Hälsa genom träning, kost och stresshantering

Det var namnet på sommarkursen som jag höll i Älmhult i år. Ungdomar som i februari fick veta att de fått jobb inom kommunen fick i mars veta att de inte fick jobba pga covid-19. Snabbt fixades andra lösningar fram och via Studieförbundet Vuxenskolan blev jag tillfrågad att hålla i denna kurs. 

9 st ungdomar i ålder 15-17 år som under 2 veckors tid skulle hänga med mig. De hade själv valt om och vilken kurs de ville gå och att det var deras jobb, de skulle få betalt för att gå på kurs. 

Min tanke med kursen var att det skulle bli som ett smörgåsbord av sådant som hör hälsa till. Vi vet oftast att träning är bra och godis är dåligt, men hur viktigt är sömn? Finns det en mer nyanserad bild av godis och kost? Kan träning och rörelse se ut på olika sätt? Vad är psykisk ohälsa och vad kan jag göra åt det? Varför är det viktigt att ibland stanna upp och bara andas? Vad säger forskare om tarmbakterier? Hur mår man om man dagligen går en promenad i skogen? 

Barfotaträning och balans stod på schemat.

Vi träffades mellan 9-14:30 måndag-fredag. Jag la upp dagarna så att förmiddagarna blev informativa genom  att jag höll en föreläsning eller att vi lyssnade på en podd om ett specifikt ämne. Sedan ut på promenad i skogen i ca 45 minuter för att två och två diskutera det vi hört och fundera kring sina egna tankar om ämnet. Tillbaka i storgrupp och lyfta det du plockade med dig från föreläsningen/podden/promenaden. Innan lunchrasten landade vi på varsin matta för att lyssna på en avslappningsövning eller kroppsscanning.

Eftermiddagarna fyllde jag med inspirerande sommarprat på temat hälsa, träningsprofil och om psykisk ohälsa eller annan podd på ett hälso-tema, tex från Psykologipodden och Kropp & Själ. Sedan blev det aktivitet, vi hade löpteknik, tränade i utegymet, gjorde yoga, var på studiebesök på vegansk restaurang osv. Vissa dagar avslutade vi med en avslappning och andra dagar bara med samling.

Både styrka och kondition på schemat!

När jag berättade om kursen jag skulle hålla var de flesta reaktioner av slaget ”åh vad lyxigt att få betalt för att gå en kurs om hälsa, det hade jag också velat göra!” och någon reagerade med att säga att ungdomar borde lära sig jobba och att kommunen la pengar på fel saker.

Båda synsätten hade jag med mig in i planeringen. Det gjorde att vi tog en runda plogging och städade upp i området, men sen resonerade jag så att om jag kan få en av de här ungdomarna att hitta verktyg för att må bättre så kommer det i längden spara mycket pengar åt kommunen. Om jag kan öppna upp ett synsätt på psykisk ohälsa som visar att ungdomarna inte är ensamma om att känna panikångest, orimlig stress, självmordstankar, långvarigt dåligtmående osv och även visa att det finns lösningar, det finns verktyg att använda sig av så är mycket vunnet.

En skogspromenad är bra för både knopp och kropp!

I en av poddarna konstaterade forskare att stress är en kroppslig funktion. Den är inte skadlig, det är bristen på återhämtning efter en stressig period som är skadlig i längden. I en annan pratas det om om ångest på liknade sätt. Tänk vad skönt att få höra det som 15-åring! 

Jag är oerhört glad över att denna utmaning, att prata om hälsa utan att bli klämkäck eller supertorr. Att hitta ämnen som intresserar målgruppen och försöka på olika sätt variera upplägget för alla ska kunna ta till sig information. Genom att fråga på olika sätt och vid olika tillfällen har jag fått en uppfattning om vad som var kul och vad som var mindre uppskattat, men det är en svår målgrupp att få feedback ifrån. Jag hoppas att jag har kunnat så diverse olika frön som fastnat, olika sorter hos olika människor.

Radio P4 Kronoberg var intresserade av vår kurs.

Gör som ett barn – försök igen

publicerades som original på trailrunningsweden.se .

Jag har förmånen att vara faster, gudmor, ingift moster och ledare inom barnträning. Jag har träffat barn i olika träningssammanhang och sett hur de tar sig an något jag visar eller instruerar. En stor skillnad som slagit mig när jag coachat vuxna är att vuxna ofta har gett upp innan de testar. Det har jag än så länge inte mött hos barnen jag tränat/rört mig med.

