OCRVM 2018

Alltså vilken tävling, vilken stämning, vad fantastiskt att jag är en del av detta! Jag kände mig redo för utmaningen och jag var så glad över att överhuvudtaget vara på plats.

När starten gick på fredagen var det så skönt att äntligen få springa iväg. Jag kunde inte påverka mer, nu var det bara att springa. Det kändes lätt, jag kände mig stark. Jag mindes VM 2017 och tog det lugnt för jag vet att det kommer en tävling dagen efter också. Upplevde inga svårigheter förrän på sista rampen där ett halt rep gjorde att jag fick köra en gång till med handskar innan jag tog mig över in i mål.

I mål som 29e dam i min åldersklass, i världen.

Skönt att vara igång, att ha smakat på banan. Veta att kroppen håller, jag är stark, jag hör hemma här, jag kan detta.

Lördagens startfålla var full och jag kände mig toklugn, sekunderna innan vi drar iväg kan jag bara känna en stor lycka över att ha en stark kropp som låter mig hålla på med det här. Kvinnan bredvid ville snickesnacka bort sin nervositet, men jag ville bara stå där och njuta. Adrenalinet som pumpar, nervositeten som finns samlad i startfållan, kraften som är på väg att släppas iväg. Det är mäktigt.

Jag tog det lugnt från starten, vet att 15 km är långt och jag har många möjligheter att springa ikapp de som gasade på från början. Helt enkelt, jag fokuserade på mitt lopp redan från start. Det är aldrig att jag tvekar inför ett hinder, men jag har en tillbakadragen approach för jag känner att jag inte har  oändliga krafter, jag behöver vara smart. Jag behöver ta varje hinder på första försöket för att kunna hushålla med krafterna så långt som möjligt och då behöver jag andas, titta, planera innan jag hoppar på. Kommer till ett hinder med repstumpar som hänger över en pöl med stora bojar i. Helt kryss i mössan på hur jag ska lösa det. 4e försöket och jag tar mig förbi utan konstigheter, förstår inte vad jag gjorde de tre första?

Stairway to heaven är ett annat härligt hinder som jag kört nån gång innan, senast på VM 2017. (Varför träna på det jag kan? 😉 )  Här står det väldigt många kvinnor från min startgrupp som har fastnat. Orsaken är att de två översta stegen är oerhört långt ifrån varandra vilket gör själva övergången väldigt läskig då du är så högt upp i luften. Risken att trilla är som störst och det börjar spöka i huvudet om du trillat ner en gång och sedan ser hur en kvinna bredvid dig ramlar ner och slår armbågen ur led… Jag har ingen bra, explosiv teknik, men jag segar mig upp. Det är i själva övergången jag får problem. I första försöket klarar jag inte av att hålla fast och ramlar ner. I andra tänker jag ”äsch, nu är jag beredd, nu går det”, men ramlar ner. I tredje försöket kör jag en annan variant med en armbåge som stöd, det funkar nästan. I fjärde försöket kör jag på armbågsprincipen och snackar med hjärnspökena. Intalar mig själv att jag kan, för jag känner ju hur nära jag var de andra gångerna, att jag kan om jag vågar och tror att jag kan. Så på fjärde försöket tar jag mig över, hindret avklarat!

Några riggar är inga konstigheter, men i en rigg kommer jag 2/3 innan jag tappar och ramlar ner. Jag är så sur för jag vet ju att jag kan, jag blir irriterad på att jag inte bara swooshar igenom, det borde inte vara några konstigheter. Men det är ett långt steg och jag är inte jätteuthållig i mina armmuskler, så det är svårt. Jag vill-vill-vill klara den och tillslut efter några försök gör jag det. Jag bestämmer mig att hålla i för allt i världen, våga svinga och samtidigt hålla svinhårt. Det går.

15 km är inte jättelångt, men med 100 hinder tar det tid. Jag kommer ihåg efter 7km att jag inte fattar hur jag bara kan ha sprungit mindre än halva loppet? Där är jag trött, sliten och helt redo att gå i mål, men jag fortsätter. Tar lite ny energi, glömmer bort att jag är trött och matar på. Det är väldigt många olika varierande hinder, det är en sjukt bra VM-bana. Blir omsprungen av 3 lagkamrater som hejar och jag hejar någorlunda tillbaka. När jag närmar mig slutet på banan kommer en 4e lagkamrat och jag hinner utrycka mitt missnöje över tidsgränsen. Har typ 1 km kvar och en 15 minuter på mig att ta mig i mål innan jag blir diskad/utom tävlan. Det blir tufft, men vill inte ge upp pga någon himla tidsgräns. Bestämmer mig för att skita i tidsgränsen och bara ta mig i mål med armbandet i behåll.

