Run Dirt Race 2018

Senast jag var i Gustavsberg (badplats utanför Uddevalla) var under min storebrors studentvecka en sisådär 12 år sedan. Det känns som ett annat liv, för kvinnan som kliver ur bilen idag är någon helt annan. Hon är självsäker. Jag vet varför jag är här och jag vet att oavsett resultat så är jag bra. Det finns inga måsten utan det finns bara att ha kul och ge mitt bästa.

Självklart dyker nervösfjärilarna upp innan start, som de brukar göra, men det är under kontroll. Dock måste jag nervöskissa några få droppar strax innan elitherrarna startar vilket betyder att jag kommer mitt i snacket inför min start. Sen är det minuter kvar tills vi ska starta. Det är väldigt olika beroende på hur jag agerar i starten, mycket beroende på hur jag känner mig mentalt. Känner jag mig stark trycker jag på direkt och känner jag mig mindre stark så låter jag de flesta starta innan mig så att jag hellre kan plocka placeringar under loppet än känna att jag bara blir omsprungen.

I lördagens startfålla hör jag kvinnorna bredvid mig snacka ihop sig om hur ”om du springer höger, du i mitten så tar jag vänster” på första hindret som kom ganska direkt efter starten. Då jävlar tändes tävlingsgnistan i mig och jag tänkte ”nä, det gör ni så fan heller, för där till vänster ska jag springa och jag ska vara först dit.”. När väl starten gick var jag iväg som ett skott och kastade mig upp på första hindret. Var andra kvinna ner på backen och Sofie och jag tryckte på vidare. Hoppa genom däck och välta däck. Tydligen var det tillåtet att välta däck tillsammans (kissa inte under försnacket Cecilia!), vilket gjorde att det lilla försprång vi hade försvunnit då det var rejält tunga däck att välta.

Vi sprang på en presenning med såpa och sedan direkt på balanshinder, där låg jag trea och visste att nästa hinder var en halvhög vägg med endast plats för två samtidigt. Jag saktade ner och såg hur båda två framför mig missade på första försöket, jag klämmer mig fram i mellan och tar mig över. För första gången i mitt liv så leder jag ett hinderbanelopp! Jag är glad att vi rekade banan innan för jag vet då vart jag ska ta vägen och jag behöver inte fundera på var markeringarna är eftersom vi gick sträckan tidigare under dagen. När jag kommer till monkeybaren så tvekar jag inte en sekund utan hoppar direkt upp och tar mig över, enkelt och smidigt. Känner mig stark och det är då fantastiskt att få ligga först!

Banan går längs med kusten vilket betyder att vi badar på många olika sätt. Först med ett kryphinder i strandkanten, sedan ut i en bukt med knähögt vatten för att ta oss över flythinder. Jävlar vad tungt det är att springa i vattnet! I värmen som var passade jag på att simma för att försöka spara lite på benen och även svalka av mig. Jag blev inte omsprungen och kunde fortsätta trycka på i löpningen längs med strandpromenaden.

Vi kom till ett hopptorn som vi skulle hoppa ut från. Jag var fortfarande klar i huvudet och kunde hoppa snett mot stegen. Sofie ligger fortfarande hack i häl, men jag är strax före. Dock ropar funktionären något i stil med ”och vid nästa hinder ska ni simma över” som i min hjärna blir ”fortsätt simma!” vilket gör att jag stannar på stegen och Sofie börjar simma och jag är påväg efter innan funktionären får oss att hamna rätt igen och då är vi jämsides. Vid kryphindret är hon först ut (behöver verkligen träna på att krypa!) och när vi dragit upp vikter så har jag i bakhuvudet ”inte släppa vikten, utan kontrollerat ner”. Ser i sidan hur hon gör det betydligt snabbare än mig (ser senare på film att hon släpper, vilket jag också hade kunnat göra, fanns inget där att vara rädd om). Vätskestation där jag tar två klunkar energidryck, tror inte att Sofie gjorde det, för helt plötsligt hade hon dragit ifrån.

