OCRVM 2018

Alltså vilken tävling, vilken stämning, vad fantastiskt att jag är en del av detta! Jag kände mig redo för utmaningen och jag var så glad över att överhuvudtaget vara på plats.

När starten gick på fredagen var det så skönt att äntligen få springa iväg. Jag kunde inte påverka mer, nu var det bara att springa. Det kändes lätt, jag kände mig stark. Jag mindes VM 2017 och tog det lugnt för jag vet att det kommer en tävling dagen efter också. Upplevde inga svårigheter förrän på sista rampen där ett halt rep gjorde att jag fick köra en gång till med handskar innan jag tog mig över in i mål.

I mål som 29e dam i min åldersklass, i världen.

Skönt att vara igång, att ha smakat på banan. Veta att kroppen håller, jag är stark, jag hör hemma här, jag kan detta.

Lördagens startfålla var full och jag kände mig toklugn, sekunderna innan vi drar iväg kan jag bara känna en stor lycka över att ha en stark kropp som låter mig hålla på med det här. Kvinnan bredvid ville snickesnacka bort sin nervositet, men jag ville bara stå där och njuta. Adrenalinet som pumpar, nervositeten som finns samlad i startfållan, kraften som är på väg att släppas iväg. Det är mäktigt.

Jag tog det lugnt från starten, vet att 15 km är långt och jag har många möjligheter att springa ikapp de som gasade på från början. Helt enkelt, jag fokuserade på mitt lopp redan från start. Det är aldrig att jag tvekar inför ett hinder, men jag har en tillbakadragen approach för jag känner att jag inte har  oändliga krafter, jag behöver vara smart. Jag behöver ta varje hinder på första försöket för att kunna hushålla med krafterna så långt som möjligt och då behöver jag andas, titta, planera innan jag hoppar på. Kommer till ett hinder med repstumpar som hänger över en pöl med stora bojar i. Helt kryss i mössan på hur jag ska lösa det. 4e försöket och jag tar mig förbi utan konstigheter, förstår inte vad jag gjorde de tre första?

Stairway to heaven är ett annat härligt hinder som jag kört nån gång innan, senast på VM 2017. (Varför träna på det jag kan? 😉 )  Här står det väldigt många kvinnor från min startgrupp som har fastnat. Orsaken är att de två översta stegen är oerhört långt ifrån varandra vilket gör själva övergången väldigt läskig då du är så högt upp i luften. Risken att trilla är som störst och det börjar spöka i huvudet om du trillat ner en gång och sedan ser hur en kvinna bredvid dig ramlar ner och slår armbågen ur led… Jag har ingen bra, explosiv teknik, men jag segar mig upp. Det är i själva övergången jag får problem. I första försöket klarar jag inte av att hålla fast och ramlar ner. I andra tänker jag ”äsch, nu är jag beredd, nu går det”, men ramlar ner. I tredje försöket kör jag en annan variant med en armbåge som stöd, det funkar nästan. I fjärde försöket kör jag på armbågsprincipen och snackar med hjärnspökena. Intalar mig själv att jag kan, för jag känner ju hur nära jag var de andra gångerna, att jag kan om jag vågar och tror att jag kan. Så på fjärde försöket tar jag mig över, hindret avklarat!

Några riggar är inga konstigheter, men i en rigg kommer jag 2/3 innan jag tappar och ramlar ner. Jag är så sur för jag vet ju att jag kan, jag blir irriterad på att jag inte bara swooshar igenom, det borde inte vara några konstigheter. Men det är ett långt steg och jag är inte jätteuthållig i mina armmuskler, så det är svårt. Jag vill-vill-vill klara den och tillslut efter några försök gör jag det. Jag bestämmer mig att hålla i för allt i världen, våga svinga och samtidigt hålla svinhårt. Det går.