På hinder 96 tar det stopp. Jag kommer inte igenom. Det finns inga krafter kvar, även efter att jag väntar och vilar. Min kropp är helt slut, jag har ingen liten extrakraft att slänga in. Försöker på knepet att hålla för allt jag kan och det går halvvägs, men jag klarar inte av att lyfta krokarna över kedjan som sitter i vägen. Det är inget svårt beslut att klippa bandet. Jag har varit ute i 4:47 och jag har gett allt jag har. Idag räckte det hit. Tar mig förbi de sista 4 hindrena och tar mig i mål. Jag är trött, men jag är sjukt nöjd.

Jag har sett en helt ny sida av mig själv, en sjukt jävla envis person som vägrar ge upp om genomförande är inom räckhåll. Det finns inte en gnutta besvikelse, jag har gjort det jag ville göra; bestämma själv hur mycket energi jag ville ge under loppet. Absolut att det är lite tråkigt att jag inte tog mig i mål med bandet i behåll, men besviken? Inte en chans. Hade jag haft andra förutsättningar hade jag klarat av alla hinder, men i år såg livet ut såhär och då får jag ju jobba med det jag har.

Jag är imponerad över mig själv, stolt och nöjd. Med insatsen, men framförallt hur jag mentalt klarar av loppet. Hur jag pratar med mig själv, hur jag i frustration och irritation gråter över det där jävla hindret som borde vara så lätt, men jag anklagar inte mig själv. Jag är helt uppe i stunden, frustrationen kommer som tårar, men jag kopplar det inte till mitt självvärde. Jag bestämmer själv vad jag vill göra med mitt lopp. Det är en helt ny känsla att inte ta mig i mål med armbandet i behåll och ändå stråla av stolthet. Jag är så tacksam över den mentala resa jag gjort som har tagit mig dit.

Delar av Team Ultimate OCR, till största delan grabbar, men med en hel del GRL PWR 😉

Det har gått nästan tre veckor sen VM och det första som poppar upp är bra saker. Kommer efter tag ihåg hur fruktansvärt slut jag var i kroppen på lördagskvällen. Så totalt dränerad på energi. Det betydde också att vi inte ställde upp i lagtävlingen. En annan lagkamrat hade slagit i armen så det var ett vuxet beslut att ta, men ändå svårt där och då. Vilja springa, men veta att det är inte schysst mot kroppen. Väldigt glad ändå över att vi inte gjorde det, det hade varit som att öppna dörren för skador och överansträngningar. Det tog mig ändå typ tre dagar innan jag kände mig något sånär som människa igen.

Nu är även biljetter släppta till nästa års VM, på samma plats. Har redan börjat fundera på en game plan för 2019 😉

Mountain Evolution Race 2018

Eller  att testa gång på gång på samma sätt och förvänta sig ett annat resultat.

När klockan ringde vid 05:30 så ville jag bara gå och lägga mig igen. Jag vaknar i Älmhult, Mountain Evolution Race går i Danmark. Det är första gången vi åker långt till ett lopp över dagen och jag var inte så sugen. Kristoffer sa ”ja, men vi är ju ändå vakna, vi kan ju lika gärna åka”. Och jag funderade, varför gör jag det här? Kom fram till att jag tycker ju att det är kul, jag vill ju springa, så vi åkte.

Väl framme i Danmark sken solen, platsen för lopp var fantastiskt vackert och jag var så glad över att vara där.

Förutom att få springa ett sjukt kul och utmanade lopp hade jag anmält mig i våras med en förhoppning om att kunna knipa en EM-kvalplats. Med tanke på vilken prestation jag gjorde förra helgen (med Icebug Xperience) så var jag rätt trött i kroppen och insåg att jag måste leverera 110% om kvalplatsen skulle lyckas och det var jag inte redo för.

