråga!

Kom ihåg att du i varje val ska vilja välja att göra det du har sagt att du ska göra. Du vill springa GBG-varvet på under två timmar, ja då ska du också genomföra passen. Även fast det regnar, du är trött, det är nått sköj på tv. Det är inte roligt varje gång, men du ska vilja välja att göra det för att det tar dig dit du vill. Då är det bra att gå i just den riktningen som du vill, för då är det ju värt det?

Tycker du att det är alltför svårt på egen hand, be om hjälp! Jag (och många andra) jobbar som coach, både med fysiska träffar eller online/via telefon. Du sitter på svaren själv, men en utomstående person kan hjälpa till att sortera i tankarna och ibland kan det hjälpa att tvingas sätta ord på känslor och tankar. Livet ska levas fullt ut, det håller inte att gå runt att vara besviken på sig själv för att du brutit något du från början inte riktigt ville göra. Hitta det just du vill!

Konsten att lära känna sig själv

Under min sjukskrivning våren 2018 började jag ifrågasätta ett flertal beteenden hos mig själv. Främst tankar och beteenden kopplade till prestation och görande. Jag började fundera kring vad jag gör, vem jag är och varför. Läste en del olika böcker tex The subtle art of not giving a f*ck. Pratade med vänner och professionella. Vissa ord och tankar som fick mig att ändra på beteenden, men framförallt tankar om mig själv och vad jag gör.

Klipp till en lektion under hösten 2018. Ämnet är Personlig utveckling och vi har en gästföreläsare. Vi ska rita ett självporträtt. Sakta börjar tårarna trilla när jag är klar. Porträttet jag har ritat ser ut såhär:

Jag såg mig äntligen såhär; som en inspirerande, glad, stark, strålande, självständig person. För första gången i livet kunde jag verkligen känna att jag tyckte om mig själv, på riktigt. Jag var säker på vem jag var och kunde verkligen strunta i vad någon annan tyckte, det var inte längre väsentligt. Jag tyckte om mig själv och det räckte.

Klipp till vårterminen 2019. Jag inser att för att komma över frustrationen jag känner kring att inte lära mig i skolan så behöver jag ta reda på vad som skaver. Istället för att vänta, sura och vara bitter över att vi inte gör som jag behöver i skolan så tar jag reda på vad jag behöver. Jag vill utmanas, lära mig nytt och testa mina kunskaper. Jag börjar träffa riktigt klienter utanför skoltid. Det är läskigt, svårt och utmanande, men jag löser det och lär mig mycket på vägen.

En ångrar aldrig ett bad.

Klipp till början av höstterminen 2019 och den frustration som finns kring delar i mitt liv som jag inte kan påverka. Jag har identifierat vad jag vill, vad jag kan påverka och jag har gjort allt det som jag kan göra. Ändå finns frustrationen där och skaver. Jag blir lättstött, frustrerad och upprörd över saker i skolan som tar onödigt mycket av min tid. Tid som jag istället hade kunnat lägga på annat, viktigare tycker min hjärna och jag börjar känna mig stressad igen. Jag har identifierat att mitt stress-mode är att plocka på mig problemlösarhatten och bara göra. Mata på, effektivisera, klämma in mer, göra saker för att känna att det händer något, att jag kommer någon vart. Andningen hamnar oftare uppe i bröstet och jag har svårt att varva ner. När jag insåg att det är ett inlärt beteende så slog det mig att jag kan lära nytt, jag kan göra på annat sätt.

En torsdagslektion när vi läser ACT och kapitlet om att lösa problem så är det som att ridån går upp: Jag har ju inga problem! Det jag ser som problem är inte problem, men det är något som inte har en lösning ännu. Mitt problem, inser jag, är att jag är för uppjagad och för trött för att se att jag är på väg. Jag inser att anledning att jag mår bra av regelbunden träning, meditation och sömn är för att då är jag där, i nuet. Jag får det jag behöver, jag plockar av mig problemlösarhatten och jag är medveten om vad jag gör. Jag blir tacksam över små saker i vardagen och jag uppskattar livet på ett helt annat sätt. Jag mår inte bra av att sitta och mejla på lektionerna, ha många bollar i luften, klämma in flera träffar samma dag eller köra kors och tvärs för att vara med på saker.

