Troll Trail Serie 17/18

En söndag i månaden under november – mars har jag, Kristoffer och Andreas satt oss i bilen och åkt på äventyr. Troll trail running serie har varit en väldigt mysig utflykt i vintermörkret.

Loppen har varit på olika ställen varje gång vilket betyder att jag har fått sett helt nya sidor av Småland som jag aldrig hade tagit mig till annars. Vi har sprungit i så många olika slags miljöer att jag blir helt knollrig över att Sverige är så oerhört vackert på så många olika sätt! Lite tokigt att köra 1,5 timme för att springa i en timme och sen köra hem, absolut! Men att sitta i en bil och umgås funkar ju det också.

Loppen har varit runt 10K även fast det nog aldrig har varit exakt 10, oftast lite längre. Nytt för i år var 5K, ett bra alternativ då det är en liten lägre tröskel i vintermörkret. Loppen har haft olika karaktär utifrån var de har gått av stapeln, och som sagt, sjukt vad Sverige är varierande och vackert!

med ett leende på läpparna..

Det har varit uppskattningsvis mellan 30-60 deltagare på varje lopp. Några har bara kört enstaka lopp medan flertalet har gjort liknade som oss och kört hela serien. Arrangemanget har varit väldigt familjärt och ändå proffesionellt. Arrangören lämnar ut startnummer, håller i starten, visar vägen under loppen, fotograferar, klockar in dig i mål och ser till att du får energipåfyllning efteråt. Banan har varit välsnitslad med tydliga markeringar. På de få ställen funderingarna skulle kunna ha uppstått har det för säkerhets skull antingen suttit en skylt eller person som tydligt visat rätt väg. På andra loppen var vi redan tjenis med de andra som även hade kört förra och den trevliga stämningen fortsatte under vintern.

Jag är så oerhört glad att vi har sprungit dessa lopp under vintern. Jag har kunnat ”träna på att springa lopp” utan några som helst krav på något sätt. Jag har kunnat pusha mig själv av den enkla anledningen att jag vill testa hur långt jag kan pusha mig själv. Inga tidskrav, ingen placeringshets utan ren och skär löpglädje. Jag har sprungit snabbt-snabbt-snabbt uppför backar, jag har flugit fram över blåbärsris, jag har trampat på längs blöta skogsvägar. Jag har varit så nöjd med mina lopp, en fantastiskt bra känsla under försäsongen!

Resultatmässigt hamnade jag 4 i serien. Sjukt nöjd med denna placering!

Resultaten från alla lopp.

Hur vackert det har varit under vintern så ser jag nu fram emot vår och barmark. Lite varmare och lite mindre kläder på sig..
Kommer Troll Trail tillbaka till vintern så kommer jag förhoppningsvis vara där!

/ Cecilia

Att få vara som alla andra.

Vanligtvis ser du mig på långt håll på stranden då jag är personen som är fullt påklädd komplett med solhatt och spf50 på de få ställen hud som fortfarande syns.

Kände mig sjukt oball förra gången vi surfade i Filippinerna då jag hade heltäckande med hjälp av leggings och surftröja. Förstörde liksom min inre bild av mig som cool surftjej.

Annat var det nu. I Los Angeles var det vinter vilket betydde att alla skulle surfa i våtdräkt. Can’t spot a ginger in a wetsuit! Alltså på riktigt, så himla skönt att få smälta in. Att få vara på stranden och se ut som alla andra. Att få surfa, spendera några timmar i solen och fortfarande känna mig cool.

*Så oerhört priviligerad om det här är händelserna som jag klagar på, att inte få smälta in på stranden. På det stora hela, inte viktigt alls, men i den lilla Cecilia-världen så var det en helt ny upplevelse.

När det är på riktigt.

Sedan gymnasiet har jag någorlunda regelbundet tränat på situationer med brand. Rökdykning, utrymning, släckt brand i kläder på dockor, sprutat med slangar och brandsläckare.