Loppet var uppbyggt kring en amfiteater där start och mål var. Först gjorde vi hinder i del A på teaterområdet, ut på en runda på 6 km med 11 olika hinder, tillbaka till teatern där vi körde hinder i del B, ut på samma 6 km-runda, tillbaka till teatern för hinder i del C som avslutades med att simma ut i sjön till en liten gummibåt där vi fick vår medalj för att sedan springa upp för trappan och in i mål.

Sjukt kul upplägg tycker jag och med armbandsprincipen uppskattar jag loppet ännu mer. Många tunga hinder, nya hinder-varianter som är enkla men fiffiga, fantastiska funktionärer, fin löpning och sjukt härlig stämning gör Evolution Race till ett riktigt bra lopp.

När jag kom in mot teatern efter första varvet kunde jag inte förstå hur jag ens skulle klara av ett varv till, jag var så sliten. Hade gjort flera försök på en low rig innan jag lyckades (genom att hänga i knävecket i en ring, varför testade jag inte det efter första försöket?), det hade tagit hårt på armarna. Där gav jag helt upp tankarna på en kvalplats och bara kämpade för att ens ta mig i mål.

Ett av hindrena i del B var Stairway to hell (kallas vanligtvis Stairway to heaven eftersom du ska klättra uppåt/nedåt). På Evolution Race var det en variant där du skulle klättra främst i sidled, men även i uppåt/nedåt. Missade på första försöket, skakade loss och körde sen igen. Istället för att göra det lugnt och metodiskt satsade jag på fart och tog det. Det gav mig energi.

Tog mig igenom löpvarv nr 2 utan några konstigheter, flög igenom low rigen på första försöket. Var sjukt trött och sliten, men förvånad över att jag helt plötsligt var tillbaka på teatern. Det betydde att jag bara hade del C kvar, sen var jag färdig!

En variant på laxtrappa var ett testhinder och således också undantag från de obligatoriska. Skönt eftersom jag inte har någon teknik alls och kunde bara hoppa ett steg av 6. 30 burpees innan jag fick gå vidare.

Lyfta tung sten, kul! Bära tung sten, skoj! Klättra rep, inga konstigheter! Sen till det ökända hindret Cliff Hanger.

Det jävla hindret fick jag bråka rejält med i våras på Polar Evolution Race innan jag tillslut klarade det. På EM flög jag igenom, tre gånger på tre dagar, så självförtroendet var högt. Men fan.

Trötta armar, trötta ben. När jag på ett försök fastnar och ramlar ner och är nära att slå i det hårda underlaget börjar det spöka i hjärnan. Jag försöker några gånger till halvhjärtat eftersom jag blir rädd att tappa taget och skada mig. Tittar på klockan, det är fortfarande gott om tid till time cap, kommer på att jag har handskarna med mig. Något försök till med handskar, men jag är trött. Tänker igenom hur exakt jag ska sätta fötterna, var jag ska greppa, när jag kan ta till armhålorna. Jag väntar, masserar underarmar, väntar ytterligare. Tillslut bestämmer jag mig, nu eller aldrig. Jag tar mig igenom de fyra första hängande skivorna, det gjorde jag innan också. Det är mellan den fjärde och femte skivan som avståndet mellan fothålen är som längst och skräcken som störst. Jag tar mig igenom. Jag tar mig även vidare till 6e och sista skivan. Jag hänger, armar och ben skakar, jag lyckas inte uppbåda kraft till att häva mig upp och nå klockan. Jag får ge upp, klippa bandet. Det är surt, absolut, men jag är sjukt nöjd över att det var pga skakande armar och inte pga skräck som jag fick ge mig. Jag känner mig stärkt av hindret, jag blir sugen på att träna på att ge lite till. Kunna krama ur det där sista även när kroppen skriker. Den dagen var inte idag, det blir en annan gång.

Med ett leende hoppar jag i sjön för att simma ut till den lilla gummibåten för att hämta min medalj. Leendet växer när mannen i båten ropar ”nämen, är det inte min svenska väninna? Kom hit så ska du få något fint, något som blänker, simma lite fortare bara”.

Jag kan inte simma, armar och ben skakar efter ansträngningen på Cliff Hangern, men jag plaskar mig framåt och jag är nöjd.

Jag är nöjd över att få min medalj, jag är nöjd när jag hasar mig upp för trappan och jag är sjukt nöjd när jag tillslut går in i mål. Jag springer lopp för att utmana mig själv, för att imponera på mig själv och för att känna glädjen över att klara av saker jag inte trodde jag kunde. Evolution Race utmanar verkligen, det är tungt, men jävlar vad roligt det är.

