Race planering 2019

Förra året landade in på… 30st genomförda lopp. Att åka iväg på helgen och springa lopp var ett sätt för mig att kunna andas. Jag slapp vara ”Cecilia – sjukskriven” och kunde vara bara Cecilia. Jag kunde fungera, inga tankar som jagade mig om att inte duga, inte kunna klara av jobbet, utan bara ett fokus på nästa löpsteg, nästa hinder som fick mig att känna mig normal, välmående. Det var precis vad jag behövde förra året.

I år går jag till vardags i skolan. Jag utmanas och njuter av (nästan) varenda sekund i skolbänken. Jag håller pass, coachar personer, ordnar löpträffar, klurar och funderar på framtiden. Hjärnan är fullt sysselsatt med att lära sig nya saker och jag behöver helgen för att varva ner. Än så länge har jag 6 lopp planerade. Det kommer bli några fler, men jag har inte samma behov av att planera upp varenda helg, utan jag kommer gå lite mer på lust.

OCR VM 2019 känns i dagsläget oklart. Det går av stapeln i oktober i år, mitt i certifieringstider på skolan. Hur mycket jag än älskar att springa hinderbana så vill jag inte att det går ut över utbildningen. Men, jag har ett bra flow i träningen för tillfället och om det fortsätter flyta på, jag får möjlighet till att kvala, månen står i rätt position, kroppen håller osv osv så vem vet. Jag får suga lite på den karamellen.

Det är ju ändå vääääldigt kul att tex bada i lera 😉

Att vara klok och ibland mycket osmart

Skolstart med en helt ny miljö och sammanhang har gjort att jag mer och mer hittar in till vem jag är och vem jag vill vara. Vad jag mår bra av, vad jag gör för min skull och vad jag vill göra. Motionen har varit en stor del av mitt tillfrisknande från utbrändheten. Jag skriver motion med mening, inte träning. Kalla det vad du vill, men för mig har motion betytt röra på kroppen för att må bra; göra det jag vill, kan och är sugen på för stunden och inte för att det står i något träningsprogram. Det tog mig tillbaka till ett välmående i en fungerande kropp och det tog mig också till OCR-VM i år. Att lyssna på kroppen har efter den här våren fått en helt ny innebörd eftersom jag faktiskt HAR lyssnat och agerat, inte bara lyssnat, vägrat förstå och tryckt undan. Jag har börjat känna vad jag mår bra av och vad jag helt enkelt kan strunta i. 

Hänger lite på gymet nu för tiden.

Genom en oerhört långsam ökning av träningsdos har det gjort att jag är hel i kroppen, men nu när jag börjar känna mig pigg och stark så är det så lätt att köra på… Har märkt av att jag inte är på samma nivå som förra året med träningsmängd och intensitet, men det har känts så bra att ha energi igen vilket gjort att jag ökat i träningsmängd lite för mycket. Lätt ömmande muskler här och där, stelhet i nacke/rygg, små tecken som jag tidigare hade ignorerat och fortsatt tills det blev ännu värre. Nu gör jag tvärtom. Jag stannar upp, kortare ner passen och skär ner på intensiteten. Jag fortsätter att röra på mig, men byter ut några löppass mot spinningpass och crosstrainer. För jag vill hålla i längden. 

Så i vissa områden känner jag mig så ooooerhört klok och insiktsfull, men jag kan ju inte alltid vara smart och förstående… Förra veckan till exempel. Vi körde ett fredagsfys-pass med klassen. En av klasskamraterna tränar Crossfit och har gjort så en längre tid. Hon bjöd in klassen till sin Box och höll ett pass för oss. Passet började med en styrkedel innehållandes marklyft. Jag älskar marklyft. Det är min bästbästa övning, alla kategorier. Har lyft som tyngst 125kg. Det var förra året (eller till och med sent förrförra?). När lyfte jag tungt senast? Jo, det var ju den där utmaningen som Kalle och Brita hade i sin podd, kroppsvikt x antal kg. Jag lyfte 65 kg 65 gånger i början av oktober. Överansträngde ryggen såpass att jag hade ont i 1 1/2 vecka. Utöver det? Njae, kanske ytterligare max 30 st totalt på hela året sett till rena marklyft i gymmet (räknar inte diverse atlasstenar jag lyft  eller däck som flippats under lopp).