Högst oklart om en var tvungen att slide:a på detta hinder, men eftersom de före mig gjorde det så gjorde även jag. Dock fick jag fullt med skum i ögonen vilket gjorde att jag inte kunde jaga ifatt Sofia utan var tvungen att få bort svidet ur ögonen. Hon tryckte på ordentligt i löpningen och jag orkade inte haka på, vilket gjorde att avståndet ökade. Här kom det en lång löpsträcka, dels en supertung uppförsbacke och sedan vägen tillbaka. På hindrena såg jag henne och det kändes som att jag plockade, men hon var för stark i löpningen och försvann tillslut ur mitt synfält.

Vi sprang strandpromenaden tillbaka igen och när jag kommer längs med den sista biten ser jag någon springa i vattnet. ”Konstigt sätt att bada på” hann jag tänka innan jag sprang vidare längs med banan och insåg när kvinnan som sprungit i vattnet kom upp på land och fortsätta åt mitt håll, det var ju Sofie! Helt plötsligt låg vi jämsides igen! Här släppte lite tävlingsgnistan för jag tyckte att det var så synd att hon hade sprungit fel, hon som ledde så stort, hon förtjänade ju att vinna! Men när vi kom till ninjajumps där jag vågade trycka på och klarade utan konstigheter och helt plötsligt ledde igen, då var tävlingen på gång igen. Med mindre än en kilometer kvar till mål ligger jag först! Över, under, genom lerfylld container. Nu var vi jämsides igen och på sista löpsträckan sprang hon om och kom först till rampen. När jag kommer in till rampen ser jag att hon laddar och jag tar sats och springer också. Ingen av oss klarar det försöket och vi står både och laddar om. Jag ser hur hon gör ett försök till, men jag vet att jag måste samla extra mycket kraft för att klara av att ta mig upp.

Jag laddar, satsar och springer, snuddar röret med fingertopparna, men lyckas inte få grepp om det. Jag är redo att testa igen, för jag har bara tunnelseende, jag ska klara av den! Hör hur Kristoffer ropar, ”kör burpees!” och inser att tredje kvinnan är på ingående, men jag har fortfarande chans att vinna! Jag börjar göra burpees och ser hur Sofie hakar på. Jag blir klar strax före henne och springer mot sista hindret som är ett skumbad. Hade inte tittat på det innan så visste inte exakt hur upp och nedgångarna såg ut, men jag tänkte att ”det är fan värt ändå att stuka foten, kööööööör!!!!!”

Vi hoppar i nästan jämsides, springer i skummet mot andra sidan. Jag har ingen tanke på att sakta in för att inte skada mig, vilket jag annars kan tänka, utan jag tänker bara ”tryck på”. Jag känner mig så stark och självsäker på att oavsett hur det ser ut på andra sidan badet så kan jag hantera det i fullt fart. Det visade sig vara lastpallar och jag hade helt rätt, jag kunde hantera det i full fart. Det gjorde att jag inte tappade någon som helst fart på att avvakta och se vad som väntade utan kunde spurta in mot mål.

Med.. en meter? En sekunds marginal vinner jag mitt första lopp. Känslan är obeskrivlig, det är så jävla ballt!

Förutom snygg medalj fick alla deltagare, i utbyte mot sin nummerlapp, en falafelrulle. Kristoffer köpte sig en och sedan gick vi och badade och njöt av att ha kommit i mål först. Sjukt mäktig känsla att jag gjorde allt rätt idag och idag betydde det att jag vann. Kul, grattis mig!

 

Första fotot är taget av @ocrfotograferna, de övriga av Kristoffer.

Löpning i Siggaboda naturreservat

Älmhults komun har släppt denna broschyr. Perfekt tänker jag att ha som inspiration till löpturer och att se andra delar av kommunen. Jag tycker att det är spännande och roligt att springa på nya ställen, men jag behöver någonting att förhålla mig till fortfarande. Jag vill inte springa ”rakt ut i skogen och se vart vi kommer” utan jag vill gärna ha något att utgå från, äventyrslöpning lightversionen.