När S var liten och precis höll på att lära sig krypa satt hon på rumpan på golvet och försökte komma över i krypposition. Om och om och om igen. Jag kröp bredvid på golvet och försökte inspirera. Hon försökte, ramlade ihop, försökte igen, tog sig upp, ramlade ihop, försökte igen. Hon blev skitsur när vi försökte distrahera henne med en leksak för hon skulle bara krypa.

När W och jag sprang hinderbana sprang jag första varvet och visade de olika hinderna. Utan tvekan testar han, försöker, ber om hjälp där han inte känner sig helt säker och tar sig igenom. Sedan sprang han 2 varv, 3 varv, 4 varv och bara körde på.

Lycka är att få springa hinderbana tillsammans.

När G hade tröttnat på att springa framlänges på barngympan visade jag hur han kunde gå balansgång baklänges. Han tittade på mig, tittade frågande på sin pappa som nickade uppmuntrande och sedan klev han upp på brädorna och testade på att gå baklänges. Han trillade ner mellan brädorna för att direkt kliva upp igen och försöka igen.

När F på barnträningen med stora ögon såg hur jag tog sats, sprang och hoppade uppför plinten, tvekade han inte länge innan han gav det ett försök. Och ett försök till och ett till och ett till tills han tog sig upp.

”Kan du göra såhär då!?”

Pippi Långstrump säger vid ett tillfälle ”Det har jag aldrig prövat förut, så det klarar jag säkert”. Vad säger du till dig själv när du står inför något du inte kan? Hur många försök gjorde du? Hur mycket gav du dig chansen att träna, öva och lära dig? Hade du bestämt dig redan innan att du inte kunde? Eller testade du en gång och sa ”nej, det här kunde jag inte, det här var inget för mig.”

Jag tror absolut att ett av exemplen ovan (krypandet) ligger inbyggt i våra gener, men att försöka på hinderbana? Inte lika mycket gener. Snarare handlar det om en tro på sig själv, det finns ingen värdering hos sig självt att barnet är dåligt, utan mer att det inte kan. Då är det ju bara att försöka igen!

Löpledare för barn 6-11 år, ett av vårens glädjeämnen!

Så är i början av våren när det kanske börjar spritta lite i löpsuget och du tänker ”i år är året jag ska börja springa”. Hur många chanser ger du dig själv? Hur många olika sätt testar du på? Vilka ord använder du till dig själv under passet? Ge det en rimlig chans! Är du helt nybörjare på träning, börja med promenader. Har du tränat regelbundet under vintern så börja med lugn löpning, alltså på riktigt luuuuugn löpning. Ge dig en månad med regelbundenhet (promenader/lugn löpning), därefter utvärdera. Döm inte, utan utvärdera! Vad gick bra, vad gick mindre bra? Hur känns det, hur går det, tar du dig mot ditt mål? Om inte, vad kan du göra annorlunda? Om ja, hur fortsätter du?

Ge dig själv chansen och möjligheten, på riktigt. 

När nyårsmotivationen försvunnit.

Publicerad som original på TrailrunningSweden.se

Det här är till dig som stod på nyårsafton (plus/minus någon dag) och lovade dig själv att 2020 är året som du börjar träna/klarar springa en mil/äter mindre godis/springer din fortaste mil någonsin/går ner i vikt/kommer igång/blir hälsosammare/klarar Göteborgsvarvet på under 2 timmar osv osv. Du gick ut stenhårt i början av januari och nu efter några veckor börjar engagemanget dala. Du kanske blivit sjuk, överansträngt dig eller helt enkelt tappat motivationen. Och det här är ingen nyhet för dig, det brukar se ut såhär, men i år är året du gör något åt det, fortsätt läs!

För att kunna hjälpa dig behöver jag utgå från ett fall, vi säger att du vill komma igång och börja träna. Vi börjar där, berätta för mig vad du menar med ”komma igång och börja träna”. Är det träning en gång i veckan? Tre gånger i veckan? Två gånger om dagen? Berätta för mig klart och tydligt vad som är ditt mål.

” Att träna pulshöjande minst 30 minuter 2 gånger i veckan, i tre månader”.