Innan svettfest på Crossfit Höganäs.

Den här konversationen gick i mitt huvud när vi skulle bestämma vikter till fredagens marklyft: Okej Cecilia, så förra gången du lyfte 65kg hade du ont i 1 1/2 vecka efteråt pga tok-chockad muskel. Är det rimligt att du idag ska ha 65kg på stången? …
”Julia, vad ska du ha?”
Julia: ”Jag kommer köra med 65kg”.
I mitt huvud igen: Jaaaa, men då så. Fullt rimligt Cecilia att du också tar 65kg, du ska ju bara lyfta det 40 gånger. Äsch, kan ju inte vara alltför jobbigt. Vafan, du har ju lyft 125kg. Det är bara att köra. 

Klipp till efter passet och en begynnande värk i ländryggen. Okej att det inte blev lika jobbigt som förra gången, men jag visste ju redan innan att det var rätt orimligt att jag skulle köra med 65kg, men onödig prestige, gamla meriter, viljan och längtan efter att lyfta tungt gjorde att jag inte riktigt lyssnade på mig själv. Men det kommer komma klokheter där också, så kul är det ändå inte att ha ont i kroppen pga tränat dumt. Jag hoppas ju åtminstone att jag tredje gången lyssnar på mig själv.. 

Numera rätt klok tjej. Oftast… 

Foton tagna av @hejhejastrid . 

Tacksam över livet

Jag har funderat rätt mycket kring mig själv det här året. Det började nog på nyårsyogan när jag under 3 timmar äntligen kände efter och insåg att jag var så fruktansvärt trött in på cellnivå i varje del av kroppen. Hur jag grät och grät och släppte fram all sorg som fanns. Det ser jag som årets bottenläge. Egentligen ett av de bästa när jag för första gången verkligen kände efter, men ändå, ett fruktansvärt bottenläge. Jag insåg hur sjukt trött jag var, hur ledsen jag var över ett gäng faktorer i livet och hur sorgsen jag blev när jag visste att det är jag som har drivit mig själv till denna fruktansvärda trötthet.

Sedan kom sjukskrivning och tid att andas. Jag sov länge, var ute i naturen, åt mycket mat och satt i fåtöljen och läste. Romaner blandat med faktaböcker. Började gräva i mina tankar och mitt beteende, vrida och vända på värderingar och måttstockar. Inte krävande eller med krav på resultat, utan nyfiket. Ifrågasättande med förhoppningen att förstå. Inte klandra eller klanka ner på någon, utan börja ifrågasätta just för att försöka förstå mig själv.

Jag har nu gått i skolan sen 15 augusti. Det känns så rätt. Jag känner mig stimulerad, utmanad, uppskattad, smart, kunnig, erfaren, nyfiken, vetgirig. Jag vill lära mig detaljer, men jag kan också släppa och försöka se helheten. I fredags skrev jag ett prov där jag gick ifrån provet och visste att jag kommer inte ha alla rätt och jag duger ändå. Det är första gången någonsin den känslan infinner sig efter ett prov.

Jag har sen jag började skolan sovit så oerhört gott, som att hela kroppen vet, det finns inget annat jag borde göra, det här är rätt plats för mig just nu. 

Jag har kommit på mig själv att vara glad, tillfreds, nöjd, taggad, peppad, lycklig i en sådan utsträckning att jag nästan blir trött på själv. Kan en person vara så glad hela tiden? Ja, när jag för ett halvår sen hade dödsångest så blir det en rätt stor kontrast och då blir livet dubbelt så färgglatt för det känns så fantastiskt att hitta tillbaka till den Cecilia som inte varit så synlig de senaste åren.

Jag är medveten om att den här känslan inte är konstant, så jag passar på att njuta. Jag så oerhört, innerlig tacksam över att jag sett till att befinna mig just här, just nu.

Bilderna har inte jättemycket att göra med själva inlägget mer än att det är kul med snygga bilder på en själv 😉 Fotade av grymma Astrid Abrahamsson.

Mental uppladdning inför VM

Förra veckan söndag fick jag en rejäl dos med nervositet när jag insåg att nu är det nära. Jag skrev en text om hur det kändes då och behövde efter det ta ytterligare steg.