Nr 12 i broschyren är vandringarna kring Siggaboda Naturreservat. Aldrig varit i krokarna + den längsta vandringen (12km) gjorde att vi bestämde oss att åka hit. Lite svårt att hitta exakt startpunkt, men vi hittade en gräsplätt som kanske är den utmärkta parkeringen på kartan (nere vid punkt 3), kanske inte eftersom vi efter löpturen hittade blåa markeringar ännu längre in än där vi parkerat. Lite oklart, men parkeringsmöjligheter finns (ta sikte på Farabolsvägen 690-20, Kyrkhult i google maps).

Vi följde blåa markeringar från början. För en vandring kan det ha varit tillräckligt tydligt, men när du springer och har fullt sjå med att trixa dig fram i den tekniska naturen så var de på sina ställen lite för glesa. Även på sina ställen där skogsarbete skett så var det lite av en skattjakt till att hitta fortsättning på stigen. Av de utmärkta stoppen (4 st på blåa rundan) hittade vi 2. Missade Trelänsstenen där Småland, Blekinge och Skåne län möts även fast jag på kartan kan se att vi var där.

På det stora hela var det väldigt bra markerat tills det helt plötsligt satt en sista blå prick på en stolpe, stigen fortsatte, men vi hittade inga fler markeringar. Vi fortsatte längs med stigen, konstaterade enligt telefonen att vi var bra bit bort, kom till en skogsväg och kunde fortsätta längs med den tills vi kom till stora vägen och tillbaka till parkeringen. Efteråt ser vi på ett ungefär var vi gått fel, det var betydligt tidigare än där markeringarna slutade. I höjd med Rävabacken skulle vi på något sätt svängt av (och följt andra blå markeringar?). Turen skulle varit 12km, men vi kom upp i närmare 18km. Ingen fara när vi hade vatten med och tid på oss, men tänk om vi inte haft det?

Vad vi har i våra ryggsäckar och vad jag ger mig själv för tips till nästa gång kan du läsa här.

Här kommer diverse bilder från turen och det varierande lanskapet:

Över, under, förbi. Dessa fallna stammar tillsammans med mycket sten gjorde att framfarten blev väldigt lugn på sina ställen.
Grönt i tusen olika nyanser. SÅ himla vackert.
Sjöar var det gott om, även fast de ibland bara skymtade mellan träden.
”Känner du lukten? Det luktar sommarskog!”
Så himla glad när vi kom hit och jag trodde vi typ var framme. Det var vi ej.
Ännu mera skogsväg väntade tydligen.
Avslutade turen med ett bad. Dock på annan plats, närmare hemmet.
Den totala sträckan. Någonstans mellan kilometer 12 och 13 skulle vi svängt tillbaka. Men vi följde bara markeringarna…

 

Troll Trail Serie 17/18

En söndag i månaden under november – mars har jag, Kristoffer och Andreas satt oss i bilen och åkt på äventyr. Troll trail running serie har varit en väldigt mysig utflykt i vintermörkret.

Loppen har varit på olika ställen varje gång vilket betyder att jag har fått sett helt nya sidor av Småland som jag aldrig hade tagit mig till annars. Vi har sprungit i så många olika slags miljöer att jag blir helt knollrig över att Sverige är så oerhört vackert på så många olika sätt! Lite tokigt att köra 1,5 timme för att springa i en timme och sen köra hem, absolut! Men att sitta i en bil och umgås funkar ju det också.

Loppen har varit runt 10K även fast det nog aldrig har varit exakt 10, oftast lite längre. Nytt för i år var 5K, ett bra alternativ då det är en liten lägre tröskel i vintermörkret. Loppen har haft olika karaktär utifrån var de har gått av stapeln, och som sagt, sjukt vad Sverige är varierande och vackert!

med ett leende på läpparna..