Bra start! När ska du börja? Varför vill du börja? Har du något som försvårar för dig? Eller du kan börja redan den här veckan? Kanon. Det är bara att gå på passet ikväll så har du ett kvar denna vecka. Sedan upprepa i tre månader. Enkelt.

Men du ville springa Göteborgsvarvet på under 2 timmar. Är det i år? Vad har du för estimerad tid i dagsläget? Hur mycket springer du i dag? Hur länge har du sprungit? Ont/skador? Ok, du har distansen men inte farten? Då är det farten vi tränar genom intervaller. Lätt.

Jaha, du ville gå ner i vikt? Hur mycket vikt vill du gå ner? Varför då? Hur är dina matvanor i dagsläget? Tränar du? Hur är ditt jobb, på benen eller mycket sittande? Kan det räcka med att skippa snacksen vardagar för att se en viktförändring?

Coach Cecilia redo att lyssna och sortera tankar.

Vad jag försöker få fram är att själva vägen dit är ganska enkel när du själv kommit fram till vart det är du vill. Det finns så oerhört många olika mål att uppnå, frågan är; Vad vill just du?
”Jag vill bara må bra i det långa loppet” Absolut, men vad betyder det för dig? Vad gör du? Hur mår du? Vilka ungås du med?
Sätt dig ned. Fundera över vad just du vill, skit i vad grannen/kompisen/sambon vill och vill uppnå. Vad vill du? Sedan tittar du på ditt utgångsläge och vad för olika steg som kan ta dig mot ditt mål. Svaret är ofta enkelt och tydligt, frågan kan vara svår. Ju fler frågor du ställer dig desto tydligare kommer det att bli, våga fråga!

Kom ihåg att du i varje val ska vilja välja att göra det du har sagt att du ska göra. Du vill springa GBG-varvet på under två timmar, ja då ska du också genomföra passen. Även fast det regnar, du är trött, det är nått sköj på tv. Det är inte roligt varje gång, men du ska vilja välja att göra det för att det tar dig dit du vill. Då är det bra att gå i just den riktningen som du vill, för då är det ju värt det?

Tycker du att det är alltför svårt på egen hand, be om hjälp! Jag (och många andra) jobbar som coach, både med fysiska träffar eller online/via telefon. Du sitter på svaren själv, men en utomstående person kan hjälpa till att sortera i tankarna och ibland kan det hjälpa att tvingas sätta ord på känslor och tankar. Livet ska levas fullt ut, det håller inte att gå runt att vara besviken på sig själv för att du brutit något du från början inte riktigt ville göra. Hitta det just du vill!

Konsten att lära känna sig själv

Under min sjukskrivning våren 2018 började jag ifrågasätta ett flertal beteenden hos mig själv. Främst tankar och beteenden kopplade till prestation och görande. Jag började fundera kring vad jag gör, vem jag är och varför. Läste en del olika böcker tex The subtle art of not giving a f*ck. Pratade med vänner och professionella. Vissa ord och tankar som fick mig att ändra på beteenden, men framförallt tankar om mig själv och vad jag gör.

Klipp till en lektion under hösten 2018. Ämnet är Personlig utveckling och vi har en gästföreläsare. Vi ska rita ett självporträtt. Sakta börjar tårarna trilla när jag är klar. Porträttet jag har ritat ser ut såhär:

Jag såg mig äntligen såhär; som en inspirerande, glad, stark, strålande, självständig person. För första gången i livet kunde jag verkligen känna att jag tyckte om mig själv, på riktigt. Jag var säker på vem jag var och kunde verkligen strunta i vad någon annan tyckte, det var inte längre väsentligt. Jag tyckte om mig själv och det räckte.

Klipp till vårterminen 2019. Jag inser att för att komma över frustrationen jag känner kring att inte lära mig i skolan så behöver jag ta reda på vad som skaver. Istället för att vänta, sura och vara bitter över att vi inte gör som jag behöver i skolan så tar jag reda på vad jag behöver. Jag vill utmanas, lära mig nytt och testa mina kunskaper. Jag börjar träffa riktigt klienter utanför skoltid. Det är läskigt, svårt och utmanande, men jag löser det och lär mig mycket på vägen.

En ångrar aldrig ett bad.