Tur är väl det att jag går på en skola där det finns resurser; 19 klasskompisar som ska bli coacher som kan utmana, peppa och stärka. En lärare som har tävlat i body building och en som varit mental coach till lag inom e-sport. Klart som fan jag vill göra mig redo på alla sätt och ber om hjälp på alla sätt jag kan.

En klasskompis fick mig att fundera över min resa hit, vad har jag lyckats ta mig igenom under året som har fått mig att kvala till VM? Hur vill jag känna veckan inför loppet? Vad vill jag berätta efter loppet? Åter igen tar jag till knepet att tänka på barnen i min närhet. Jag har berättat tidigare om mina lopp för K’s systerson, han var även med och hejade på under ett lopp som gick i Stockholm. Hur ville jag berätta om loppet för honom? Jag vill ju berätta om allt det roliga jag var med om, alla tuffa hinder jag fick testa, hur kul det var att vara där, alla mina kompisar jag fick heja på… Det gav mig en fingervisning om vad det är jag tycker är viktigt.

Torsdagens flygande intervaller.

Av ena läraren fick jag frågan ”Vad kan du påverka?” när jag nojade över att inte bli besviken om jag förlorade armbandet. Jag satt ner senare på kvällen och verkligen funderade, vad är det jag kan påverka?

  • Hur mycket energi jag vill ge; under loppen, i varje hinder, i varje moment i varje hinder.
  • Vad jag säger till mig själv, jag kan säga elaka saker till mig själv eller välja upplyftande ord.
  • Hur jag bemöter andra, vill jag heja på eller tycka folk är i vägen. Jag blir glad av att heja på andra.

    När jag hade förtydligat detta för mig själv så var det inte längre en så stor grej om jag behåller armbandet eller inte. Jag kommer välja att fokusera på det jag kan påverka, jag ska göra mitt bästa för dagen, ge så mycket energi jag vill, peppa mig själv och andra. Sen är det stora spänningsmomentet hur långt det räcker. Det är ju det som är det roliga!

Dessa klargörande tillsammans med avslappning har gjort att jag känner mig redo. Jag känner mig laddad, förväntansfull. I tisdags körde jag en supertung utmaning i gymmet, i torsdags sprang jag snabba intervaller. I helgen var det spa och lugna promenader, idag tisdag yoga.  Imorgon en lugn joggingtur med snabba avslut och ännu mera avslappning, sen är jag fan tokladdad.

Yoga på TanumStrand.

Både mamma och K kommer följa med, så förhoppningsvis kommer det kunna bjudas på uppdateringar via Instagram, @cjagestedt.

Tough Viking 2018

Förutsättningar:

15km långt lopp; kan räkna på en hand hur många längre OCR-lopp jag har gjort tidigare.

Träningsnivån under året; fokus har varit att må bra, att komma ut ur sjukskrivningen, få tillbaka energi i kroppen.

Erfarenhet av loppet i Helsingborg förra helgen; påminnelse om att inte gå ut för hårt och bränna ut mig.

Vila inför lopp; sprang ett lugnare pass i tisdags vilket gjorde att kroppen kändes pigg.

Mål med loppet? Ta mig runt hel, med tanke på både amerikanska fotbollsspelare och elhinder vilket jag har sett folk skada sig rejält på. (Varför ha hinder med den skaderisken?)

Tänkte att om jag tog mig i mål på 2:20 skulle det vara grymt. Beräknat på att jag i våras sprang Tough Viking Slottskogen och Stadion på typ 1:07-1:10. De loppen var 8km, detta 15km, = borde ta typ dubbelt så lång tid + lite till pga jobbigt att springa lång tid.

Såg det även som en chans att slipa på tekniken:

• Att direkt ta mig an hinder utan att stanna upp och andas innan.

• Komma upp i fart direkt efter genomfört hinder.

• Bibehålla god löpteknik hela loppet, då vet jag att jag springer snabbare.

• Hålla farten uppe genom hindret, tex krypandet.

Att inte tveka utan snabbt kasta mig över kanten i en kullerbytta.

Att hoppa och greppa långt in på plattorna, snabbt vandra vidare med händerna och utan tvekan hoppa vidare till nästa platta.

Istället för att gungandes i takt ta flera pinnar åt gången (och vrida rätt rejält i handflatorna) testade jag att snabbt-snabbt ta en pinne i taget. Kändes effektivare och med mindre skav i handflatan, men frågan är om det var mer tidseffektivt?