Det har varit uppskattningsvis mellan 30-60 deltagare på varje lopp. Några har bara kört enstaka lopp medan flertalet har gjort liknade som oss och kört hela serien. Arrangemanget har varit väldigt familjärt och ändå proffesionellt. Arrangören lämnar ut startnummer, håller i starten, visar vägen under loppen, fotograferar, klockar in dig i mål och ser till att du får energipåfyllning efteråt. Banan har varit välsnitslad med tydliga markeringar. På de få ställen funderingarna skulle kunna ha uppstått har det för säkerhets skull antingen suttit en skylt eller person som tydligt visat rätt väg. På andra loppen var vi redan tjenis med de andra som även hade kört förra och den trevliga stämningen fortsatte under vintern.

Jag är så oerhört glad att vi har sprungit dessa lopp under vintern. Jag har kunnat ”träna på att springa lopp” utan några som helst krav på något sätt. Jag har kunnat pusha mig själv av den enkla anledningen att jag vill testa hur långt jag kan pusha mig själv. Inga tidskrav, ingen placeringshets utan ren och skär löpglädje. Jag har sprungit snabbt-snabbt-snabbt uppför backar, jag har flugit fram över blåbärsris, jag har trampat på längs blöta skogsvägar. Jag har varit så nöjd med mina lopp, en fantastiskt bra känsla under försäsongen!

Resultatmässigt hamnade jag 4 i serien. Sjukt nöjd med denna placering!

Resultaten från alla lopp.

Hur vackert det har varit under vintern så ser jag nu fram emot vår och barmark. Lite varmare och lite mindre kläder på sig..
Kommer Troll Trail tillbaka till vintern så kommer jag förhoppningsvis vara där!

/ Cecilia

Självtänksamhet*

Jag har varit hemma från jobbet i två veckor. I onsdags var tanken att jag skulle börja jobba på 50%. Det gick, ett tag, men när dagen slutade i tårar och en känsla av hopplöshet då vägrar jag försöka bita ihop, kämpa på, försöka lite till. Det är som att en gräns är nådd och nu vill jag bara vara snäll mot mig själv (*Självtänksamhet = omtänksamhet om sig själv). Jag börjar gråta när SAS inte serverar vegansk glutenfri mat ombord. Jag bryter ihop när någon planerar in en produkt i mitt område på jobbet (som egentligen är ett bra alternativ). Det här med att ha en upplevd känsla av kontroll som sen på nått litet sätt ändras, jag klarar det inte just nu. Och det är ganska många puckar på jobbet som det är så med..

Jag hade aldrig pallat att träna på samma sätt som jag gjorde i våras/somras med intervaller och tider att pressa mig mot. Gymsessions med en noga utstakad plan på vilka övningar jag ska göra och hur mycket jag ska lyfta. Det funkade då och tog mig till mitt mål, men efter Kanada behövde jag en paus. Och jag kom aldrig ikapp.

Genom att gå ut och springa lugnt och långt utan några krav, vare sig på hur långt är ”långt” eller hur länge ett pass ska hålla på. Även att jag går under passen om jag känner att kroppen inte pallar. Det har hjälpt mig, löpningen har blivit en slags meditation, en nedvarvning. Jag får klara av saker, jag kan sätta upp en enda sak på en att-göra-lista och genomföra den under dagen. Jag måste inte, utan bara för min skull för att jag mår bra av det.

Att springa ett lopp är inte alls samma som det var för något år sen. Nu är det i princip bara roligt. Fjärilarna innan, att få säga hej och tjôta med alla vänner, att genomföra loppet och imponera på mig själv. Tänk vad min kropp klarar av! Jag blir inte ledsen, sur eller besviken, jag blir glad, stolt, imponerad!

Det är så oerhört skönt att känna att jag klarar av något, jag mår inte helt hundra men jag har en tro på mig själv som jag tror kommer hjälpa mig att bli bra. Att bli bättre.

Det ballaste idag? Jag gjorde mitt lopp och efteråt fick kliva upp på pallen som 2a. Grymt!

Ny träningsfas

Upplägget på min löpning denna försäsong är inspirerat av Rune Larsson och Lydiards principer. I helgen gick jag in i en ny fas 🙂 🙂 🙂 Den största skillnaden är att jag ska slänga in lite fartlek i långpassen, ytterst lite till att börja med. Jag fortsätter springa lugnt och långt, men i någon backe, mellan några stolpar osv trycker jag på och låter kroppen bara få explodera framåt.