Klipp till början av höstterminen 2019 och den frustration som finns kring delar i mitt liv som jag inte kan påverka. Jag har identifierat vad jag vill, vad jag kan påverka och jag har gjort allt det som jag kan göra. Ändå finns frustrationen där och skaver. Jag blir lättstött, frustrerad och upprörd över saker i skolan som tar onödigt mycket av min tid. Tid som jag istället hade kunnat lägga på annat, viktigare tycker min hjärna och jag börjar känna mig stressad igen. Jag har identifierat att mitt stress-mode är att plocka på mig problemlösarhatten och bara göra. Mata på, effektivisera, klämma in mer, göra saker för att känna att det händer något, att jag kommer någon vart. Andningen hamnar oftare uppe i bröstet och jag har svårt att varva ner. När jag insåg att det är ett inlärt beteende så slog det mig att jag kan lära nytt, jag kan göra på annat sätt.

En torsdagslektion när vi läser ACT och kapitlet om att lösa problem så är det som att ridån går upp: Jag har ju inga problem! Det jag ser som problem är inte problem, men det är något som inte har en lösning ännu. Mitt problem, inser jag, är att jag är för uppjagad och för trött för att se att jag är på väg. Jag inser att anledning att jag mår bra av regelbunden träning, meditation och sömn är för att då är jag där, i nuet. Jag får det jag behöver, jag plockar av mig problemlösarhatten och jag är medveten om vad jag gör. Jag blir tacksam över små saker i vardagen och jag uppskattar livet på ett helt annat sätt. Jag mår inte bra av att sitta och mejla på lektionerna, ha många bollar i luften, klämma in flera träffar samma dag eller köra kors och tvärs för att vara med på saker.

Jag behöver göra färre saker. Jag behöver tid och luft i schemat för att varva ner mellan varven. Jag behöver göra sådant som tar mig dit jag vill och ge mig tid för att reflektera över den riktningen. Jag behöver varva ner för att se att jag är på väg. Jag går i den riktningen som jag själv vill. Det tar tid, ett steg i taget, men jag är på väg.

Förra veckan när jag och min vän satt uppjagade och frustrerade efter att ha slutat skolan tidigare rusade tankarna.. hem och fixa med hemsida, bokföring, städning osv osv?! Nej, gör mindre. Något för att varva ner, komma bort, göra något vi mår bra av. Naturen, fika, umgänge, klassiskt recept för lycka. Det räckte med att kliva in på handelsträdgården och känna den fuktiga luften så spred sig leendena i våra ansikten. En fika senare var det två helt andra personer som klev ut. När vi sedan åker vidare till havet och jag får bada är livet på topp. Ett dopp i slutet av november är kallt, men vad gör det? Kroppen klarar det och hjärnan mår bra av att chockas lite. Alla uppjagade tankar sköljs bort och kvar finns bara nu. Livet ska levas, inte bockas av. Som jag tränar på det!

Alltså livet!

3 saker jag har gjort:
– Stannat upp och ifrågasatt vad jag håller på med, vill jag verkligen leva mitt liv såhär?
– Identifierat 5 punkter som stressar mig och skrivit ned en lösning på varje punkt.
– Genom ACT blivit medveten om inlärda beteenden vilket har förenklat processen att ändra på det.

3 saker jag gör nu:
– Har luft i kalendern för Njutet.
– Badar när tillfälle ges.
– Dricker en kopp kaffe om dagen och njuter av just den koppen.

Race planering 2019

Förra året landade in på… 30st genomförda lopp. Att åka iväg på helgen och springa lopp var ett sätt för mig att kunna andas. Jag slapp vara ”Cecilia – sjukskriven” och kunde vara bara Cecilia. Jag kunde fungera, inga tankar som jagade mig om att inte duga, inte kunna klara av jobbet, utan bara ett fokus på nästa löpsteg, nästa hinder som fick mig att känna mig normal, välmående. Det var precis vad jag behövde förra året.

I år går jag till vardags i skolan. Jag utmanas och njuter av (nästan) varenda sekund i skolbänken. Jag håller pass, coachar personer, ordnar löpträffar, klurar och funderar på framtiden. Hjärnan är fullt sysselsatt med att lära sig nya saker och jag behöver helgen för att varva ner. Än så länge har jag 6 lopp planerade. Det kommer bli några fler, men jag har inte samma behov av att planera upp varenda helg, utan jag kommer gå lite mer på lust.