15 km är inte jättelångt, men med 100 hinder tar det tid. Jag kommer ihåg efter 7km att jag inte fattar hur jag bara kan ha sprungit mindre än halva loppet? Där är jag trött, sliten och helt redo att gå i mål, men jag fortsätter. Tar lite ny energi, glömmer bort att jag är trött och matar på. Det är väldigt många olika varierande hinder, det är en sjukt bra VM-bana. Blir omsprungen av 3 lagkamrater som hejar och jag hejar någorlunda tillbaka. När jag närmar mig slutet på banan kommer en 4e lagkamrat och jag hinner utrycka mitt missnöje över tidsgränsen. Har typ 1 km kvar och en 15 minuter på mig att ta mig i mål innan jag blir diskad/utom tävlan. Det blir tufft, men vill inte ge upp pga någon himla tidsgräns. Bestämmer mig för att skita i tidsgränsen och bara ta mig i mål med armbandet i behåll.

På hinder 96 tar det stopp. Jag kommer inte igenom. Det finns inga krafter kvar, även efter att jag väntar och vilar. Min kropp är helt slut, jag har ingen liten extrakraft att slänga in. Försöker på knepet att hålla för allt jag kan och det går halvvägs, men jag klarar inte av att lyfta krokarna över kedjan som sitter i vägen. Det är inget svårt beslut att klippa bandet. Jag har varit ute i 4:47 och jag har gett allt jag har. Idag räckte det hit. Tar mig förbi de sista 4 hindrena och tar mig i mål. Jag är trött, men jag är sjukt nöjd.

Jag har sett en helt ny sida av mig själv, en sjukt jävla envis person som vägrar ge upp om genomförande är inom räckhåll. Det finns inte en gnutta besvikelse, jag har gjort det jag ville göra; bestämma själv hur mycket energi jag ville ge under loppet. Absolut att det är lite tråkigt att jag inte tog mig i mål med bandet i behåll, men besviken? Inte en chans. Hade jag haft andra förutsättningar hade jag klarat av alla hinder, men i år såg livet ut såhär och då får jag ju jobba med det jag har.

Jag är imponerad över mig själv, stolt och nöjd. Med insatsen, men framförallt hur jag mentalt klarar av loppet. Hur jag pratar med mig själv, hur jag i frustration och irritation gråter över det där jävla hindret som borde vara så lätt, men jag anklagar inte mig själv. Jag är helt uppe i stunden, frustrationen kommer som tårar, men jag kopplar det inte till mitt självvärde. Jag bestämmer själv vad jag vill göra med mitt lopp. Det är en helt ny känsla att inte ta mig i mål med armbandet i behåll och ändå stråla av stolthet. Jag är så tacksam över den mentala resa jag gjort som har tagit mig dit.

Delar av Team Ultimate OCR, till största delan grabbar, men med en hel del GRL PWR 😉

Det har gått nästan tre veckor sen VM och det första som poppar upp är bra saker. Kommer efter tag ihåg hur fruktansvärt slut jag var i kroppen på lördagskvällen. Så totalt dränerad på energi. Det betydde också att vi inte ställde upp i lagtävlingen. En annan lagkamrat hade slagit i armen så det var ett vuxet beslut att ta, men ändå svårt där och då. Vilja springa, men veta att det är inte schysst mot kroppen. Väldigt glad ändå över att vi inte gjorde det, det hade varit som att öppna dörren för skador och överansträngningar. Det tog mig ändå typ tre dagar innan jag kände mig något sånär som människa igen.

Nu är även biljetter släppta till nästa års VM, på samma plats. Har redan börjat fundera på en game plan för 2019 😉

Mental uppladdning inför VM

Förra veckan söndag fick jag en rejäl dos med nervositet när jag insåg att nu är det nära. Jag skrev en text om hur det kändes då och behövde efter det ta ytterligare steg.

Tur är väl det att jag går på en skola där det finns resurser; 19 klasskompisar som ska bli coacher som kan utmana, peppa och stärka. En lärare som har tävlat i body building och en som varit mental coach till lag inom e-sport. Klart som fan jag vill göra mig redo på alla sätt och ber om hjälp på alla sätt jag kan.