De senaste veckorna har majoriteten av passen legat på 11-13K, en för tillfället väldigt bra nivå känns det som. Tanken är att låta sträckan vara kvar, ev gå mot lite längre och då även slänga in lite fartlek i det hela.

Styrketräningen har jag fortfarande på is, just nu tränar jag löpning och yoga regelbundet och några ströpass på Friskis. Allt för att låta kroppen komma ikapp.

Löparglädje

För drygt ett år sedan lyssnade jag på en intervju med Rune Larsson som OCRpodden gjorde. Han pratade mycket om löparglädje, hur han sprungit ett helt liv, hur han vissa dagar bytte om, gick ut och sprang för att sen vända efter bara några 100 meter eftersom kroppen sa ifrån. Han har typ aldrig sprungit intervaller och använder inte löpklocka, utan han springer mycket och länge och som kroppen vill. Det känns så himla rimligt.

När jag var senast på biblioteket så frågade jag om de kunde köpa in hans bok. Det kunde de och nu har jag läst om Runes alla strapatser. Det är en himla mysig bok som fick mig att vilja springa i skogen minst varje dag. Han pratade om sjuka lopp han gjort, om att springa på äventyr, tips för nybörjare och långdistansare och annat vettigt för dig som vill hitta glädjen i löpningen. Några saker jag tar med mig från boken:

Lydiards principer – ett sätt att träna vilket betyder att under försäsong springa långt och länge. Inte för hårt eftersom du ska kunna springa många mil i veckan och du ska inte bli trött av farten utan snarare distansen. När du kommer närmare ditt huvudlopp så lägger du in lite fart till exempel fartlekar. Ännu närmare inpå så är det explosivitet.

Förra försäsongen var mitt första år som löpare. Jag fick hjälp med ett program som jag följde under vintern. När våren och loppen kom hade jag förbättrat mig rejält konditionsmässigt. Däremot kände jag mig rätt sliten stora delar av säsongen, vilket troligtvis berodde på flera olika anledningar, men jag testar att plocka bort intervallerna under denna säsong för att se vad kroppen tycker. Det här går ihop sig med nästa punkt från boken:

Intervaller – Runes sätt att prata om kampen under intervaller, att pressa sig så hårt som en faktiskt gör. Att det kan vara värt att ”spara” den kampviljan till lopp när det kan komma väl till nytta. Jag har en tröskel mot att gå ut och springa vintertid (framför allt höstslask-tider, vinter hade ju varit ok!) och om jag då ska ut och springa intervaller kan den där tröskeln bli oöverstiglig. Så jag skippar intervaller just nu.

Löparglädjen – Rune har blivit ifrågasatt ”om du hade tränat så här hade du kunnat vinna ännu mera”. ”Ja, svarar Rune, men på sättet jag har sprungit har jag vunnit en del men framförallt alltid känt glädje över att få springa”. Att vinna är inte allt, att hitta glädje i något är så mycket mer värt och om då glädjen redan finns där, om kroppen håller för att du lyssnar på den, varför pusha mer och riskera skador? Jag vill bli bättre, jag vill bli starkare, snabbare, men jag vill också träna för resten av livet.

Och det blev så himla tydligt idag att om jag går ut och springer för att det är kul, för att få avkopplingen, för att få känna kroppen arbeta. Utan tydligt mål med exakt hur långt/länge utan bara springa för att samla lugna mil, då sprang jag över 10K och log. Och jag längtar redan efter nästa gång jag ska få ut och springa. Vilken känsla!

LSD…

…precis som drogen.

Long Slow Distans får mig att njuta av löpningen. Jag går ut med ett huvud som bara snurrar, fullt med tankar och någonstans på vägen så hittar jag andningen och hjärnan behöver tänka på hur fötterna ska placeras, vilket väg som är minst blöt och hur jag bäst tar mig framåt. Jag har inget mål med passet utom att det ska vara längre. Någonstans runt 10K är i dagsläget längre. Sakta och säkert kommer jag bygga på.