OCR VM 2019 känns i dagsläget oklart. Det går av stapeln i oktober i år, mitt i certifieringstider på skolan. Hur mycket jag än älskar att springa hinderbana så vill jag inte att det går ut över utbildningen. Men, jag har ett bra flow i träningen för tillfället och om det fortsätter flyta på, jag får möjlighet till att kvala, månen står i rätt position, kroppen håller osv osv så vem vet. Jag får suga lite på den karamellen.

Det är ju ändå vääääldigt kul att tex bada i lera 😉

Att vara klok och ibland mycket osmart

Skolstart med en helt ny miljö och sammanhang har gjort att jag mer och mer hittar in till vem jag är och vem jag vill vara. Vad jag mår bra av, vad jag gör för min skull och vad jag vill göra. Motionen har varit en stor del av mitt tillfrisknande från utbrändheten. Jag skriver motion med mening, inte träning. Kalla det vad du vill, men för mig har motion betytt röra på kroppen för att må bra; göra det jag vill, kan och är sugen på för stunden och inte för att det står i något träningsprogram. Det tog mig tillbaka till ett välmående i en fungerande kropp och det tog mig också till OCR-VM i år. Att lyssna på kroppen har efter den här våren fått en helt ny innebörd eftersom jag faktiskt HAR lyssnat och agerat, inte bara lyssnat, vägrat förstå och tryckt undan. Jag har börjat känna vad jag mår bra av och vad jag helt enkelt kan strunta i. 

Hänger lite på gymet nu för tiden.

Genom en oerhört långsam ökning av träningsdos har det gjort att jag är hel i kroppen, men nu när jag börjar känna mig pigg och stark så är det så lätt att köra på… Har märkt av att jag inte är på samma nivå som förra året med träningsmängd och intensitet, men det har känts så bra att ha energi igen vilket gjort att jag ökat i träningsmängd lite för mycket. Lätt ömmande muskler här och där, stelhet i nacke/rygg, små tecken som jag tidigare hade ignorerat och fortsatt tills det blev ännu värre. Nu gör jag tvärtom. Jag stannar upp, kortare ner passen och skär ner på intensiteten. Jag fortsätter att röra på mig, men byter ut några löppass mot spinningpass och crosstrainer. För jag vill hålla i längden. 

Så i vissa områden känner jag mig så ooooerhört klok och insiktsfull, men jag kan ju inte alltid vara smart och förstående… Förra veckan till exempel. Vi körde ett fredagsfys-pass med klassen. En av klasskamraterna tränar Crossfit och har gjort så en längre tid. Hon bjöd in klassen till sin Box och höll ett pass för oss. Passet började med en styrkedel innehållandes marklyft. Jag älskar marklyft. Det är min bästbästa övning, alla kategorier. Har lyft som tyngst 125kg. Det var förra året (eller till och med sent förrförra?). När lyfte jag tungt senast? Jo, det var ju den där utmaningen som Kalle och Brita hade i sin podd, kroppsvikt x antal kg. Jag lyfte 65 kg 65 gånger i början av oktober. Överansträngde ryggen såpass att jag hade ont i 1 1/2 vecka. Utöver det? Njae, kanske ytterligare max 30 st totalt på hela året sett till rena marklyft i gymmet (räknar inte diverse atlasstenar jag lyft  eller däck som flippats under lopp).

Innan svettfest på Crossfit Höganäs.

Den här konversationen gick i mitt huvud när vi skulle bestämma vikter till fredagens marklyft: Okej Cecilia, så förra gången du lyfte 65kg hade du ont i 1 1/2 vecka efteråt pga tok-chockad muskel. Är det rimligt att du idag ska ha 65kg på stången? …
”Julia, vad ska du ha?”
Julia: ”Jag kommer köra med 65kg”.
I mitt huvud igen: Jaaaa, men då så. Fullt rimligt Cecilia att du också tar 65kg, du ska ju bara lyfta det 40 gånger. Äsch, kan ju inte vara alltför jobbigt. Vafan, du har ju lyft 125kg. Det är bara att köra. 