Jag behöver göra färre saker. Jag behöver tid och luft i schemat för att varva ner mellan varven. Jag behöver göra sådant som tar mig dit jag vill och ge mig tid för att reflektera över den riktningen. Jag behöver varva ner för att se att jag är på väg. Jag går i den riktningen som jag själv vill. Det tar tid, ett steg i taget, men jag är på väg.

Förra veckan när jag och min vän satt uppjagade och frustrerade efter att ha slutat skolan tidigare rusade tankarna.. hem och fixa med hemsida, bokföring, städning osv osv?! Nej, gör mindre. Något för att varva ner, komma bort, göra något vi mår bra av. Naturen, fika, umgänge, klassiskt recept för lycka. Det räckte med att kliva in på handelsträdgården och känna den fuktiga luften så spred sig leendena i våra ansikten. En fika senare var det två helt andra personer som klev ut. När vi sedan åker vidare till havet och jag får bada är livet på topp. Ett dopp i slutet av november är kallt, men vad gör det? Kroppen klarar det och hjärnan mår bra av att chockas lite. Alla uppjagade tankar sköljs bort och kvar finns bara nu. Livet ska levas, inte bockas av. Som jag tränar på det!

Alltså livet!

3 saker jag har gjort:
– Stannat upp och ifrågasatt vad jag håller på med, vill jag verkligen leva mitt liv såhär?
– Identifierat 5 punkter som stressar mig och skrivit ned en lösning på varje punkt.
– Genom ACT blivit medveten om inlärda beteenden vilket har förenklat processen att ändra på det.

3 saker jag gör nu:
– Har luft i kalendern för Njutet.
– Badar när tillfälle ges.
– Dricker en kopp kaffe om dagen och njuter av just den koppen.

Race planering 2019

Förra året landade in på… 30st genomförda lopp. Att åka iväg på helgen och springa lopp var ett sätt för mig att kunna andas. Jag slapp vara ”Cecilia – sjukskriven” och kunde vara bara Cecilia. Jag kunde fungera, inga tankar som jagade mig om att inte duga, inte kunna klara av jobbet, utan bara ett fokus på nästa löpsteg, nästa hinder som fick mig att känna mig normal, välmående. Det var precis vad jag behövde förra året.

I år går jag till vardags i skolan. Jag utmanas och njuter av (nästan) varenda sekund i skolbänken. Jag håller pass, coachar personer, ordnar löpträffar, klurar och funderar på framtiden. Hjärnan är fullt sysselsatt med att lära sig nya saker och jag behöver helgen för att varva ner. Än så länge har jag 6 lopp planerade. Det kommer bli några fler, men jag har inte samma behov av att planera upp varenda helg, utan jag kommer gå lite mer på lust.

OCR VM 2019 känns i dagsläget oklart. Det går av stapeln i oktober i år, mitt i certifieringstider på skolan. Hur mycket jag än älskar att springa hinderbana så vill jag inte att det går ut över utbildningen. Men, jag har ett bra flow i träningen för tillfället och om det fortsätter flyta på, jag får möjlighet till att kvala, månen står i rätt position, kroppen håller osv osv så vem vet. Jag får suga lite på den karamellen.

Det är ju ändå vääääldigt kul att tex bada i lera 😉

Mitt uppe i förändringen

Det slog mig precis att jag har förändrats. Det är svårt att se när jag själv är mitt uppe i det (och att jag har för vana att fokusera på sånt som inte fungerar), men små, små steg i rätt riktning är fortfarande en förflyttning.

Jag talar om hälsa generellt, att det inte längre är bara svart eller vitt. Jag har den senaste veckan känt mig lite småsjuk. Inte däckad-ligga-på-soffan- feber utan snarare snor-i-näsan-tyck-synd-om-mig-förkyld. Tillräckligt sjuk för att inte springa/träna, men fortfarande pigg för att vara på benen och i skolan. Istället för att ge upp helt och tänka ”inte lönt att bry sig om nått när jag inte kan träna som jag brukar” har jag istället tagit lugna promenader/åkt skidor/skridskor i makligt sällskapstempo. Jag var på Ica och köpte sjuk-mat. Tidigare skulle det varit glass, godis, chips, nu var det istället varmrökt lax och färdigsallad. Att jag innan jag lagt mig på soffan och tryckt på play sett till att jag varit ute och fått frisk luft.