En klasskompis fick mig att fundera över min resa hit, vad har jag lyckats ta mig igenom under året som har fått mig att kvala till VM? Hur vill jag känna veckan inför loppet? Vad vill jag berätta efter loppet? Åter igen tar jag till knepet att tänka på barnen i min närhet. Jag har berättat tidigare om mina lopp för K’s systerson, han var även med och hejade på under ett lopp som gick i Stockholm. Hur ville jag berätta om loppet för honom? Jag vill ju berätta om allt det roliga jag var med om, alla tuffa hinder jag fick testa, hur kul det var att vara där, alla mina kompisar jag fick heja på… Det gav mig en fingervisning om vad det är jag tycker är viktigt.

Torsdagens flygande intervaller.

Av ena läraren fick jag frågan ”Vad kan du påverka?” när jag nojade över att inte bli besviken om jag förlorade armbandet. Jag satt ner senare på kvällen och verkligen funderade, vad är det jag kan påverka?

  • Hur mycket energi jag vill ge; under loppen, i varje hinder, i varje moment i varje hinder.
  • Vad jag säger till mig själv, jag kan säga elaka saker till mig själv eller välja upplyftande ord.
  • Hur jag bemöter andra, vill jag heja på eller tycka folk är i vägen. Jag blir glad av att heja på andra.

    När jag hade förtydligat detta för mig själv så var det inte längre en så stor grej om jag behåller armbandet eller inte. Jag kommer välja att fokusera på det jag kan påverka, jag ska göra mitt bästa för dagen, ge så mycket energi jag vill, peppa mig själv och andra. Sen är det stora spänningsmomentet hur långt det räcker. Det är ju det som är det roliga!

Dessa klargörande tillsammans med avslappning har gjort att jag känner mig redo. Jag känner mig laddad, förväntansfull. I tisdags körde jag en supertung utmaning i gymmet, i torsdags sprang jag snabba intervaller. I helgen var det spa och lugna promenader, idag tisdag yoga.  Imorgon en lugn joggingtur med snabba avslut och ännu mera avslappning, sen är jag fan tokladdad.

Yoga på TanumStrand.

Både mamma och K kommer följa med, så förhoppningsvis kommer det kunna bjudas på uppdateringar via Instagram, @cjagestedt.

Nyårslöften?

Jag har inget emot nyårslöften, så länge de är välplanerade och genomtänkta, att de är smarta;

Specifikt

Mätbart

Accepterat

Realistiskt

Tidsbestämda

Jag gick in i 2016 med ett träningsmål: Jag ville få till en regelbunden träningsrutin. Inte särskilt lätt att veta när det är uppnått, när ska firas liksom?

Så inför 2017 köpte jag mig en kalender som skulle hjälpa mig med målen (hade gått lika bra utan kalendern, men där och då kändes det som att jag behövde den). På ett väldigt tydligt sätt var jag tvungen att berätta för mig själv, vad vill jag göra i år?

Jag satte korta och långa mål, mål som gick in i varandra och några mål som var väldigt lätta. Det blev några vändor enligt SMART-modellen, är det tillräckligt specifikt? Går det att mäta? Är det jag som vill det här? Är det rimligt? Och framförallt, när ska jag börja/när ska det vara klart?

Det bästa med att skriva ner saker är att det blir på riktigt, jag har berättat för mig själv att det är detta jag villa göra. Och är det nedskrivet så går det också att justera och stryka.

