Ultimate OCR 2018

Redan på fredagen var jag i Åkersberga för att hjälpa till med banan inför Ultimate OCR. Jag har ju förstått sen tidigare att en hinderbana byggs inte över en natt, men sjukt vilket jobb det faktiskt är!

Spenderade hela min dag i ring-hindret, tejpa ringar, hänga upp de, få rätt avstånd, säkra de inför natten, brand:a hindret… Och det var bara ett av 40 hinder! Imponerande vilken tid och energi som läggs ner på detta.

Hursom, här kommer mitt Ultimate OCR 2018:

Startade i elitheatet, hade funderat innan om jag verkligen borde (mer utvecklat här), och kommit fram till att jag ska. Mitt mål med loppet var att pusha mig själv, träna på att tävla kallar jag det. En del lopp som jag sprungit har jag gått ut för hårt och det har blivit tydligt när Johanna Dermer har kommit vischlande förbi mig. Så min plan idag var att hålla hennes rygg.

Race plan; tätt i ryggen.

Första tyngre hindret var att springa med kedjor en bit på ett fält, kände där att jag inte hade mycket kraft i armarna. Hinder-fixandet från dagen innan spelade in lite, absolut, men framförallt att jag inte tränat specifikt mycket på ett bra tag. Känslan bekräftade min ursprungliga plan på att inte fokusera på att få bäst placering utan att träna på att tävla. Löpningen under loppet var fantastisk, genom ett vårigt landskap i en utmanande terräng, på skogstigar, grusväg och gräsmatta. Min ursprungliga plan att hålla Dermers rygg var superbra tills vi kom till höjdökningar (läs: springa uppför berg), vilket skedde kanske 1,5-2km in i loppet. Där trampade jag på bäst jag kunde men inte alls i samma tempo som Dermer som försvann i den buskiga horisonten. Då tog nästa plan vid, att så sent som möjligt bli omsprungen av Ted.

Både två ändå väldigt nöjda i mål.

Ted och jag träffades på Toughest träningsläger 2017 och har sedan sprungit in i varandra på olika lopp. Löpmässigt har han och Kristoffer liknande stil (långa ben och mycket löpvana) vilket betyder = stråt snabbare än mig. Ted startade i klassen efter mig, så jag hade 10 minuters försprång på dessa långa ben. Under loppet när jag hade det tungt och tog några gång-steg kom tankarna ”Nääe! Ted får åtminstone inte springa om mig när jag går!” och då fick jag lite mer fart på benen.

I loppet är vi nu ute och springer i terrängen, upp och ner på fina skogsvägar. Hindrena som kommer i vår väg är liknande de jag mött tidigare, väggar, rep-traverser (kul med ett däck mitt i!), bära sandsäck, över/under, klättra rep, dipswalk. De mer tekniska hinderna är på ett fält där vi kommer ut flertalet gånger. Där hade vi ringar, balansgång, lodrätt rep-traverse, sling walk, sternum checker, low rig, monkeybar. Bra för publiken att kunna stå på ett ställe och följa sina atleter, lite synd bara att det första hindret på fältet kom först efter 5 km, lite lång tid utan sin hejarklack 😉

Efter att jag tappade Dermers rygg så har jag en annan kvinna hack i hälen. Så förutom att Ted inte ska komma ikapp, blir hennes flåsande en motivation att springa fortare. När jag orkar trycka på försvinner hon ur sikte och jag kom fram till den härliga Hackstabacken (tydligen en skidbacke på vintern?). Där plockar vi upp en stock som vi ska gå uppför backen med. Det bränner satan i benen och här kommer de snabbaste männen från gruppen bakom och börjar springa om mig. När jag är på toppen är kvinnan bakom nästan i kapp och jag trycker på nerför. När jag lämnar min stock hör jag Ted ropa något i stil med ”jag är snart ikapp!”, men vi vet båda att backen är i mellan oss och det är till min fördel.

När jag kommer ut på hinderfältet igen så är kvinnan ikapp mig igen. Jag löser hindrena på första försöken och tar mig vidare och inser att jag inte är jagad. In en svängd i skogen, genom träsk och när jag kommer tillbaka till fältet ser jag hur hon springer ifrån sista hindret. Jag möter även Ted när han är på väg in i skogen vilket betyder att han har tagit in, men jag har fortfarande ett litet försprång.