Igår när vi hade somnat så hände det på riktigt. Vi är på semester i en hyrd lägenhet, vi vaknade mitt i natten av ett brandlarmet går och jädrar vad det tjöt. Rätt så mosiga så tände hjärnan till ändå. På med varma kläder, plocka på sig passet, ut men först känna på handtag och kolla i titthålet. Ner för trappen och bort från byggnaden.

Brandstationen ligger fyra hus bort, så räddningspersonalen kom gående, rätt så makligt. In, kolla läget, konstatera; falsklarm, vänligen återgå till era sängar.

Skönt att veta att larmet fungerar. Skönt att veta att hjärnan har kvar alla övningstillfällen, alla genomgångar. Tänker att det är en viktig kunskap att underhålla.

Självtänksamhet*

Jag har varit hemma från jobbet i två veckor. I onsdags var tanken att jag skulle börja jobba på 50%. Det gick, ett tag, men när dagen slutade i tårar och en känsla av hopplöshet då vägrar jag försöka bita ihop, kämpa på, försöka lite till. Det är som att en gräns är nådd och nu vill jag bara vara snäll mot mig själv (*Självtänksamhet = omtänksamhet om sig själv). Jag börjar gråta när SAS inte serverar vegansk glutenfri mat ombord. Jag bryter ihop när någon planerar in en produkt i mitt område på jobbet (som egentligen är ett bra alternativ). Det här med att ha en upplevd känsla av kontroll som sen på nått litet sätt ändras, jag klarar det inte just nu. Och det är ganska många puckar på jobbet som det är så med..

Jag hade aldrig pallat att träna på samma sätt som jag gjorde i våras/somras med intervaller och tider att pressa mig mot. Gymsessions med en noga utstakad plan på vilka övningar jag ska göra och hur mycket jag ska lyfta. Det funkade då och tog mig till mitt mål, men efter Kanada behövde jag en paus. Och jag kom aldrig ikapp.

Genom att gå ut och springa lugnt och långt utan några krav, vare sig på hur långt är ”långt” eller hur länge ett pass ska hålla på. Även att jag går under passen om jag känner att kroppen inte pallar. Det har hjälpt mig, löpningen har blivit en slags meditation, en nedvarvning. Jag får klara av saker, jag kan sätta upp en enda sak på en att-göra-lista och genomföra den under dagen. Jag måste inte, utan bara för min skull för att jag mår bra av det.

Att springa ett lopp är inte alls samma som det var för något år sen. Nu är det i princip bara roligt. Fjärilarna innan, att få säga hej och tjôta med alla vänner, att genomföra loppet och imponera på mig själv. Tänk vad min kropp klarar av! Jag blir inte ledsen, sur eller besviken, jag blir glad, stolt, imponerad!

Det är så oerhört skönt att känna att jag klarar av något, jag mår inte helt hundra men jag har en tro på mig själv som jag tror kommer hjälpa mig att bli bra. Att bli bättre.

Det ballaste idag? Jag gjorde mitt lopp och efteråt fick kliva upp på pallen som 2a. Grymt!

Ny träningsfas

Upplägget på min löpning denna försäsong är inspirerat av Rune Larsson och Lydiards principer. I helgen gick jag in i en ny fas 🙂 🙂 🙂 Den största skillnaden är att jag ska slänga in lite fartlek i långpassen, ytterst lite till att börja med. Jag fortsätter springa lugnt och långt, men i någon backe, mellan några stolpar osv trycker jag på och låter kroppen bara få explodera framåt.

De senaste veckorna har majoriteten av passen legat på 11-13K, en för tillfället väldigt bra nivå känns det som. Tanken är att låta sträckan vara kvar, ev gå mot lite längre och då även slänga in lite fartlek i det hela.

Styrketräningen har jag fortfarande på is, just nu tränar jag löpning och yoga regelbundet och några ströpass på Friskis. Allt för att låta kroppen komma ikapp.

Rolig träning?