Underbart fint att lajva skidåkare.

Jag har tidigare lätt kunna göra dessa valen när jag varit frisk; tränat och rört på mig utan konstigheter, valt att laga mat jag tycker är god osv, men att när jag blivit sjuk har katastrof-tänket kommit och jag har slängt allt överbord ”ingen idé att göra det här när jag ändå inte kan göra det här…”. Det är väldigt fint att inse att jag till viss del har kunnat släppa det, att jag vet att jag inte måste göra saker 100% för att det ska duga (/jag ska duga).

Kan också se det kopplat till godis, om jag börjat äta en godispåse kan/vill jag inte sluta äta den innan den är slut eftersom ”äsch jag har ju ändå förstört allt genom att äta en, då kan jag lika gärna äta alla”. Det gick till ytterligheten att inte äta godis/sötsaker/något tillsatt socker alls.

Sånt fint en kan få se innan S03 E22 drar igång.

Just angående godiset så vill jag äta godis ibland, men jag har lärt mig att:
– finns det godis/sötsaker hemma så äter jag upp det (pga palla laga mat om det finns godis!).
– om jag äter för mycket godis så orkar jag inte äta mat.
– jag behöver äta mat för att ha en kropp som mår bra.

– jag vill må bra.

Hur jag hanterar detta är att inte köpa hem godis om jag inte ska äta det, inga gottegömmor hemma tack. Köper jag lördagsgodis så väljer jag 10 bitar som jag tycker är goda, inte fler för då kommer jag äta upp de ändå och bli sådär obehagligt mätt. Jag vet att det är svårt för mig att snacka med mig själv när jag är hungrig och det finns snabb energi att tillgå, så varför ska jag ens utsätta mig för den situationen? Bättre att jag då inte ens ställs framför beslutet. Att jag kan fundera över vilken mat jag ska laga, inte om jag ska laga mat.

Att vara klok och ibland mycket osmart

Skolstart med en helt ny miljö och sammanhang har gjort att jag mer och mer hittar in till vem jag är och vem jag vill vara. Vad jag mår bra av, vad jag gör för min skull och vad jag vill göra. Motionen har varit en stor del av mitt tillfrisknande från utbrändheten. Jag skriver motion med mening, inte träning. Kalla det vad du vill, men för mig har motion betytt röra på kroppen för att må bra; göra det jag vill, kan och är sugen på för stunden och inte för att det står i något träningsprogram. Det tog mig tillbaka till ett välmående i en fungerande kropp och det tog mig också till OCR-VM i år. Att lyssna på kroppen har efter den här våren fått en helt ny innebörd eftersom jag faktiskt HAR lyssnat och agerat, inte bara lyssnat, vägrat förstå och tryckt undan. Jag har börjat känna vad jag mår bra av och vad jag helt enkelt kan strunta i. 

Hänger lite på gymet nu för tiden.

Genom en oerhört långsam ökning av träningsdos har det gjort att jag är hel i kroppen, men nu när jag börjar känna mig pigg och stark så är det så lätt att köra på… Har märkt av att jag inte är på samma nivå som förra året med träningsmängd och intensitet, men det har känts så bra att ha energi igen vilket gjort att jag ökat i träningsmängd lite för mycket. Lätt ömmande muskler här och där, stelhet i nacke/rygg, små tecken som jag tidigare hade ignorerat och fortsatt tills det blev ännu värre. Nu gör jag tvärtom. Jag stannar upp, kortare ner passen och skär ner på intensiteten. Jag fortsätter att röra på mig, men byter ut några löppass mot spinningpass och crosstrainer. För jag vill hålla i längden. 