Nedan följer bildkavalkad, som vanligt fotade av Kristoffer, stort tack för det!

Upp och ner med däck
En weaver-variant, över/under utan att nudda mark.
Många olika tunga grejer att bära.
Sjukt vackert, full fart framåt!
Ännu mer tunga grejer, tre varv!
Mot flera hinder!
Stairway to hell.
Att det kan vara så kul att hoppa igenom ett hål!
Krampvarning! Höga väggar, jo jag tackar.
Hej tung sten. Älskar att lyfta tunga stenar.
Lite för mycket bakvikt.
Mental breakdown/omladdning.
Ett sista försök som gick nästan.
Alltid kul att bada!
Nöjd tjej med medalj och skrapsår.

Evolution Race, jag hoppas vi ses igen!

Run Dirt Race 2018

Senast jag var i Gustavsberg (badplats utanför Uddevalla) var under min storebrors studentvecka en sisådär 12 år sedan. Det känns som ett annat liv, för kvinnan som kliver ur bilen idag är någon helt annan. Hon är självsäker. Jag vet varför jag är här och jag vet att oavsett resultat så är jag bra. Det finns inga måsten utan det finns bara att ha kul och ge mitt bästa.

Självklart dyker nervösfjärilarna upp innan start, som de brukar göra, men det är under kontroll. Dock måste jag nervöskissa några få droppar strax innan elitherrarna startar vilket betyder att jag kommer mitt i snacket inför min start. Sen är det minuter kvar tills vi ska starta. Det är väldigt olika beroende på hur jag agerar i starten, mycket beroende på hur jag känner mig mentalt. Känner jag mig stark trycker jag på direkt och känner jag mig mindre stark så låter jag de flesta starta innan mig så att jag hellre kan plocka placeringar under loppet än känna att jag bara blir omsprungen.

I lördagens startfålla hör jag kvinnorna bredvid mig snacka ihop sig om hur ”om du springer höger, du i mitten så tar jag vänster” på första hindret som kom ganska direkt efter starten. Då jävlar tändes tävlingsgnistan i mig och jag tänkte ”nä, det gör ni så fan heller, för där till vänster ska jag springa och jag ska vara först dit.”. När väl starten gick var jag iväg som ett skott och kastade mig upp på första hindret. Var andra kvinna ner på backen och Sofie och jag tryckte på vidare. Hoppa genom däck och välta däck. Tydligen var det tillåtet att välta däck tillsammans (kissa inte under försnacket Cecilia!), vilket gjorde att det lilla försprång vi hade försvunnit då det var rejält tunga däck att välta.

Vi sprang på en presenning med såpa och sedan direkt på balanshinder, där låg jag trea och visste att nästa hinder var en halvhög vägg med endast plats för två samtidigt. Jag saktade ner och såg hur båda två framför mig missade på första försöket, jag klämmer mig fram i mellan och tar mig över. För första gången i mitt liv så leder jag ett hinderbanelopp! Jag är glad att vi rekade banan innan för jag vet då vart jag ska ta vägen och jag behöver inte fundera på var markeringarna är eftersom vi gick sträckan tidigare under dagen. När jag kommer till monkeybaren så tvekar jag inte en sekund utan hoppar direkt upp och tar mig över, enkelt och smidigt. Känner mig stark och det är då fantastiskt att få ligga först!

Banan går längs med kusten vilket betyder att vi badar på många olika sätt. Först med ett kryphinder i strandkanten, sedan ut i en bukt med knähögt vatten för att ta oss över flythinder. Jävlar vad tungt det är att springa i vattnet! I värmen som var passade jag på att simma för att försöka spara lite på benen och även svalka av mig. Jag blev inte omsprungen och kunde fortsätta trycka på i löpningen längs med strandpromenaden.