Klipp till efter passet och en begynnande värk i ländryggen. Okej att det inte blev lika jobbigt som förra gången, men jag visste ju redan innan att det var rätt orimligt att jag skulle köra med 65kg, men onödig prestige, gamla meriter, viljan och längtan efter att lyfta tungt gjorde att jag inte riktigt lyssnade på mig själv. Men det kommer komma klokheter där också, så kul är det ändå inte att ha ont i kroppen pga tränat dumt. Jag hoppas ju åtminstone att jag tredje gången lyssnar på mig själv.. 

Numera rätt klok tjej. Oftast… 

Foton tagna av @hejhejastrid . 

Tacksam över livet

Jag har funderat rätt mycket kring mig själv det här året. Det började nog på nyårsyogan när jag under 3 timmar äntligen kände efter och insåg att jag var så fruktansvärt trött in på cellnivå i varje del av kroppen. Hur jag grät och grät och släppte fram all sorg som fanns. Det ser jag som årets bottenläge. Egentligen ett av de bästa när jag för första gången verkligen kände efter, men ändå, ett fruktansvärt bottenläge. Jag insåg hur sjukt trött jag var, hur ledsen jag var över ett gäng faktorer i livet och hur sorgsen jag blev när jag visste att det är jag som har drivit mig själv till denna fruktansvärda trötthet.

Sedan kom sjukskrivning och tid att andas. Jag sov länge, var ute i naturen, åt mycket mat och satt i fåtöljen och läste. Romaner blandat med faktaböcker. Började gräva i mina tankar och mitt beteende, vrida och vända på värderingar och måttstockar. Inte krävande eller med krav på resultat, utan nyfiket. Ifrågasättande med förhoppningen att förstå. Inte klandra eller klanka ner på någon, utan börja ifrågasätta just för att försöka förstå mig själv.

Jag har nu gått i skolan sen 15 augusti. Det känns så rätt. Jag känner mig stimulerad, utmanad, uppskattad, smart, kunnig, erfaren, nyfiken, vetgirig. Jag vill lära mig detaljer, men jag kan också släppa och försöka se helheten. I fredags skrev jag ett prov där jag gick ifrån provet och visste att jag kommer inte ha alla rätt och jag duger ändå. Det är första gången någonsin den känslan infinner sig efter ett prov.

Jag har sen jag började skolan sovit så oerhört gott, som att hela kroppen vet, det finns inget annat jag borde göra, det här är rätt plats för mig just nu. 

Jag har kommit på mig själv att vara glad, tillfreds, nöjd, taggad, peppad, lycklig i en sådan utsträckning att jag nästan blir trött på själv. Kan en person vara så glad hela tiden? Ja, när jag för ett halvår sen hade dödsångest så blir det en rätt stor kontrast och då blir livet dubbelt så färgglatt för det känns så fantastiskt att hitta tillbaka till den Cecilia som inte varit så synlig de senaste åren.

Jag är medveten om att den här känslan inte är konstant, så jag passar på att njuta. Jag så oerhört, innerlig tacksam över att jag sett till att befinna mig just här, just nu.

Bilderna har inte jättemycket att göra med själva inlägget mer än att det är kul med snygga bilder på en själv 😉 Fotade av grymma Astrid Abrahamsson.

Mental uppladdning inför VM

Förra veckan söndag fick jag en rejäl dos med nervositet när jag insåg att nu är det nära. Jag skrev en text om hur det kändes då och behövde efter det ta ytterligare steg.

Tur är väl det att jag går på en skola där det finns resurser; 19 klasskompisar som ska bli coacher som kan utmana, peppa och stärka. En lärare som har tävlat i body building och en som varit mental coach till lag inom e-sport. Klart som fan jag vill göra mig redo på alla sätt och ber om hjälp på alla sätt jag kan.

En klasskompis fick mig att fundera över min resa hit, vad har jag lyckats ta mig igenom under året som har fått mig att kvala till VM? Hur vill jag känna veckan inför loppet? Vad vill jag berätta efter loppet? Åter igen tar jag till knepet att tänka på barnen i min närhet. Jag har berättat tidigare om mina lopp för K’s systerson, han var även med och hejade på under ett lopp som gick i Stockholm. Hur ville jag berätta om loppet för honom? Jag vill ju berätta om allt det roliga jag var med om, alla tuffa hinder jag fick testa, hur kul det var att vara där, alla mina kompisar jag fick heja på… Det gav mig en fingervisning om vad det är jag tycker är viktigt.

Torsdagens flygande intervaller.