Sista biten försöker jag trycka på och verkligen springa fort. Trött i benen, men stark mentalt. Jag kommer in till målområdet och sista hindret, Floating walls. Tänker inte ens tanken att testa fast lane (där du bara hade grepp för händerna) utan gick direkt på den vanliga (skulle jag ju gjort eftersom jag på varv två klarar fast lane där utan problem!). Halkar pga slarv på andra väggen och får börja om. Tar mig igenom utan konstigheter på försök nr 2 och kan glad springa i mål.

Jag är väldigt nöjd i mål. Jag har gjort en superprestation och kunnat pusha mig själv ordentligt. Utan att känna mig superstark lyckas jag ändå med alla hinder utan större problem. Jag kommer upp i fart efter hinder och jag kan få mig själv att springa fortare. Slutar på plats 19 av 27 startande, 19 minuter efter vinnande dam. En prestation som jag är mycket nöjd med efter förutsättningarna.

Supernöjd/stolt/glad medlem av Team Ultimate OCR

Hela dagen var fantastisk rolig eftersom jag hade bjudit in kompisar som testade på OCR för första gången och upplevelsen av Ultimate OCR gjorde att de var allihopa väldigt nöjda efteråt. Jag träffade flertalet vänner och hade en himla trevlig dag som avslutades med middag med teamet.

Hindermässigt upplevde jag Ultimate OCR som välgjort och bra planerat, men när jag sprang varv två, ett FunRun, så upplevde jag kön som flertalet atleter också upplevde. Det är tråkigt att stå i kö i ett hinderbanelopp och jag är säker på att arrangörerna tar med sig detta till nästa år. Bäst på plats var funktionärerna, jag har aldrig mött så många och så peppande! Mitt ute i skogen stod de (eller alltså, mitt ute i skogen där det fanns hinder) och tjoade och tjimmade, det var sjukt upplyftande! Några av hinderna var första gången jag testade vilket jag tycker är väldigt kul. Low rigen hade kunnat vara stråt längre, bedömningen på rep-traversen lite mindre hård, men i övrigt? Grymt skoj!

Hur tävling med Ted gick? Om jag berättar att vi tävlade om en öl och efter-loppet-bilden ser ut såhär, så får ni själva gissa 😉

Polar Evolution Race 2018

I söndags var vi i Holte, Danmark där jag sprang Polar Evolution Race 2018 12K. Alltså sjukt ballt hur detta lopp var klippt och skuret för mig!

Banan var uppbyggd så att du sprang en loop på ca 4K och 9 hinder. Totalt sprang du tre varv med samma hinder ute på varven, men i startområdet var det några andra, mer tekniska hinder som du körde en gång beroende på vilket varv du var på.

Några av hinderna ute på loopen var av det tyngre slaget; lyfta atlassten, kasta medicinboll, lyfta tunga otympliga saker, välta däck, olympiska lyft med tung stock, conan wheel (betongklumpar fast i en bräda som du lyfter och gick runt med). Alltså moment som jag verkligen tycker om (älskar att lyfta tungt!) och som jag verkligen kände mig stark i. Damerna skulle lyfta 2 st olika atlasstenar (kan ha vägt 30 och 40 kg?), det kändes plättlätt!

Ett stycke stock som skulle lyftas.

Resterande hinder på loopen var lite mindre tunga; ninja jumps, väggar, irländskt bord, hoppa i däck, nätvägg, gå på händerna. Inte så tekniska och jag hade verkligen tekniken, styrkan och formen med mig, så även dessa kändes lekande lätta.

Vid startområdet kunde du hitta repklättring, över-under utan att nudda mark, ringar, lyfta tung sten, traversera en telefonstolpe som hängde en bra bit upp i luften, dra upp en vikt, balansgång, low rig, dra tungt däck. Något jag tyckte var fantastiskt att Evolution race vågade slänga in var ett memory. Dels för att det en sjukt festlig grej att slänga in i ett hinderbanelopp, dels för att well, jag är grym på memory. Mellan varv 1 och varv 2 fick du se 8 st bilder på kändisar. Mellan varv 2 och 3 fick du straffburpees för varje person du hade glömt bort. Helkul! Gissa vem som fick göra 0 burpees!? *not so humble brag*

Lång radda med Ninja jumps, no problems!