Lyssnade idag på senaste avsnittet från Styrkebyrån där de pratade om att ”bra träning är alltid rolig, men rolig träning är inte alltid bra”. De pratade även om mål och vikten av att ha ett rätt formulerat mål.

Det är så himla rimligt. Nej, det är inte alltid kul i varenda övning, i varje löpsteg, men om du kommer ihåg varför du tränar så får du det i perspektiv. I det långa loppet kan det inte vara vettigt att lägga tid på träning och inte tycka det är kul. I så fall behöver du fundera på vad är det du lägger din tid på? Varför tränar du? Vad vill du uppnå?

Efter Toughest-loppet i Köpenhamn 2016 kom jag i mål helt förstörd. Det hade inte varit kul att springa det loppet. Jag hade tränat sjukt mycket inför det, till och med försökt formtoppa inför det och kommer i mål och vill bara lägga mig ner och gråta. Då kände jag att jag kan inte hålla på såhär, träna sjukt mycket och sen inte njuta av lopp eller av det jag presterat. Därav att målet under 2017 innehöll ha kul och njuta av det jag gör.

I dagsläget är läget lite annorlunda. Jag är trött och sliten och försöker ge kroppen en chans att komma igen. För mycket jobb, för mycket hård träning i förhållande till vila. Jag är ute och springer, jagar inga tider eller springer intervaller, utan lugn löpning utan krav. Springer ändå fortare än jag gjorde vid samma tid förra året.

Ett av mina långsiktiga mål är att om 10 år kunna springa hinderbana med de nya barnen i familjen, S & N. Då är det inte viktigt att fortsätta lyfta tungt nu eller pressa min löpning just nu, utan istället låta kroppen komma ifatt. Det är klart att jag kan bli frustrerad över att inte kan lyfta tungt eller att springa intervaller så att det visslar om det för att få nya resultat här och nu, men då gäller det att lyfta blicken. Vad är mitt mål?

Nyårslöften?

Jag har inget emot nyårslöften, så länge de är välplanerade och genomtänkta, att de är smarta;

Specifikt

Mätbart

Accepterat

Realistiskt

Tidsbestämda

Jag gick in i 2016 med ett träningsmål: Jag ville få till en regelbunden träningsrutin. Inte särskilt lätt att veta när det är uppnått, när ska firas liksom?

Så inför 2017 köpte jag mig en kalender som skulle hjälpa mig med målen (hade gått lika bra utan kalendern, men där och då kändes det som att jag behövde den). På ett väldigt tydligt sätt var jag tvungen att berätta för mig själv, vad vill jag göra i år?

Jag satte korta och långa mål, mål som gick in i varandra och några mål som var väldigt lätta. Det blev några vändor enligt SMART-modellen, är det tillräckligt specifikt? Går det att mäta? Är det jag som vill det här? Är det rimligt? Och framförallt, när ska jag börja/när ska det vara klart?

Det bästa med att skriva ner saker är att det blir på riktigt, jag har berättat för mig själv att det är detta jag villa göra. Och är det nedskrivet så går det också att justera och stryka.

Detta ritade jag upp som mål för 2017 (ingen ambition att rita snyggare så dissa inte det konstnärliga uttrycket 😉 ). Några är inringade, dessa uppnådde jag, några är bortprioriterade längs med vägen. Det är bilder på mig som står på händer, äter en morot (=äta majoriteten vegetariskt), en VM-medalj, Kristoffer och jag som springer i skogen och det dokumenteras, Kristoffer och jag på ett tåg (=åka till nära och kära), mig i en ELIT-väst, fotoalbum, ekonomimål och ett rent och fint hus. Det enda som jag inte ritade var ”sluta snusa”-målet. Hm, undrar om det konstnärliga egot satte stopp där? 🙂

Jag uppnådde en del av dem och de andra insåg jag under vägen att det inte var mål som jag ville prioritera nu. Att stå på händer till exempel, det hade varit ballt tycker jag, men inte tillräckligt ballt för att lägga tid på insåg jag efter ett tag när jag fortfarande inte hade testat. Då var det viktigare för mig att vara ute och springa till exempel.