Vi kom till ett hopptorn som vi skulle hoppa ut från. Jag var fortfarande klar i huvudet och kunde hoppa snett mot stegen. Sofie ligger fortfarande hack i häl, men jag är strax före. Dock ropar funktionären något i stil med ”och vid nästa hinder ska ni simma över” som i min hjärna blir ”fortsätt simma!” vilket gör att jag stannar på stegen och Sofie börjar simma och jag är påväg efter innan funktionären får oss att hamna rätt igen och då är vi jämsides. Vid kryphindret är hon först ut (behöver verkligen träna på att krypa!) och när vi dragit upp vikter så har jag i bakhuvudet ”inte släppa vikten, utan kontrollerat ner”. Ser i sidan hur hon gör det betydligt snabbare än mig (ser senare på film att hon släpper, vilket jag också hade kunnat göra, fanns inget där att vara rädd om). Vätskestation där jag tar två klunkar energidryck, tror inte att Sofie gjorde det, för helt plötsligt hade hon dragit ifrån.

Högst oklart om en var tvungen att slide:a på detta hinder, men eftersom de före mig gjorde det så gjorde även jag. Dock fick jag fullt med skum i ögonen vilket gjorde att jag inte kunde jaga ifatt Sofia utan var tvungen att få bort svidet ur ögonen. Hon tryckte på ordentligt i löpningen och jag orkade inte haka på, vilket gjorde att avståndet ökade. Här kom det en lång löpsträcka, dels en supertung uppförsbacke och sedan vägen tillbaka. På hindrena såg jag henne och det kändes som att jag plockade, men hon var för stark i löpningen och försvann tillslut ur mitt synfält.

Vi sprang strandpromenaden tillbaka igen och när jag kommer längs med den sista biten ser jag någon springa i vattnet. ”Konstigt sätt att bada på” hann jag tänka innan jag sprang vidare längs med banan och insåg när kvinnan som sprungit i vattnet kom upp på land och fortsätta åt mitt håll, det var ju Sofie! Helt plötsligt låg vi jämsides igen! Här släppte lite tävlingsgnistan för jag tyckte att det var så synd att hon hade sprungit fel, hon som ledde så stort, hon förtjänade ju att vinna! Men när vi kom till ninjajumps där jag vågade trycka på och klarade utan konstigheter och helt plötsligt ledde igen, då var tävlingen på gång igen. Med mindre än en kilometer kvar till mål ligger jag först! Över, under, genom lerfylld container. Nu var vi jämsides igen och på sista löpsträckan sprang hon om och kom först till rampen. När jag kommer in till rampen ser jag att hon laddar och jag tar sats och springer också. Ingen av oss klarar det försöket och vi står både och laddar om. Jag ser hur hon gör ett försök till, men jag vet att jag måste samla extra mycket kraft för att klara av att ta mig upp.

Jag laddar, satsar och springer, snuddar röret med fingertopparna, men lyckas inte få grepp om det. Jag är redo att testa igen, för jag har bara tunnelseende, jag ska klara av den! Hör hur Kristoffer ropar, ”kör burpees!” och inser att tredje kvinnan är på ingående, men jag har fortfarande chans att vinna! Jag börjar göra burpees och ser hur Sofie hakar på. Jag blir klar strax före henne och springer mot sista hindret som är ett skumbad. Hade inte tittat på det innan så visste inte exakt hur upp och nedgångarna såg ut, men jag tänkte att ”det är fan värt ändå att stuka foten, kööööööör!!!!!”

Vi hoppar i nästan jämsides, springer i skummet mot andra sidan. Jag har ingen tanke på att sakta in för att inte skada mig, vilket jag annars kan tänka, utan jag tänker bara ”tryck på”. Jag känner mig så stark och självsäker på att oavsett hur det ser ut på andra sidan badet så kan jag hantera det i fullt fart. Det visade sig vara lastpallar och jag hade helt rätt, jag kunde hantera det i full fart. Det gjorde att jag inte tappade någon som helst fart på att avvakta och se vad som väntade utan kunde spurta in mot mål.

Med.. en meter? En sekunds marginal vinner jag mitt första lopp. Känslan är obeskrivlig, det är så jävla ballt!

Förutom snygg medalj fick alla deltagare, i utbyte mot sin nummerlapp, en falafelrulle. Kristoffer köpte sig en och sedan gick vi och badade och njöt av att ha kommit i mål först. Sjukt mäktig känsla att jag gjorde allt rätt idag och idag betydde det att jag vann. Kul, grattis mig!

 

Första fotot är taget av @ocrfotograferna, de övriga av Kristoffer.