Jag startade i Damernas Elitheat 1. Som vanligt blev jag frånsprungen i starten, men skillnaden i det här loppet jämfört med till exempel Toughest är armbandsprincipen; för att kunna kvalificera dig till EM eller stå på pallen så måste du klara alla hinder (armbandet klipps om du misslyckas med något och du får 3h i straffpålägg på tiden). Vilket betydde att jag blev frånsprungen, visst, men efter varje loop, efter varje tungt hinder hade jag knapat in på några av snabblöparna och sedan började jag till och med dra ifrån! Allt hade gått lekande lätt (förutom att släpa tungt däck fram och tillbaka) tills jag kommer till tredje sista hindret; Floating Wall *dramatisk musik*.

Typ klätterväggar fast med ett handgrepp och ett fotgrepp i varje, 5 st som hänger separat från varandra, sedan 1 rep med knut på och 1 rör, sen en klocka du fick slå på med handen. Vägg 5 satt självklart extra långt ner vilket gjorde att när jag kom till repet så hade jag inte armstyrka nog till att dra mig upp för att kunna sätta fötterna på repknuten, hänga armen runt röret och slå i klockan. Jag testade 1 gång, kortslutning i armarna. Tänkte ”jag har en annan approach” och testar. Samma resultat. Tittar runt och ser att två andra damer har fastnat på samma hinder och inser att vi slåss om tredjeplatsen. Kommer ihåg knepet från OCRpodden ”vila tills du känner att du har krafter att klara det”. Så jag vilar, väntar och laddar. Tänker ”nu har jag det” och tar det jävla hindret så lätt så att jag inte förstår hur det fanns i mig. SÅ sjukt nöjd. I typ 20 meter. För då kom jag fram till det näst sista hindret, en reptravers. Ett långt rep som var uppsatt mellan två trädstammar. Du fick bara använda händerna. Repet lutade uppåt och skojar inte vad långt det var. Känner direkt vid första greppet att jag knappt orkar knyta högerhanden och där tror jag att jag gav upp. Försökte, kom en bit, men efter några tag klarade jag inte att hålla kvar mig. Det fanns fortfarande tid att vila för att ändå hinna i mål till tidsgränsen för EM-kvalet. Så jag väntade, vilade, masserade. Men det gick fan inte.

Jag började bli rejält kall och hade ingenting kvar i armarna så jag fick klippa bandet, göra 5 burpees och springa vidare till sista hindret; ett uppfriskande dopp i iskallt vatten. Sen hade jag 15 meter till mål, medalj och en snabb löptur till bil och ombyte.

Sjukt frustrerande, irriterande och jävligt att jag på näst sista hindret tvingas ge upp. Men jag kom inte vidare. Jag har funderat i efterhand på vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda, kanske om jag inte hade behövt dra vikten två gånger pga domarn inte såg mig första gången? Kanske om jag inte hade behövt två försök på telefonstolpen pga fattade inte tekniken första gången? Kanske om jag bara hade försökt två gånger på floating wall? Ja ni hör ju, så många varianter att tänka.

Tungt däcksläp.

Jag väljer istället att fokusera på den starka känslan jag hade genom hela loppet, hur jag klarade av de andra hinderna lekande lätt. Hur det kändes som att jag travade runt med två mjölkpaket och inte två betongklumpar. Hur jag på tredje varvet fortfarande kunde trycka på i löpningen. Vilken känsla!

Absolut att jag kommer spetsa träning framöver med lite drag-teknik och hängvarianter, men på det stora hela är jag så sjukt nöjd med min insats. Kom ihåg att jag inte har tränat styrka på hela vintern utan att lugn löpning och yoga har varit min träning. Att lyssna på kroppen och träna på sätt den mår bra av, det tar dig fan långt!

P.S. Någon mer än jag som blir sugen på att springa nästa lopp Evolution race anordnar?

Mvh Älskar memory.

Troll Trail Serie 17/18

En söndag i månaden under november – mars har jag, Kristoffer och Andreas satt oss i bilen och åkt på äventyr. Troll trail running serie har varit en väldigt mysig utflykt i vintermörkret.