Detta ritade jag upp som mål för 2017 (ingen ambition att rita snyggare så dissa inte det konstnärliga uttrycket 😉 ). Några är inringade, dessa uppnådde jag, några är bortprioriterade längs med vägen. Det är bilder på mig som står på händer, äter en morot (=äta majoriteten vegetariskt), en VM-medalj, Kristoffer och jag som springer i skogen och det dokumenteras, Kristoffer och jag på ett tåg (=åka till nära och kära), mig i en ELIT-väst, fotoalbum, ekonomimål och ett rent och fint hus. Det enda som jag inte ritade var ”sluta snusa”-målet. Hm, undrar om det konstnärliga egot satte stopp där? 🙂

Jag uppnådde en del av dem och de andra insåg jag under vägen att det inte var mål som jag ville prioritera nu. Att stå på händer till exempel, det hade varit ballt tycker jag, men inte tillräckligt ballt för att lägga tid på insåg jag efter ett tag när jag fortfarande inte hade testat. Då var det viktigare för mig att vara ute och springa till exempel.

För att visa på hur jag skulle ta mig dit så gjorde jag såhär:

Det blir ju supertydligt för mig själv. Gör jag det jag ska? Hinner jag med det jag tänkt? Känns målen fortfarande rimliga och uppnåeliga?

Nu när jag läser det så tänker jag att det inte är supertydligt, men jag tyckte att det räckte då. Och det gav resultat.

Uppdelningen enligt

Dream – skriv ner drömmen

Goal – sätt en deadline

Plan – stolpa upp vägen dit med delmål/steg på vägen

Action – sätt datumen på när stegen ska tas/delmålen vara uppnådda

gör det väldigt enkelt och tydligt att stolpa upp hur jag ska nå mitt mål.

Märker jag att det inte går åt rätt håll så kikar jag över målen och funderar om de stämmer fortfarande om så är fallet ser jag över stegen i Plan. När det blev för mycket så bortprioriterade jag de målen som jag inte tyckte var särskilt viktiga för att kunna satsa på jag verkligen ville uppnå.

Du måste inte ha några mål eller nyårslöften, men om du vill uppnå något, ta hjälp av ovan metoder, det underlättar!

Det är häftigt att sätta mål, att våga prioritera sig själv och sina drömmar, satsa och kanske nå hela vägen eller inse halvvägs att det inte var värt det jobbet, omprioritera och uppnå något annat istället. Våga satsa på dig själv!

// Cecilia

Träningsåret 2017

Hur var den här säsongen?

Sjukt häftigt för att sammanfatta den kort. Jag har blivit både starkare och snabbare. Jag har även blivit lite klokare, vilket är skönt.

Uppnådde jag det jag ville nå?

Ja! Målet med året var att ha kul med träningen och specifikt kvala till VM.

Tränade jag rätt?

Kanske inte i förhållande till vila 🙂 Skulle ha tagit det lite mer lugnt, tänkt på att mitt jobb ändå är rätt krävande ibland och ätit mera för att inte få den dippen jag fick. Men utöver det tycker jag att jag har gjort rätt. Ville förbättra löpningen/konditionen och i skrivande stund är jag en såndär jävel som älskar löpning och bara längtar efter nästa pass jag ska få springa. Det känns himla himla kul! Har också hållit i min styrka någorlunda, så det känns som en bra mix. Jag har lyssnat på kroppen och tagit det lugnt när jag behövt vilket också känns vettigt.

Hur gick det på loppen?

Det finns mer att ge, den saken är klar. Jag vill lära mig att koppla på vinnarskallen när det behövs och koppla bort den när den inte behövs. Jag hade också lite svårt att ta loppen för vad det var. Till exempel Tough Viking som jag sprang mest för att testa på något annat än Toughest. Alltså jag köpte biljett 1,5 vecka innan loppet gick och sprang inte på allt jag hade. Var tvungen att berätta det för mig själv några gånger när jag kikade i resultatlistorna. ”Åh, tänk om jag bara hade gjort det där eller det där, då hade jag varit snabbare än henne”. Mm, men var det meningen med loppet att slå henne eller var meningen att testa på något nytt?

Hur var dina målsättningar?

Bra, men lite lågt satta. Skulle ha satt nya mål efter att jag kvalade till VM på säsongens första lopp eller definiera träningen på något sätt för jag blev lite vilsen ett tag. Utan ett tydligt mål blev det lätt för hjärnspöken att ta plats.