Ultimate OCR 2018

Redan på fredagen var jag i Åkersberga för att hjälpa till med banan inför Ultimate OCR. Jag har ju förstått sen tidigare att en hinderbana byggs inte över en natt, men sjukt vilket jobb det faktiskt är!

Spenderade hela min dag i ring-hindret, tejpa ringar, hänga upp de, få rätt avstånd, säkra de inför natten, brand:a hindret… Och det var bara ett av 40 hinder! Imponerande vilken tid och energi som läggs ner på detta.

Hursom, här kommer mitt Ultimate OCR 2018:

Startade i elitheatet, hade funderat innan om jag verkligen borde (mer utvecklat här), och kommit fram till att jag ska. Mitt mål med loppet var att pusha mig själv, träna på att tävla kallar jag det. En del lopp som jag sprungit har jag gått ut för hårt och det har blivit tydligt när Johanna Dermer har kommit vischlande förbi mig. Så min plan idag var att hålla hennes rygg.

Race plan; tätt i ryggen.

Första tyngre hindret var att springa med kedjor en bit på ett fält, kände där att jag inte hade mycket kraft i armarna. Hinder-fixandet från dagen innan spelade in lite, absolut, men framförallt att jag inte tränat specifikt mycket på ett bra tag. Känslan bekräftade min ursprungliga plan på att inte fokusera på att få bäst placering utan att träna på att tävla. Löpningen under loppet var fantastisk, genom ett vårigt landskap i en utmanande terräng, på skogstigar, grusväg och gräsmatta. Min ursprungliga plan att hålla Dermers rygg var superbra tills vi kom till höjdökningar (läs: springa uppför berg), vilket skedde kanske 1,5-2km in i loppet. Där trampade jag på bäst jag kunde men inte alls i samma tempo som Dermer som försvann i den buskiga horisonten. Då tog nästa plan vid, att så sent som möjligt bli omsprungen av Ted.

Både två ändå väldigt nöjda i mål.

Ted och jag träffades på Toughest träningsläger 2017 och har sedan sprungit in i varandra på olika lopp. Löpmässigt har han och Kristoffer liknande stil (långa ben och mycket löpvana) vilket betyder = stråt snabbare än mig. Ted startade i klassen efter mig, så jag hade 10 minuters försprång på dessa långa ben. Under loppet när jag hade det tungt och tog några gång-steg kom tankarna ”Nääe! Ted får åtminstone inte springa om mig när jag går!” och då fick jag lite mer fart på benen.

I loppet är vi nu ute och springer i terrängen, upp och ner på fina skogsvägar. Hindrena som kommer i vår väg är liknande de jag mött tidigare, väggar, rep-traverser (kul med ett däck mitt i!), bära sandsäck, över/under, klättra rep, dipswalk. De mer tekniska hinderna är på ett fält där vi kommer ut flertalet gånger. Där hade vi ringar, balansgång, lodrätt rep-traverse, sling walk, sternum checker, low rig, monkeybar. Bra för publiken att kunna stå på ett ställe och följa sina atleter, lite synd bara att det första hindret på fältet kom först efter 5 km, lite lång tid utan sin hejarklack 😉

Efter att jag tappade Dermers rygg så har jag en annan kvinna hack i hälen. Så förutom att Ted inte ska komma ikapp, blir hennes flåsande en motivation att springa fortare. När jag orkar trycka på försvinner hon ur sikte och jag kom fram till den härliga Hackstabacken (tydligen en skidbacke på vintern?). Där plockar vi upp en stock som vi ska gå uppför backen med. Det bränner satan i benen och här kommer de snabbaste männen från gruppen bakom och börjar springa om mig. När jag är på toppen är kvinnan bakom nästan i kapp och jag trycker på nerför. När jag lämnar min stock hör jag Ted ropa något i stil med ”jag är snart ikapp!”, men vi vet båda att backen är i mellan oss och det är till min fördel.

När jag kommer ut på hinderfältet igen så är kvinnan ikapp mig igen. Jag löser hindrena på första försöken och tar mig vidare och inser att jag inte är jagad. In en svängd i skogen, genom träsk och när jag kommer tillbaka till fältet ser jag hur hon springer ifrån sista hindret. Jag möter även Ted när han är på väg in i skogen vilket betyder att han har tagit in, men jag har fortfarande ett litet försprång.