Loppen har varit på olika ställen varje gång vilket betyder att jag har fått sett helt nya sidor av Småland som jag aldrig hade tagit mig till annars. Vi har sprungit i så många olika slags miljöer att jag blir helt knollrig över att Sverige är så oerhört vackert på så många olika sätt! Lite tokigt att köra 1,5 timme för att springa i en timme och sen köra hem, absolut! Men att sitta i en bil och umgås funkar ju det också.

Loppen har varit runt 10K även fast det nog aldrig har varit exakt 10, oftast lite längre. Nytt för i år var 5K, ett bra alternativ då det är en liten lägre tröskel i vintermörkret. Loppen har haft olika karaktär utifrån var de har gått av stapeln, och som sagt, sjukt vad Sverige är varierande och vackert!

med ett leende på läpparna..

Det har varit uppskattningsvis mellan 30-60 deltagare på varje lopp. Några har bara kört enstaka lopp medan flertalet har gjort liknade som oss och kört hela serien. Arrangemanget har varit väldigt familjärt och ändå proffesionellt. Arrangören lämnar ut startnummer, håller i starten, visar vägen under loppen, fotograferar, klockar in dig i mål och ser till att du får energipåfyllning efteråt. Banan har varit välsnitslad med tydliga markeringar. På de få ställen funderingarna skulle kunna ha uppstått har det för säkerhets skull antingen suttit en skylt eller person som tydligt visat rätt väg. På andra loppen var vi redan tjenis med de andra som även hade kört förra och den trevliga stämningen fortsatte under vintern.

Jag är så oerhört glad att vi har sprungit dessa lopp under vintern. Jag har kunnat ”träna på att springa lopp” utan några som helst krav på något sätt. Jag har kunnat pusha mig själv av den enkla anledningen att jag vill testa hur långt jag kan pusha mig själv. Inga tidskrav, ingen placeringshets utan ren och skär löpglädje. Jag har sprungit snabbt-snabbt-snabbt uppför backar, jag har flugit fram över blåbärsris, jag har trampat på längs blöta skogsvägar. Jag har varit så nöjd med mina lopp, en fantastiskt bra känsla under försäsongen!

Resultatmässigt hamnade jag 4 i serien. Sjukt nöjd med denna placering!

Resultaten från alla lopp.

Hur vackert det har varit under vintern så ser jag nu fram emot vår och barmark. Lite varmare och lite mindre kläder på sig..
Kommer Troll Trail tillbaka till vintern så kommer jag förhoppningsvis vara där!

/ Cecilia

Att få vara som alla andra.

Vanligtvis ser du mig på långt håll på stranden då jag är personen som är fullt påklädd komplett med solhatt och spf50 på de få ställen hud som fortfarande syns.

Kände mig sjukt oball förra gången vi surfade i Filippinerna då jag hade heltäckande med hjälp av leggings och surftröja. Förstörde liksom min inre bild av mig som cool surftjej.

Annat var det nu. I Los Angeles var det vinter vilket betydde att alla skulle surfa i våtdräkt. Can’t spot a ginger in a wetsuit! Alltså på riktigt, så himla skönt att få smälta in. Att få vara på stranden och se ut som alla andra. Att få surfa, spendera några timmar i solen och fortfarande känna mig cool.

*Så oerhört priviligerad om det här är händelserna som jag klagar på, att inte få smälta in på stranden. På det stora hela, inte viktigt alls, men i den lilla Cecilia-världen så var det en helt ny upplevelse.

När det är på riktigt.

Sedan gymnasiet har jag någorlunda regelbundet tränat på situationer med brand. Rökdykning, utrymning, släckt brand i kläder på dockor, sprutat med slangar och brandsläckare.

Igår när vi hade somnat så hände det på riktigt. Vi är på semester i en hyrd lägenhet, vi vaknade mitt i natten av ett brandlarmet går och jädrar vad det tjöt. Rätt så mosiga så tände hjärnan till ändå. På med varma kläder, plocka på sig passet, ut men först känna på handtag och kolla i titthålet. Ner för trappen och bort från byggnaden.

Brandstationen ligger fyra hus bort, så räddningspersonalen kom gående, rätt så makligt. In, kolla läget, konstatera; falsklarm, vänligen återgå till era sängar.

Skönt att veta att larmet fungerar. Skönt att veta att hjärnan har kvar alla övningstillfällen, alla genomgångar. Tänker att det är en viktig kunskap att underhålla.