Av ena läraren fick jag frågan ”Vad kan du påverka?” när jag nojade över att inte bli besviken om jag förlorade armbandet. Jag satt ner senare på kvällen och verkligen funderade, vad är det jag kan påverka?

  • Hur mycket energi jag vill ge; under loppen, i varje hinder, i varje moment i varje hinder.
  • Vad jag säger till mig själv, jag kan säga elaka saker till mig själv eller välja upplyftande ord.
  • Hur jag bemöter andra, vill jag heja på eller tycka folk är i vägen. Jag blir glad av att heja på andra.

    När jag hade förtydligat detta för mig själv så var det inte längre en så stor grej om jag behåller armbandet eller inte. Jag kommer välja att fokusera på det jag kan påverka, jag ska göra mitt bästa för dagen, ge så mycket energi jag vill, peppa mig själv och andra. Sen är det stora spänningsmomentet hur långt det räcker. Det är ju det som är det roliga!

Dessa klargörande tillsammans med avslappning har gjort att jag känner mig redo. Jag känner mig laddad, förväntansfull. I tisdags körde jag en supertung utmaning i gymmet, i torsdags sprang jag snabba intervaller. I helgen var det spa och lugna promenader, idag tisdag yoga.  Imorgon en lugn joggingtur med snabba avslut och ännu mera avslappning, sen är jag fan tokladdad.

Yoga på TanumStrand.

Både mamma och K kommer följa med, så förhoppningsvis kommer det kunna bjudas på uppdateringar via Instagram, @cjagestedt.

Tough Viking 2018

Förutsättningar:

15km långt lopp; kan räkna på en hand hur många längre OCR-lopp jag har gjort tidigare.

Träningsnivån under året; fokus har varit att må bra, att komma ut ur sjukskrivningen, få tillbaka energi i kroppen.

Erfarenhet av loppet i Helsingborg förra helgen; påminnelse om att inte gå ut för hårt och bränna ut mig.

Vila inför lopp; sprang ett lugnare pass i tisdags vilket gjorde att kroppen kändes pigg.

Mål med loppet? Ta mig runt hel, med tanke på både amerikanska fotbollsspelare och elhinder vilket jag har sett folk skada sig rejält på. (Varför ha hinder med den skaderisken?)

Tänkte att om jag tog mig i mål på 2:20 skulle det vara grymt. Beräknat på att jag i våras sprang Tough Viking Slottskogen och Stadion på typ 1:07-1:10. De loppen var 8km, detta 15km, = borde ta typ dubbelt så lång tid + lite till pga jobbigt att springa lång tid.

Såg det även som en chans att slipa på tekniken:

• Att direkt ta mig an hinder utan att stanna upp och andas innan.

• Komma upp i fart direkt efter genomfört hinder.

• Bibehålla god löpteknik hela loppet, då vet jag att jag springer snabbare.

• Hålla farten uppe genom hindret, tex krypandet.

Att inte tveka utan snabbt kasta mig över kanten i en kullerbytta.

Att hoppa och greppa långt in på plattorna, snabbt vandra vidare med händerna och utan tvekan hoppa vidare till nästa platta.

Istället för att gungandes i takt ta flera pinnar åt gången (och vrida rätt rejält i handflatorna) testade jag att snabbt-snabbt ta en pinne i taget. Kändes effektivare och med mindre skav i handflatan, men frågan är om det var mer tidseffektivt?

När jag höll farten uppe från löpning och bara kastade mig framåt-uppåt utan tvekan var jag nästan över direkt utan mycket extrasvängar med benen. Det kändes mäktigt, jag kände mig svinstark! (Kanske var en 10-11km in i loppet?)

Jag har en förmåga att glömma bort grejer som hänt under loppet. Om du frågar mig i vilken ordning jag har tagit hinder eller var jag sprang så har jag med stor sannolikhet svårt att svara på frågan. Jag följer markeringar och tar hindrena som kommer, men väldigt oklart i efterhand. Så när jag såhär i efterhand ska komma ihåg vilket hinder var det jag tvekade inför, högst oklart. Kan ha varit short rope där jag tog några andetag eller om det var lianen? Jag minns väl att jag tvekade, andades, analyserade och sen körde. Vi snackar bara några sekunder, men helt i onödan då jag klarade hindret utan konstigheter.