Sista biten försöker jag trycka på och verkligen springa fort. Trött i benen, men stark mentalt. Jag kommer in till målområdet och sista hindret, Floating walls. Tänker inte ens tanken att testa fast lane (där du bara hade grepp för händerna) utan gick direkt på den vanliga (skulle jag ju gjort eftersom jag på varv två klarar fast lane där utan problem!). Halkar pga slarv på andra väggen och får börja om. Tar mig igenom utan konstigheter på försök nr 2 och kan glad springa i mål.

Jag är väldigt nöjd i mål. Jag har gjort en superprestation och kunnat pusha mig själv ordentligt. Utan att känna mig superstark lyckas jag ändå med alla hinder utan större problem. Jag kommer upp i fart efter hinder och jag kan få mig själv att springa fortare. Slutar på plats 19 av 27 startande, 19 minuter efter vinnande dam. En prestation som jag är mycket nöjd med efter förutsättningarna.

Supernöjd/stolt/glad medlem av Team Ultimate OCR

Hela dagen var fantastisk rolig eftersom jag hade bjudit in kompisar som testade på OCR för första gången och upplevelsen av Ultimate OCR gjorde att de var allihopa väldigt nöjda efteråt. Jag träffade flertalet vänner och hade en himla trevlig dag som avslutades med middag med teamet.

Hindermässigt upplevde jag Ultimate OCR som välgjort och bra planerat, men när jag sprang varv två, ett FunRun, så upplevde jag kön som flertalet atleter också upplevde. Det är tråkigt att stå i kö i ett hinderbanelopp och jag är säker på att arrangörerna tar med sig detta till nästa år. Bäst på plats var funktionärerna, jag har aldrig mött så många och så peppande! Mitt ute i skogen stod de (eller alltså, mitt ute i skogen där det fanns hinder) och tjoade och tjimmade, det var sjukt upplyftande! Några av hinderna var första gången jag testade vilket jag tycker är väldigt kul. Low rigen hade kunnat vara stråt längre, bedömningen på rep-traversen lite mindre hård, men i övrigt? Grymt skoj!

Hur tävling med Ted gick? Om jag berättar att vi tävlade om en öl och efter-loppet-bilden ser ut såhär, så får ni själva gissa 😉

Polar Evolution Race 2018

I söndags var vi i Holte, Danmark där jag sprang Polar Evolution Race 2018 12K. Alltså sjukt ballt hur detta lopp var klippt och skuret för mig!

Banan var uppbyggd så att du sprang en loop på ca 4K och 9 hinder. Totalt sprang du tre varv med samma hinder ute på varven, men i startområdet var det några andra, mer tekniska hinder som du körde en gång beroende på vilket varv du var på.

Några av hinderna ute på loopen var av det tyngre slaget; lyfta atlassten, kasta medicinboll, lyfta tunga otympliga saker, välta däck, olympiska lyft med tung stock, conan wheel (betongklumpar fast i en bräda som du lyfter och gick runt med). Alltså moment som jag verkligen tycker om (älskar att lyfta tungt!) och som jag verkligen kände mig stark i. Damerna skulle lyfta 2 st olika atlasstenar (kan ha vägt 30 och 40 kg?), det kändes plättlätt!

Ett stycke stock som skulle lyftas.

Resterande hinder på loopen var lite mindre tunga; ninja jumps, väggar, irländskt bord, hoppa i däck, nätvägg, gå på händerna. Inte så tekniska och jag hade verkligen tekniken, styrkan och formen med mig, så även dessa kändes lekande lätta.

Vid startområdet kunde du hitta repklättring, över-under utan att nudda mark, ringar, lyfta tung sten, traversera en telefonstolpe som hängde en bra bit upp i luften, dra upp en vikt, balansgång, low rig, dra tungt däck. Något jag tyckte var fantastiskt att Evolution race vågade slänga in var ett memory. Dels för att det en sjukt festlig grej att slänga in i ett hinderbanelopp, dels för att well, jag är grym på memory. Mellan varv 1 och varv 2 fick du se 8 st bilder på kändisar. Mellan varv 2 och 3 fick du straffburpees för varje person du hade glömt bort. Helkul! Gissa vem som fick göra 0 burpees!? *not so humble brag*

Lång radda med Ninja jumps, no problems!