Självtänksamhet*

Jag har varit hemma från jobbet i två veckor. I onsdags var tanken att jag skulle börja jobba på 50%. Det gick, ett tag, men när dagen slutade i tårar och en känsla av hopplöshet då vägrar jag försöka bita ihop, kämpa på, försöka lite till. Det är som att en gräns är nådd och nu vill jag bara vara snäll mot mig själv (*Självtänksamhet = omtänksamhet om sig själv). Jag börjar gråta när SAS inte serverar vegansk glutenfri mat ombord. Jag bryter ihop när någon planerar in en produkt i mitt område på jobbet (som egentligen är ett bra alternativ). Det här med att ha en upplevd känsla av kontroll som sen på nått litet sätt ändras, jag klarar det inte just nu. Och det är ganska många puckar på jobbet som det är så med..

Jag hade aldrig pallat att träna på samma sätt som jag gjorde i våras/somras med intervaller och tider att pressa mig mot. Gymsessions med en noga utstakad plan på vilka övningar jag ska göra och hur mycket jag ska lyfta. Det funkade då och tog mig till mitt mål, men efter Kanada behövde jag en paus. Och jag kom aldrig ikapp.

Genom att gå ut och springa lugnt och långt utan några krav, vare sig på hur långt är ”långt” eller hur länge ett pass ska hålla på. Även att jag går under passen om jag känner att kroppen inte pallar. Det har hjälpt mig, löpningen har blivit en slags meditation, en nedvarvning. Jag får klara av saker, jag kan sätta upp en enda sak på en att-göra-lista och genomföra den under dagen. Jag måste inte, utan bara för min skull för att jag mår bra av det.

Att springa ett lopp är inte alls samma som det var för något år sen. Nu är det i princip bara roligt. Fjärilarna innan, att få säga hej och tjôta med alla vänner, att genomföra loppet och imponera på mig själv. Tänk vad min kropp klarar av! Jag blir inte ledsen, sur eller besviken, jag blir glad, stolt, imponerad!

Det är så oerhört skönt att känna att jag klarar av något, jag mår inte helt hundra men jag har en tro på mig själv som jag tror kommer hjälpa mig att bli bra. Att bli bättre.

Det ballaste idag? Jag gjorde mitt lopp och efteråt fick kliva upp på pallen som 2a. Grymt!

Ny träningsfas

Upplägget på min löpning denna försäsong är inspirerat av Rune Larsson och Lydiards principer. I helgen gick jag in i en ny fas 🙂 🙂 🙂 Den största skillnaden är att jag ska slänga in lite fartlek i långpassen, ytterst lite till att börja med. Jag fortsätter springa lugnt och långt, men i någon backe, mellan några stolpar osv trycker jag på och låter kroppen bara få explodera framåt.

De senaste veckorna har majoriteten av passen legat på 11-13K, en för tillfället väldigt bra nivå känns det som. Tanken är att låta sträckan vara kvar, ev gå mot lite längre och då även slänga in lite fartlek i det hela.

Styrketräningen har jag fortfarande på is, just nu tränar jag löpning och yoga regelbundet och några ströpass på Friskis. Allt för att låta kroppen komma ikapp.

Rolig träning?

Lyssnade idag på senaste avsnittet från Styrkebyrån där de pratade om att ”bra träning är alltid rolig, men rolig träning är inte alltid bra”. De pratade även om mål och vikten av att ha ett rätt formulerat mål.

Det är så himla rimligt. Nej, det är inte alltid kul i varenda övning, i varje löpsteg, men om du kommer ihåg varför du tränar så får du det i perspektiv. I det långa loppet kan det inte vara vettigt att lägga tid på träning och inte tycka det är kul. I så fall behöver du fundera på vad är det du lägger din tid på? Varför tränar du? Vad vill du uppnå?

Efter Toughest-loppet i Köpenhamn 2016 kom jag i mål helt förstörd. Det hade inte varit kul att springa det loppet. Jag hade tränat sjukt mycket inför det, till och med försökt formtoppa inför det och kommer i mål och vill bara lägga mig ner och gråta. Då kände jag att jag kan inte hålla på såhär, träna sjukt mycket och sen inte njuta av lopp eller av det jag presterat. Därav att målet under 2017 innehöll ha kul och njuta av det jag gör.