Så i vissa områden känner jag mig så ooooerhört klok och insiktsfull, men jag kan ju inte alltid vara smart och förstående… Förra veckan till exempel. Vi körde ett fredagsfys-pass med klassen. En av klasskamraterna tränar Crossfit och har gjort så en längre tid. Hon bjöd in klassen till sin Box och höll ett pass för oss. Passet började med en styrkedel innehållandes marklyft. Jag älskar marklyft. Det är min bästbästa övning, alla kategorier. Har lyft som tyngst 125kg. Det var förra året (eller till och med sent förrförra?). När lyfte jag tungt senast? Jo, det var ju den där utmaningen som Kalle och Brita hade i sin podd, kroppsvikt x antal kg. Jag lyfte 65 kg 65 gånger i början av oktober. Överansträngde ryggen såpass att jag hade ont i 1 1/2 vecka. Utöver det? Njae, kanske ytterligare max 30 st totalt på hela året sett till rena marklyft i gymmet (räknar inte diverse atlasstenar jag lyft  eller däck som flippats under lopp).

Innan svettfest på Crossfit Höganäs.

Den här konversationen gick i mitt huvud när vi skulle bestämma vikter till fredagens marklyft: Okej Cecilia, så förra gången du lyfte 65kg hade du ont i 1 1/2 vecka efteråt pga tok-chockad muskel. Är det rimligt att du idag ska ha 65kg på stången? …
”Julia, vad ska du ha?”
Julia: ”Jag kommer köra med 65kg”.
I mitt huvud igen: Jaaaa, men då så. Fullt rimligt Cecilia att du också tar 65kg, du ska ju bara lyfta det 40 gånger. Äsch, kan ju inte vara alltför jobbigt. Vafan, du har ju lyft 125kg. Det är bara att köra. 

Klipp till efter passet och en begynnande värk i ländryggen. Okej att det inte blev lika jobbigt som förra gången, men jag visste ju redan innan att det var rätt orimligt att jag skulle köra med 65kg, men onödig prestige, gamla meriter, viljan och längtan efter att lyfta tungt gjorde att jag inte riktigt lyssnade på mig själv. Men det kommer komma klokheter där också, så kul är det ändå inte att ha ont i kroppen pga tränat dumt. Jag hoppas ju åtminstone att jag tredje gången lyssnar på mig själv.. 

Numera rätt klok tjej. Oftast… 

Foton tagna av @hejhejastrid . 

Tacksam över livet

Jag har funderat rätt mycket kring mig själv det här året. Det började nog på nyårsyogan när jag under 3 timmar äntligen kände efter och insåg att jag var så fruktansvärt trött in på cellnivå i varje del av kroppen. Hur jag grät och grät och släppte fram all sorg som fanns. Det ser jag som årets bottenläge. Egentligen ett av de bästa när jag för första gången verkligen kände efter, men ändå, ett fruktansvärt bottenläge. Jag insåg hur sjukt trött jag var, hur ledsen jag var över ett gäng faktorer i livet och hur sorgsen jag blev när jag visste att det är jag som har drivit mig själv till denna fruktansvärda trötthet.

Sedan kom sjukskrivning och tid att andas. Jag sov länge, var ute i naturen, åt mycket mat och satt i fåtöljen och läste. Romaner blandat med faktaböcker. Började gräva i mina tankar och mitt beteende, vrida och vända på värderingar och måttstockar. Inte krävande eller med krav på resultat, utan nyfiket. Ifrågasättande med förhoppningen att förstå. Inte klandra eller klanka ner på någon, utan börja ifrågasätta just för att försöka förstå mig själv.

Jag har nu gått i skolan sen 15 augusti. Det känns så rätt. Jag känner mig stimulerad, utmanad, uppskattad, smart, kunnig, erfaren, nyfiken, vetgirig. Jag vill lära mig detaljer, men jag kan också släppa och försöka se helheten. I fredags skrev jag ett prov där jag gick ifrån provet och visste att jag kommer inte ha alla rätt och jag duger ändå. Det är första gången någonsin den känslan infinner sig efter ett prov.

Jag har sen jag började skolan sovit så oerhört gott, som att hela kroppen vet, det finns inget annat jag borde göra, det här är rätt plats för mig just nu. 