Fram till sommaren så var det bra. Jag kunde tänka ”tänk på VM Cecilia, ut och spring/gå och lyft!” och bli motiverad av det. Men när sen VM började närma sig så blev jag mest nervös. När jag i slutet av september, efter en månads av-och-på-förkylning träffade Martin så sa han: ”Sluta oroa dig. Tänk på all den träning du har lagt ner under året, den har tagit dig hit. Låt kroppen vila nu fram till VM och sen gör du så gott du kan, tänk inte mer på det.” Det gjorde mig trygg, alla de där passen jag redan genomfört, det är de som betydde, inte det där sista halvtaffliga passet en vecka innan tävling.

Vad motiverar dig?

Att bli bättre.

Att höra att andra blir inspirerade av mig.

Att klara av saker jag inte visste jag kunde.

Behöver eller vill du förändra något?

Jag vill fortsätta ha roligt.

Jag vill förändra sättet jag ser på mig själv.

Jag vill bli snällare mot mig själv, låta mig försöka, misslyckas, lära mig nöja mig med målen jag satt upp.

Funkar träningen i ditt liv som helhet?

Ja, eftersom jag har pratat med Kristoffer om allt som skavde. Det dåliga samvetet jag kände över att vara borta ofta och mycket på träningsrelaterade saker, (egen träning/andras träning/skojiga grejer). Att höra att han är väldigt nöjd med att få vara hemma själv, varför ska jag då ha dåligt samvete?! Ingen vits med det.

Under hösten när jag testade olika pass och insåg att jag kan ju faktiskt ha kul och umgås när jag tränar, allt är inte blodigt allvar jämt-jämt-jämt. Det var en himla skön insikt.

Hade jag kul?

Svar ja! Se förra inlägget för mycket skoj jag gjort under året som gått.

Hur såg ditt år ut? Vad hade du för mål?

Att våga definiera mål för sig själv kan jag verkligen rekommendera. Att faktiskt berätta för sig själv vad du vill, ev vart du vill, för att kunna ta sig ur ekorrhjulet och faktiskt göra det du vill i ditt liv. Rätt viktigt grej ändå.

// Cecilia

Wow vilken dag!

Som funktionär på Friskis får du ta del av kommande nyheter under ett samlat tillfälle, så kallade Nyhetsdagarna. Idag var vi ett glatt gäng från Älmhult som åkte till Malmö för att se vad som kommer nästa termin.

Schemat kan du anpassa efter dina intressen, det finns ett gäng pass att välja på under samma tid så att du kan pussla ihop Din Bästa Dag. Mitt schema såg ut såhär:

Pass 1: Step Explode

Pass 2: Skivstång Maxa

Lunch

Pass 3: Yoga mind

Pass 4: Rodd

Alltså svettfest i takt till musik, svettfest med tunga vikter, lunch, avslappning under filt, svettfest med kramp i rumpan.

Lite av en dröm att få spendera en hel dag med fantastiska människor på roliga/svettiga/tunga/grymma/svinjobbiga pass.

trainingStörsta utmaningen för mig är det mentala vilket blev väldigt tydligt under passet Rodd. En del av passet var samma utmaning som under Brandmanstestet, att ro 500m på under 1:45. När tiden var ute hade jag 12 meter kvar. ”Aaaaaaargh” kom ut genom munnen och genom huvudet flög ”jag misslyckades”. Men direkt sa jag till mig själv ”wow, efter en hel dags träning så lyckas nu nästan med det här tuffa testet! Bara 12m kvar, imponerande!”. Hur ska jag kunna lyckas direkt, jag har aldrig tränat rodd? Varför ska jag kunna det direkt? Varför är det ett misslyckande att ro satan och nästan klara utmaningen?

Det är bara i mitt huvud och jag har bestämt mig för att bli snällare mot mig själv. Att försöka peppa mig själv istället sär att sänka mig. Jag är stark, jag är grym, heja mig!

//Cecilia