I dagsläget är läget lite annorlunda. Jag är trött och sliten och försöker ge kroppen en chans att komma igen. För mycket jobb, för mycket hård träning i förhållande till vila. Jag är ute och springer, jagar inga tider eller springer intervaller, utan lugn löpning utan krav. Springer ändå fortare än jag gjorde vid samma tid förra året.

Ett av mina långsiktiga mål är att om 10 år kunna springa hinderbana med de nya barnen i familjen, S & N. Då är det inte viktigt att fortsätta lyfta tungt nu eller pressa min löpning just nu, utan istället låta kroppen komma ifatt. Det är klart att jag kan bli frustrerad över att inte kan lyfta tungt eller att springa intervaller så att det visslar om det för att få nya resultat här och nu, men då gäller det att lyfta blicken. Vad är mitt mål?

Nyårslöften?

Jag har inget emot nyårslöften, så länge de är välplanerade och genomtänkta, att de är smarta;

Specifikt

Mätbart

Accepterat

Realistiskt

Tidsbestämda

Jag gick in i 2016 med ett träningsmål: Jag ville få till en regelbunden träningsrutin. Inte särskilt lätt att veta när det är uppnått, när ska firas liksom?

Så inför 2017 köpte jag mig en kalender som skulle hjälpa mig med målen (hade gått lika bra utan kalendern, men där och då kändes det som att jag behövde den). På ett väldigt tydligt sätt var jag tvungen att berätta för mig själv, vad vill jag göra i år?

Jag satte korta och långa mål, mål som gick in i varandra och några mål som var väldigt lätta. Det blev några vändor enligt SMART-modellen, är det tillräckligt specifikt? Går det att mäta? Är det jag som vill det här? Är det rimligt? Och framförallt, när ska jag börja/när ska det vara klart?

Det bästa med att skriva ner saker är att det blir på riktigt, jag har berättat för mig själv att det är detta jag villa göra. Och är det nedskrivet så går det också att justera och stryka.

Detta ritade jag upp som mål för 2017 (ingen ambition att rita snyggare så dissa inte det konstnärliga uttrycket 😉 ). Några är inringade, dessa uppnådde jag, några är bortprioriterade längs med vägen. Det är bilder på mig som står på händer, äter en morot (=äta majoriteten vegetariskt), en VM-medalj, Kristoffer och jag som springer i skogen och det dokumenteras, Kristoffer och jag på ett tåg (=åka till nära och kära), mig i en ELIT-väst, fotoalbum, ekonomimål och ett rent och fint hus. Det enda som jag inte ritade var ”sluta snusa”-målet. Hm, undrar om det konstnärliga egot satte stopp där? 🙂

Jag uppnådde en del av dem och de andra insåg jag under vägen att det inte var mål som jag ville prioritera nu. Att stå på händer till exempel, det hade varit ballt tycker jag, men inte tillräckligt ballt för att lägga tid på insåg jag efter ett tag när jag fortfarande inte hade testat. Då var det viktigare för mig att vara ute och springa till exempel.

För att visa på hur jag skulle ta mig dit så gjorde jag såhär:

Det blir ju supertydligt för mig själv. Gör jag det jag ska? Hinner jag med det jag tänkt? Känns målen fortfarande rimliga och uppnåeliga?

Nu när jag läser det så tänker jag att det inte är supertydligt, men jag tyckte att det räckte då. Och det gav resultat.

Uppdelningen enligt

Dream – skriv ner drömmen

Goal – sätt en deadline

Plan – stolpa upp vägen dit med delmål/steg på vägen

Action – sätt datumen på när stegen ska tas/delmålen vara uppnådda

gör det väldigt enkelt och tydligt att stolpa upp hur jag ska nå mitt mål.

Märker jag att det inte går åt rätt håll så kikar jag över målen och funderar om de stämmer fortfarande om så är fallet ser jag över stegen i Plan. När det blev för mycket så bortprioriterade jag de målen som jag inte tyckte var särskilt viktiga för att kunna satsa på jag verkligen ville uppnå.

Du måste inte ha några mål eller nyårslöften, men om du vill uppnå något, ta hjälp av ovan metoder, det underlättar!