Jag har kommit på mig själv att vara glad, tillfreds, nöjd, taggad, peppad, lycklig i en sådan utsträckning att jag nästan blir trött på själv. Kan en person vara så glad hela tiden? Ja, när jag för ett halvår sen hade dödsångest så blir det en rätt stor kontrast och då blir livet dubbelt så färgglatt för det känns så fantastiskt att hitta tillbaka till den Cecilia som inte varit så synlig de senaste åren.

Jag är medveten om att den här känslan inte är konstant, så jag passar på att njuta. Jag så oerhört, innerlig tacksam över att jag sett till att befinna mig just här, just nu.

Bilderna har inte jättemycket att göra med själva inlägget mer än att det är kul med snygga bilder på en själv 😉 Fotade av grymma Astrid Abrahamsson.

OCRVM 2018

Alltså vilken tävling, vilken stämning, vad fantastiskt att jag är en del av detta! Jag kände mig redo för utmaningen och jag var så glad över att överhuvudtaget vara på plats.

När starten gick på fredagen var det så skönt att äntligen få springa iväg. Jag kunde inte påverka mer, nu var det bara att springa. Det kändes lätt, jag kände mig stark. Jag mindes VM 2017 och tog det lugnt för jag vet att det kommer en tävling dagen efter också. Upplevde inga svårigheter förrän på sista rampen där ett halt rep gjorde att jag fick köra en gång till med handskar innan jag tog mig över in i mål.

I mål som 29e dam i min åldersklass, i världen.

Skönt att vara igång, att ha smakat på banan. Veta att kroppen håller, jag är stark, jag hör hemma här, jag kan detta.

Lördagens startfålla var full och jag kände mig toklugn, sekunderna innan vi drar iväg kan jag bara känna en stor lycka över att ha en stark kropp som låter mig hålla på med det här. Kvinnan bredvid ville snickesnacka bort sin nervositet, men jag ville bara stå där och njuta. Adrenalinet som pumpar, nervositeten som finns samlad i startfållan, kraften som är på väg att släppas iväg. Det är mäktigt.

Jag tog det lugnt från starten, vet att 15 km är långt och jag har många möjligheter att springa ikapp de som gasade på från början. Helt enkelt, jag fokuserade på mitt lopp redan från start. Det är aldrig att jag tvekar inför ett hinder, men jag har en tillbakadragen approach för jag känner att jag inte har  oändliga krafter, jag behöver vara smart. Jag behöver ta varje hinder på första försöket för att kunna hushålla med krafterna så långt som möjligt och då behöver jag andas, titta, planera innan jag hoppar på. Kommer till ett hinder med repstumpar som hänger över en pöl med stora bojar i. Helt kryss i mössan på hur jag ska lösa det. 4e försöket och jag tar mig förbi utan konstigheter, förstår inte vad jag gjorde de tre första?

Stairway to heaven är ett annat härligt hinder som jag kört nån gång innan, senast på VM 2017. (Varför träna på det jag kan? 😉 )  Här står det väldigt många kvinnor från min startgrupp som har fastnat. Orsaken är att de två översta stegen är oerhört långt ifrån varandra vilket gör själva övergången väldigt läskig då du är så högt upp i luften. Risken att trilla är som störst och det börjar spöka i huvudet om du trillat ner en gång och sedan ser hur en kvinna bredvid dig ramlar ner och slår armbågen ur led… Jag har ingen bra, explosiv teknik, men jag segar mig upp. Det är i själva övergången jag får problem. I första försöket klarar jag inte av att hålla fast och ramlar ner. I andra tänker jag ”äsch, nu är jag beredd, nu går det”, men ramlar ner. I tredje försöket kör jag en annan variant med en armbåge som stöd, det funkar nästan. I fjärde försöket kör jag på armbågsprincipen och snackar med hjärnspökena. Intalar mig själv att jag kan, för jag känner ju hur nära jag var de andra gångerna, att jag kan om jag vågar och tror att jag kan. Så på fjärde försöket tar jag mig över, hindret avklarat!