När jag höll farten uppe från löpning och bara kastade mig framåt-uppåt utan tvekan var jag nästan över direkt utan mycket extrasvängar med benen. Det kändes mäktigt, jag kände mig svinstark! (Kanske var en 10-11km in i loppet?)

Jag har en förmåga att glömma bort grejer som hänt under loppet. Om du frågar mig i vilken ordning jag har tagit hinder eller var jag sprang så har jag med stor sannolikhet svårt att svara på frågan. Jag följer markeringar och tar hindrena som kommer, men väldigt oklart i efterhand. Så när jag såhär i efterhand ska komma ihåg vilket hinder var det jag tvekade inför, högst oklart. Kan ha varit short rope där jag tog några andetag eller om det var lianen? Jag minns väl att jag tvekade, andades, analyserade och sen körde. Vi snackar bara några sekunder, men helt i onödan då jag klarade hindret utan konstigheter.

Att ha med hjärnan i matchen är viktigt, jag tappade den i träsket och sjönk ner i hål istället för att överblicka och se att det fanns en betydligt enklare väg. Men jag vågar lita mer och mer på att kroppen är stark, hjärnan behöver inte vara med i alla hinder. Jag kan det här, jag har gjort det flertalet gånger och jag känner igen tecknen när kroppen är trött. Det är då jag behöver analysera om jag behöver safe:a och köra på ett säkrare sätt, annars är det bara att kötta.

nöjd_tjej_89

Jag kom i mål på 1:59:05. Grymt nöjd med detta! Eftersom träningen inte har innehållit mycket fart så vet jag att jag har inte farten i kroppen. Däremot har jag ett betydligare snabbare långsamt tempo än tidigare. Kunde inte pusha alltför mycket, men jag kunde hålla ett jämnt tempo där jag kände mig stark.

Är svinnöjd med känslan jag hade genom hela loppet, jag kände mig stark, jag kände mig pigg. Lite jobbigt mentalt där nånstans när vi inte ens hade sprungit halvvägs och jag började bli trött, men då var det bara att bibehålla god löpteknik så hade jag hjärnan upptagen 😉

Hade fantastiskt roligt med nära-kära som var på plats och hejade. Att jag plockar repet närmast brorsan bara för att han ska kunna ta en snygg bild eller att jag hinner med att svara på Andreas/OCRpoddens frågor mitt under loppet visar ju att jag inte pushade in i kaklet idag, men vad gör det? Stark känsla i kroppen, alla hinder på första försöket (Nä! Ljug? Tvekade på sista superhöga väggen kom jag på nu.. fast kan ju påstå att det var första försöket.) och kom i mål på betydligt snabbare än planerat. Kul! Kul att springa lopp!

Foton tagna av Kristoffer, förutom då denna stage:ade repbild 😉 och från plates:en som bror bjuder på.

Mudlife OCR 2018

I ett svettigt Älvdalen gick Mudlife OCR av stapeln. Det är tre veckor sen EM och pga lätt skadad + förkylning har mitt enda tuffare träningspass under dessa veckor varit Swimrun-loppet vi sprang den 21/7. Alltså inte en optimal uppladdning, men jag var inställd på detta och tänkte att jag tränar på det jag kan.

Starten gick och jag stod längst bak i elitfältet. Jag visste att jag är inte på topp, jag behöver inte knuffa mig fram, utan jag tar loppet i min takt. Starka damer tog täten direkt och jag ansträngde mig för att inte hänga med i ett alltför snabbt tempo, jag hittade min fart och kunde springa på. Trots den tryckande värmen kände jag mig stark och snabb, men farten är inte längre vad den var. Tuff träning har inte varit prioriterad under våren.

Satte alla hinder på första försöket och tränade på att inte pausa utan attackera direkt. Gick fint på flertalet, men rampen krävde mental pepp.

Istället för att tankarna ska mala ”nästan sist i fältet, varför ställer jag ens upp i elit?” så peppade jag mig själv med ett stort, ihopbitet leende och ”fan vad grym jag är som är här och springer idag och vad ballt att jag springer elit”.

Tryckte även på i löpningen med planen att Kristoffer när som helst kan dyka upp i skogen och då ska han fota mig med ett snyggt löpsteg. Sen när han dök upp kanske jag ändå var lite trött och löpsteget släpade lite, men jag har aldrig tagit ut mig såhär mycket på ett lopp innan. Kul!