För att visa på hur jag skulle ta mig dit så gjorde jag såhär:

Det blir ju supertydligt för mig själv. Gör jag det jag ska? Hinner jag med det jag tänkt? Känns målen fortfarande rimliga och uppnåeliga?

Nu när jag läser det så tänker jag att det inte är supertydligt, men jag tyckte att det räckte då. Och det gav resultat.

Uppdelningen enligt

Dream – skriv ner drömmen

Goal – sätt en deadline

Plan – stolpa upp vägen dit med delmål/steg på vägen

Action – sätt datumen på när stegen ska tas/delmålen vara uppnådda

gör det väldigt enkelt och tydligt att stolpa upp hur jag ska nå mitt mål.

Märker jag att det inte går åt rätt håll så kikar jag över målen och funderar om de stämmer fortfarande om så är fallet ser jag över stegen i Plan. När det blev för mycket så bortprioriterade jag de målen som jag inte tyckte var särskilt viktiga för att kunna satsa på jag verkligen ville uppnå.

Du måste inte ha några mål eller nyårslöften, men om du vill uppnå något, ta hjälp av ovan metoder, det underlättar!

Det är häftigt att sätta mål, att våga prioritera sig själv och sina drömmar, satsa och kanske nå hela vägen eller inse halvvägs att det inte var värt det jobbet, omprioritera och uppnå något annat istället. Våga satsa på dig själv!

// Cecilia

Träningsåret 2017

Hur var den här säsongen?

Sjukt häftigt för att sammanfatta den kort. Jag har blivit både starkare och snabbare. Jag har även blivit lite klokare, vilket är skönt.

Uppnådde jag det jag ville nå?

Ja! Målet med året var att ha kul med träningen och specifikt kvala till VM.

Tränade jag rätt?

Kanske inte i förhållande till vila 🙂 Skulle ha tagit det lite mer lugnt, tänkt på att mitt jobb ändå är rätt krävande ibland och ätit mera för att inte få den dippen jag fick. Men utöver det tycker jag att jag har gjort rätt. Ville förbättra löpningen/konditionen och i skrivande stund är jag en såndär jävel som älskar löpning och bara längtar efter nästa pass jag ska få springa. Det känns himla himla kul! Har också hållit i min styrka någorlunda, så det känns som en bra mix. Jag har lyssnat på kroppen och tagit det lugnt när jag behövt vilket också känns vettigt.

Hur gick det på loppen?

Det finns mer att ge, den saken är klar. Jag vill lära mig att koppla på vinnarskallen när det behövs och koppla bort den när den inte behövs. Jag hade också lite svårt att ta loppen för vad det var. Till exempel Tough Viking som jag sprang mest för att testa på något annat än Toughest. Alltså jag köpte biljett 1,5 vecka innan loppet gick och sprang inte på allt jag hade. Var tvungen att berätta det för mig själv några gånger när jag kikade i resultatlistorna. ”Åh, tänk om jag bara hade gjort det där eller det där, då hade jag varit snabbare än henne”. Mm, men var det meningen med loppet att slå henne eller var meningen att testa på något nytt?

Hur var dina målsättningar?

Bra, men lite lågt satta. Skulle ha satt nya mål efter att jag kvalade till VM på säsongens första lopp eller definiera träningen på något sätt för jag blev lite vilsen ett tag. Utan ett tydligt mål blev det lätt för hjärnspöken att ta plats.

Fram till sommaren så var det bra. Jag kunde tänka ”tänk på VM Cecilia, ut och spring/gå och lyft!” och bli motiverad av det. Men när sen VM började närma sig så blev jag mest nervös. När jag i slutet av september, efter en månads av-och-på-förkylning träffade Martin så sa han: ”Sluta oroa dig. Tänk på all den träning du har lagt ner under året, den har tagit dig hit. Låt kroppen vila nu fram till VM och sen gör du så gott du kan, tänk inte mer på det.” Det gjorde mig trygg, alla de där passen jag redan genomfört, det är de som betydde, inte det där sista halvtaffliga passet en vecka innan tävling.