Några riggar är inga konstigheter, men i en rigg kommer jag 2/3 innan jag tappar och ramlar ner. Jag är så sur för jag vet ju att jag kan, jag blir irriterad på att jag inte bara swooshar igenom, det borde inte vara några konstigheter. Men det är ett långt steg och jag är inte jätteuthållig i mina armmuskler, så det är svårt. Jag vill-vill-vill klara den och tillslut efter några försök gör jag det. Jag bestämmer mig att hålla i för allt i världen, våga svinga och samtidigt hålla svinhårt. Det går.

15 km är inte jättelångt, men med 100 hinder tar det tid. Jag kommer ihåg efter 7km att jag inte fattar hur jag bara kan ha sprungit mindre än halva loppet? Där är jag trött, sliten och helt redo att gå i mål, men jag fortsätter. Tar lite ny energi, glömmer bort att jag är trött och matar på. Det är väldigt många olika varierande hinder, det är en sjukt bra VM-bana. Blir omsprungen av 3 lagkamrater som hejar och jag hejar någorlunda tillbaka. När jag närmar mig slutet på banan kommer en 4e lagkamrat och jag hinner utrycka mitt missnöje över tidsgränsen. Har typ 1 km kvar och en 15 minuter på mig att ta mig i mål innan jag blir diskad/utom tävlan. Det blir tufft, men vill inte ge upp pga någon himla tidsgräns. Bestämmer mig för att skita i tidsgränsen och bara ta mig i mål med armbandet i behåll.

På hinder 96 tar det stopp. Jag kommer inte igenom. Det finns inga krafter kvar, även efter att jag väntar och vilar. Min kropp är helt slut, jag har ingen liten extrakraft att slänga in. Försöker på knepet att hålla för allt jag kan och det går halvvägs, men jag klarar inte av att lyfta krokarna över kedjan som sitter i vägen. Det är inget svårt beslut att klippa bandet. Jag har varit ute i 4:47 och jag har gett allt jag har. Idag räckte det hit. Tar mig förbi de sista 4 hindrena och tar mig i mål. Jag är trött, men jag är sjukt nöjd.

Jag har sett en helt ny sida av mig själv, en sjukt jävla envis person som vägrar ge upp om genomförande är inom räckhåll. Det finns inte en gnutta besvikelse, jag har gjort det jag ville göra; bestämma själv hur mycket energi jag ville ge under loppet. Absolut att det är lite tråkigt att jag inte tog mig i mål med bandet i behåll, men besviken? Inte en chans. Hade jag haft andra förutsättningar hade jag klarat av alla hinder, men i år såg livet ut såhär och då får jag ju jobba med det jag har.

Jag är imponerad över mig själv, stolt och nöjd. Med insatsen, men framförallt hur jag mentalt klarar av loppet. Hur jag pratar med mig själv, hur jag i frustration och irritation gråter över det där jävla hindret som borde vara så lätt, men jag anklagar inte mig själv. Jag är helt uppe i stunden, frustrationen kommer som tårar, men jag kopplar det inte till mitt självvärde. Jag bestämmer själv vad jag vill göra med mitt lopp. Det är en helt ny känsla att inte ta mig i mål med armbandet i behåll och ändå stråla av stolthet. Jag är så tacksam över den mentala resa jag gjort som har tagit mig dit.

Delar av Team Ultimate OCR, till största delan grabbar, men med en hel del GRL PWR 😉

Det har gått nästan tre veckor sen VM och det första som poppar upp är bra saker. Kommer efter tag ihåg hur fruktansvärt slut jag var i kroppen på lördagskvällen. Så totalt dränerad på energi. Det betydde också att vi inte ställde upp i lagtävlingen. En annan lagkamrat hade slagit i armen så det var ett vuxet beslut att ta, men ändå svårt där och då. Vilja springa, men veta att det är inte schysst mot kroppen. Väldigt glad ändå över att vi inte gjorde det, det hade varit som att öppna dörren för skador och överansträngningar. Det tog mig ändå typ tre dagar innan jag kände mig något sånär som människa igen.

Nu är även biljetter släppta till nästa års VM, på samma plats. Har redan börjat fundera på en game plan för 2019 😉