Försökte även snabba på rörelserna med att välta däck, böja, plocka upp, flipp över, repetera. Där kan du söla bort mycket tid, idag kunde jag fläska på.

Kryphinder är ett av mina långsammaste hinder. Jag drar ner farten och passar på att ta det lugnt. Försökte att inte sakta ner alltför mycket, men med tanke på att det här var det längsta kryphinder jag sett och lite rädd om knät så vågade jag inte dra på allt för mycket.

På totalen:

Superfint lopp i fantastisk miljö.

Mycket fin skogslöpning upp och ner i naturen.

Många bra hinder och några nya finurliga.

Gillade starkt hur tävlingsledningen samlade både elit och qualifier innan för att gå igenom reglerna. Springer du qualifier för att kvala till elit så ska samma regler gälla för dig och jag gillar hur de poängterade detta.

Att få vara som alla andra.

Vanligtvis ser du mig på långt håll på stranden då jag är personen som är fullt påklädd komplett med solhatt och spf50 på de få ställen hud som fortfarande syns.

Kände mig sjukt oball förra gången vi surfade i Filippinerna då jag hade heltäckande med hjälp av leggings och surftröja. Förstörde liksom min inre bild av mig som cool surftjej.

Annat var det nu. I Los Angeles var det vinter vilket betydde att alla skulle surfa i våtdräkt. Can’t spot a ginger in a wetsuit! Alltså på riktigt, så himla skönt att få smälta in. Att få vara på stranden och se ut som alla andra. Att få surfa, spendera några timmar i solen och fortfarande känna mig cool.

*Så oerhört priviligerad om det här är händelserna som jag klagar på, att inte få smälta in på stranden. På det stora hela, inte viktigt alls, men i den lilla Cecilia-världen så var det en helt ny upplevelse.

När det är på riktigt.

Sedan gymnasiet har jag någorlunda regelbundet tränat på situationer med brand. Rökdykning, utrymning, släckt brand i kläder på dockor, sprutat med slangar och brandsläckare.

Igår när vi hade somnat så hände det på riktigt. Vi är på semester i en hyrd lägenhet, vi vaknade mitt i natten av ett brandlarmet går och jädrar vad det tjöt. Rätt så mosiga så tände hjärnan till ändå. På med varma kläder, plocka på sig passet, ut men först känna på handtag och kolla i titthålet. Ner för trappen och bort från byggnaden.

Brandstationen ligger fyra hus bort, så räddningspersonalen kom gående, rätt så makligt. In, kolla läget, konstatera; falsklarm, vänligen återgå till era sängar.

Skönt att veta att larmet fungerar. Skönt att veta att hjärnan har kvar alla övningstillfällen, alla genomgångar. Tänker att det är en viktig kunskap att underhålla.

Throwback Thursday

Reportage från Smålandsposten i oktober inför att jag åkte till VM i år. Sjukt vad ball jag kände mig. Att jag skulle få berätta om något så kul som OCR, att någon ville skriva om min kärlek till hinderbanelopp. Himla skoj!

Tänk er sen när jag sitter i Kanada, har gett en telefonintervju och dan efter ska in och läsa reportaget. Mina ord var ju typ: jag är så sjukt stolt, jag är så himla nöjd med min insats, det är så himla häftigt att vara här och rubriken är den här:

Och på internet var det en betalsida så jag kunde inte läsa mer än bild och rubrik. Ojoj, kunde han tolka mig så fel tänkte jag. Men sen när jag väl kom hem och fick läst artikeln så var stycket om mig precis som jag hade sagt. Dock var det andra älmhultsbor som hade varit iväg och tävlat under helgen och vi fick en gemensam rubrik.

Vad är svenskt?

Intressant, tankeväckande, engagerande, ögonöppnande.

Mustafa Parshini höll idag i 4 föreläsningar i Älmhult varav jag hade glädjen att gå på en av dem. Mustafa pratade om integration. Vad har vi missat, vad måste vi göra bättre? Engagemang som gör mer skada än nytta. Vad är svenskt? Hur beter vi oss? Hur tar vi emot flyktingar här i Sverige? Rasism, fast tanken är välmenande.

Får du chansen att lyssna på honom så gör det. Vi behöver prata om det här!