Att ha med hjärnan i matchen är viktigt, jag tappade den i träsket och sjönk ner i hål istället för att överblicka och se att det fanns en betydligt enklare väg. Men jag vågar lita mer och mer på att kroppen är stark, hjärnan behöver inte vara med i alla hinder. Jag kan det här, jag har gjort det flertalet gånger och jag känner igen tecknen när kroppen är trött. Det är då jag behöver analysera om jag behöver safe:a och köra på ett säkrare sätt, annars är det bara att kötta.

nöjd_tjej_89

Jag kom i mål på 1:59:05. Grymt nöjd med detta! Eftersom träningen inte har innehållit mycket fart så vet jag att jag har inte farten i kroppen. Däremot har jag ett betydligare snabbare långsamt tempo än tidigare. Kunde inte pusha alltför mycket, men jag kunde hålla ett jämnt tempo där jag kände mig stark.

Är svinnöjd med känslan jag hade genom hela loppet, jag kände mig stark, jag kände mig pigg. Lite jobbigt mentalt där nånstans när vi inte ens hade sprungit halvvägs och jag började bli trött, men då var det bara att bibehålla god löpteknik så hade jag hjärnan upptagen 😉

Hade fantastiskt roligt med nära-kära som var på plats och hejade. Att jag plockar repet närmast brorsan bara för att han ska kunna ta en snygg bild eller att jag hinner med att svara på Andreas/OCRpoddens frågor mitt under loppet visar ju att jag inte pushade in i kaklet idag, men vad gör det? Stark känsla i kroppen, alla hinder på första försöket (Nä! Ljug? Tvekade på sista superhöga väggen kom jag på nu.. fast kan ju påstå att det var första försöket.) och kom i mål på betydligt snabbare än planerat. Kul! Kul att springa lopp!

Foton tagna av Kristoffer, förutom då denna stage:ade repbild 😉 och från plates:en som bror bjuder på.

Mudlife OCR 2018

I ett svettigt Älvdalen gick Mudlife OCR av stapeln. Det är tre veckor sen EM och pga lätt skadad + förkylning har mitt enda tuffare träningspass under dessa veckor varit Swimrun-loppet vi sprang den 21/7. Alltså inte en optimal uppladdning, men jag var inställd på detta och tänkte att jag tränar på det jag kan.

Starten gick och jag stod längst bak i elitfältet. Jag visste att jag är inte på topp, jag behöver inte knuffa mig fram, utan jag tar loppet i min takt. Starka damer tog täten direkt och jag ansträngde mig för att inte hänga med i ett alltför snabbt tempo, jag hittade min fart och kunde springa på. Trots den tryckande värmen kände jag mig stark och snabb, men farten är inte längre vad den var. Tuff träning har inte varit prioriterad under våren.

Satte alla hinder på första försöket och tränade på att inte pausa utan attackera direkt. Gick fint på flertalet, men rampen krävde mental pepp.

Istället för att tankarna ska mala ”nästan sist i fältet, varför ställer jag ens upp i elit?” så peppade jag mig själv med ett stort, ihopbitet leende och ”fan vad grym jag är som är här och springer idag och vad ballt att jag springer elit”.

Tryckte även på i löpningen med planen att Kristoffer när som helst kan dyka upp i skogen och då ska han fota mig med ett snyggt löpsteg. Sen när han dök upp kanske jag ändå var lite trött och löpsteget släpade lite, men jag har aldrig tagit ut mig såhär mycket på ett lopp innan. Kul!

Försökte även snabba på rörelserna med att välta däck, böja, plocka upp, flipp över, repetera. Där kan du söla bort mycket tid, idag kunde jag fläska på.

Kryphinder är ett av mina långsammaste hinder. Jag drar ner farten och passar på att ta det lugnt. Försökte att inte sakta ner alltför mycket, men med tanke på att det här var det längsta kryphinder jag sett och lite rädd om knät så vågade jag inte dra på allt för mycket.

På totalen:

Superfint lopp i fantastisk miljö.

Mycket fin skogslöpning upp och ner i naturen.

Många bra hinder och några nya finurliga.

Gillade starkt hur tävlingsledningen samlade både elit och qualifier innan för att gå igenom reglerna. Springer du qualifier för att kvala till elit så ska samma regler gälla för dig och jag gillar hur de poängterade detta.