Vad motiverar dig?

Att bli bättre.

Att höra att andra blir inspirerade av mig.

Att klara av saker jag inte visste jag kunde.

Behöver eller vill du förändra något?

Jag vill fortsätta ha roligt.

Jag vill förändra sättet jag ser på mig själv.

Jag vill bli snällare mot mig själv, låta mig försöka, misslyckas, lära mig nöja mig med målen jag satt upp.

Funkar träningen i ditt liv som helhet?

Ja, eftersom jag har pratat med Kristoffer om allt som skavde. Det dåliga samvetet jag kände över att vara borta ofta och mycket på träningsrelaterade saker, (egen träning/andras träning/skojiga grejer). Att höra att han är väldigt nöjd med att få vara hemma själv, varför ska jag då ha dåligt samvete?! Ingen vits med det.

Under hösten när jag testade olika pass och insåg att jag kan ju faktiskt ha kul och umgås när jag tränar, allt är inte blodigt allvar jämt-jämt-jämt. Det var en himla skön insikt.

Hade jag kul?

Svar ja! Se förra inlägget för mycket skoj jag gjort under året som gått.

Hur såg ditt år ut? Vad hade du för mål?

Att våga definiera mål för sig själv kan jag verkligen rekommendera. Att faktiskt berätta för sig själv vad du vill, ev vart du vill, för att kunna ta sig ur ekorrhjulet och faktiskt göra det du vill i ditt liv. Rätt viktigt grej ändå.

// Cecilia

Träningsåret 2017 i bilder

Hade du kul?

Skojar inte, träningsmässigt har jag haft SÅ. HIMLA. KUL under året som gått;

Sprang frivilligt lopp under vintern.

Semester med Kristoffer på Teneriffa med mycket vandring och löpning när vi fick inspiration.

Träningsläger i Marbella i mars (med tillhörande bad på födelsedagen).

Träning med ett glatt gäng Friskis-motionärer inför Toughest i Malmö.

Spontana lopp som jag genomförde med bravur, tex Tough Viking Slottskogen och Göteborgsvarvet.

Leda pass för Löpklubben i Älmhult.

Massa träning utomhus under hela sommaren, både löpning och utegym.

Min första pallplats!!

En herrans massa lopp med alla trevliga personer runt omkring.

Ett VM i Kanada som var så himla mäktigt att delta i.

En träningshöst på Friskis med många olika pass och en oerhörd glädje med att träna.

En löpning som tar nya höjder! Jag ger mig ut själv på långpass och njuter.

Blir en del av Team Ultimate OCR och känner mig så himla bekräftad i det jag gör, den jag är.

Festlig utmaning i december som får mig att testa på nya saker och inspirera andra till tokigheter.

Återkommer med en skriftlig utvärdering av året som gott.

// Cecilia

Throwback Thursday

Reportage från Smålandsposten i oktober inför att jag åkte till VM i år. Sjukt vad ball jag kände mig. Att jag skulle få berätta om något så kul som OCR, att någon ville skriva om min kärlek till hinderbanelopp. Himla skoj!

Tänk er sen när jag sitter i Kanada, har gett en telefonintervju och dan efter ska in och läsa reportaget. Mina ord var ju typ: jag är så sjukt stolt, jag är så himla nöjd med min insats, det är så himla häftigt att vara här och rubriken är den här:

Och på internet var det en betalsida så jag kunde inte läsa mer än bild och rubrik. Ojoj, kunde han tolka mig så fel tänkte jag. Men sen när jag väl kom hem och fick läst artikeln så var stycket om mig precis som jag hade sagt. Dock var det andra älmhultsbor som hade varit iväg och tävlat under helgen och vi fick en gemensam rubrik.