Idag blev det 11K och upptäckten av att det är kul att springa på äventyr. Jag började springa längs ett välkänt motionsspår för att sen våga ta den där okända svängen ut i äventyret. På egen hand vågade jag mig framåt över myren, längs med elstolparna och tillbaka igen. Mycket härligt!

Jag har precis läst klart boken Löparglädje av Rune Larsson och jag tror att det här är rätt väg att gå. Återkommer med recension senare i afton!

Planering löpning

Varje tisdag och varannan söndag ska jag ut och springa. Fram till v10 är det oplanerat hopp och lek som gäller eftersom det är fan så kämpigt att gå ut en iskall novemberdag när det regnar från sidan, då behöver jag inte bygga ännu större motstånd med att sätta intervaller på schemat. Förhoppningen är att vi vill och orkar springa söndagspasset tillsammans.

Varannan vecka när jag jobbar söndagen så blir konditionspass nr 2 inomhus på en spinncykel, förslagsvis torsdag eller fredag.

Löppassen kommer se olika ut, tanken är att distans står på schemat eftersom jag vill vänja kroppen vid att springa långt. Sen om det ibland blir backe eller fartlek får dagsformen avgöra.

Just nu finns inga krav på min löpning. Jag gör det för att det är så himla gött när jag väl är ute och för att inför nästa säsong förhoppningsvis ha en ännu bättre grund att stå på. Förra året körde jag 2-3 löppass i veckan september – april varav 1 var intervaller. Jag var i toppform inför första loppet i april, men var sen mest trött resterande säsong. Tänker att jag testar ett annat upplägg i år och ser vad det gör med mig.

Ska fundera lite på hur styrketräningen ska se ut, om den behöver lite struktur. I dagsläget så kör jag lite olika pass på Friskis och gymmet, men börjar nu längta efter lite mer struktur.

// Cecilia

Jag kan träning

Igår när jag hade lagt till sista bilden och styrt upp presentationen så att jag skulle kunna hålla den utan mina papper, men ändå renskrivit dessa tänkte jag ”ska jag köra en gång för att öva?” pga tidigare kända oro. Men då kom en så oerhörd skön känsla; jag kan träning, jag kan detta, jag vet vad jag pratar om. Så istället för att öva på en presentation gick jag på fredagsfys och såg ut såhär när jag skulle försöka göra saker koordinerat:

Alltså höger, vänster, arm, fot, i takt, åt rätt håll. Det är ta mig tusan svårt! Himla kul är det ändå att försöka röra sig i takt till musiken.

Idag efter föreläsningen, som gick väldigt bra, så tog jag mig ut i skogen en sväng. Fantastiskt skönt att få andas lite skogsluft och jag kände hur kroppen slappnade av för varje steg jag tog. Sprang en himla trevlig trailrunda som är på dryga 7K på idag riktigt blöta stigar.

Föreläsningen handlade om hur ryttare kan bli bättre idrottare genom att träna styrka och kondition på egen hand och ordnades via Friskis och Svettis Älmhult där jag är gyminstruktör.

// Cecilia

Instagramintervaller*

Visst är det ett vedertaget uttryck?! Instagramintervaller är helt sonika löpning på en sådan plats att du vill stanna ibland för att kunna föreviga på Instagram.

(*Uttryck taget från OCRpodden när Andreas är på semester.)

Just sånna här intervaller sprang jag igår i dagsljus. Hittade en BMX-bana där jag sprang upp och ner för guppen och filmade. Stannade efter ett varv och kikade (/fick ner pulsen lite) och sprang sedan ett varv till.

Försökte mig på off road deluxe och sprang på andra sidan floden i helt obanad terräng vilket resulterade i skrapsår på kinderna efter grenar som piskade och att jag tillslut fick vända tillbaka eftersom det kom aldrig någon möjlig passage utan att bli blöt. Var så himla osugen på att bada. Stannade och fotade lite (/fick ner pulsen) och sprang vidare.

Turen blev 5,5K på närmare 40. Alltså inga supersnabba intervaller, men kul sätt att springa på.

// Cecilia