Det är häftigt att sätta mål, att våga prioritera sig själv och sina drömmar, satsa och kanske nå hela vägen eller inse halvvägs att det inte var värt det jobbet, omprioritera och uppnå något annat istället. Våga satsa på dig själv!

// Cecilia

Träningsåret 2017

Hur var den här säsongen?

Sjukt häftigt för att sammanfatta den kort. Jag har blivit både starkare och snabbare. Jag har även blivit lite klokare, vilket är skönt.

Uppnådde jag det jag ville nå?

Ja! Målet med året var att ha kul med träningen och specifikt kvala till VM.

Tränade jag rätt?

Kanske inte i förhållande till vila 🙂 Skulle ha tagit det lite mer lugnt, tänkt på att mitt jobb ändå är rätt krävande ibland och ätit mera för att inte få den dippen jag fick. Men utöver det tycker jag att jag har gjort rätt. Ville förbättra löpningen/konditionen och i skrivande stund är jag en såndär jävel som älskar löpning och bara längtar efter nästa pass jag ska få springa. Det känns himla himla kul! Har också hållit i min styrka någorlunda, så det känns som en bra mix. Jag har lyssnat på kroppen och tagit det lugnt när jag behövt vilket också känns vettigt.

Hur gick det på loppen?

Det finns mer att ge, den saken är klar. Jag vill lära mig att koppla på vinnarskallen när det behövs och koppla bort den när den inte behövs. Jag hade också lite svårt att ta loppen för vad det var. Till exempel Tough Viking som jag sprang mest för att testa på något annat än Toughest. Alltså jag köpte biljett 1,5 vecka innan loppet gick och sprang inte på allt jag hade. Var tvungen att berätta det för mig själv några gånger när jag kikade i resultatlistorna. ”Åh, tänk om jag bara hade gjort det där eller det där, då hade jag varit snabbare än henne”. Mm, men var det meningen med loppet att slå henne eller var meningen att testa på något nytt?

Hur var dina målsättningar?

Bra, men lite lågt satta. Skulle ha satt nya mål efter att jag kvalade till VM på säsongens första lopp eller definiera träningen på något sätt för jag blev lite vilsen ett tag. Utan ett tydligt mål blev det lätt för hjärnspöken att ta plats.

Fram till sommaren så var det bra. Jag kunde tänka ”tänk på VM Cecilia, ut och spring/gå och lyft!” och bli motiverad av det. Men när sen VM började närma sig så blev jag mest nervös. När jag i slutet av september, efter en månads av-och-på-förkylning träffade Martin så sa han: ”Sluta oroa dig. Tänk på all den träning du har lagt ner under året, den har tagit dig hit. Låt kroppen vila nu fram till VM och sen gör du så gott du kan, tänk inte mer på det.” Det gjorde mig trygg, alla de där passen jag redan genomfört, det är de som betydde, inte det där sista halvtaffliga passet en vecka innan tävling.

Vad motiverar dig?

Att bli bättre.

Att höra att andra blir inspirerade av mig.

Att klara av saker jag inte visste jag kunde.

Behöver eller vill du förändra något?

Jag vill fortsätta ha roligt.

Jag vill förändra sättet jag ser på mig själv.

Jag vill bli snällare mot mig själv, låta mig försöka, misslyckas, lära mig nöja mig med målen jag satt upp.

Funkar träningen i ditt liv som helhet?

Ja, eftersom jag har pratat med Kristoffer om allt som skavde. Det dåliga samvetet jag kände över att vara borta ofta och mycket på träningsrelaterade saker, (egen träning/andras träning/skojiga grejer). Att höra att han är väldigt nöjd med att få vara hemma själv, varför ska jag då ha dåligt samvete?! Ingen vits med det.

Under hösten när jag testade olika pass och insåg att jag kan ju faktiskt ha kul och umgås när jag tränar, allt är inte blodigt allvar jämt-jämt-jämt. Det var en himla skön insikt.

Hade jag kul?

Svar ja! Se förra inlägget för mycket skoj jag gjort under året som gått.

Hur såg ditt år ut? Vad hade du för mål?

Att våga definiera mål för sig själv kan jag verkligen rekommendera. Att faktiskt berätta för sig själv vad du vill, ev vart du vill, för att kunna ta sig ur ekorrhjulet och faktiskt göra det du vill i ditt liv. Rätt viktigt grej ändå.

// Cecilia