Jag startade i Damernas Elitheat 1. Som vanligt blev jag frånsprungen i starten, men skillnaden i det här loppet jämfört med till exempel Toughest är armbandsprincipen; för att kunna kvalificera dig till EM eller stå på pallen så måste du klara alla hinder (armbandet klipps om du misslyckas med något och du får 3h i straffpålägg på tiden). Vilket betydde att jag blev frånsprungen, visst, men efter varje loop, efter varje tungt hinder hade jag knapat in på några av snabblöparna och sedan började jag till och med dra ifrån! Allt hade gått lekande lätt (förutom att släpa tungt däck fram och tillbaka) tills jag kommer till tredje sista hindret; Floating Wall *dramatisk musik*.

Typ klätterväggar fast med ett handgrepp och ett fotgrepp i varje, 5 st som hänger separat från varandra, sedan 1 rep med knut på och 1 rör, sen en klocka du fick slå på med handen. Vägg 5 satt självklart extra långt ner vilket gjorde att när jag kom till repet så hade jag inte armstyrka nog till att dra mig upp för att kunna sätta fötterna på repknuten, hänga armen runt röret och slå i klockan. Jag testade 1 gång, kortslutning i armarna. Tänkte ”jag har en annan approach” och testar. Samma resultat. Tittar runt och ser att två andra damer har fastnat på samma hinder och inser att vi slåss om tredjeplatsen. Kommer ihåg knepet från OCRpodden ”vila tills du känner att du har krafter att klara det”. Så jag vilar, väntar och laddar. Tänker ”nu har jag det” och tar det jävla hindret så lätt så att jag inte förstår hur det fanns i mig. SÅ sjukt nöjd. I typ 20 meter. För då kom jag fram till det näst sista hindret, en reptravers. Ett långt rep som var uppsatt mellan två trädstammar. Du fick bara använda händerna. Repet lutade uppåt och skojar inte vad långt det var. Känner direkt vid första greppet att jag knappt orkar knyta högerhanden och där tror jag att jag gav upp. Försökte, kom en bit, men efter några tag klarade jag inte att hålla kvar mig. Det fanns fortfarande tid att vila för att ändå hinna i mål till tidsgränsen för EM-kvalet. Så jag väntade, vilade, masserade. Men det gick fan inte.

Jag började bli rejält kall och hade ingenting kvar i armarna så jag fick klippa bandet, göra 5 burpees och springa vidare till sista hindret; ett uppfriskande dopp i iskallt vatten. Sen hade jag 15 meter till mål, medalj och en snabb löptur till bil och ombyte.

Sjukt frustrerande, irriterande och jävligt att jag på näst sista hindret tvingas ge upp. Men jag kom inte vidare. Jag har funderat i efterhand på vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda, kanske om jag inte hade behövt dra vikten två gånger pga domarn inte såg mig första gången? Kanske om jag inte hade behövt två försök på telefonstolpen pga fattade inte tekniken första gången? Kanske om jag bara hade försökt två gånger på floating wall? Ja ni hör ju, så många varianter att tänka.

Tungt däcksläp.

Jag väljer istället att fokusera på den starka känslan jag hade genom hela loppet, hur jag klarade av de andra hinderna lekande lätt. Hur det kändes som att jag travade runt med två mjölkpaket och inte två betongklumpar. Hur jag på tredje varvet fortfarande kunde trycka på i löpningen. Vilken känsla!

Absolut att jag kommer spetsa träning framöver med lite drag-teknik och hängvarianter, men på det stora hela är jag så sjukt nöjd med min insats. Kom ihåg att jag inte har tränat styrka på hela vintern utan att lugn löpning och yoga har varit min träning. Att lyssna på kroppen och träna på sätt den mår bra av, det tar dig fan långt!

P.S. Någon mer än jag som blir sugen på att springa nästa lopp Evolution race anordnar?

Mvh Älskar memory.

Självtänksamhet*

Jag har varit hemma från jobbet i två veckor. I onsdags var tanken att jag skulle börja jobba på 50%. Det gick, ett tag, men när dagen slutade i tårar och en känsla av hopplöshet då vägrar jag försöka bita ihop, kämpa på, försöka lite till. Det är som att en gräns är nådd och nu vill jag bara vara snäll mot mig själv (*Självtänksamhet = omtänksamhet om sig själv). Jag börjar gråta när SAS inte serverar vegansk glutenfri mat ombord. Jag bryter ihop när någon planerar in en produkt i mitt område på jobbet (som egentligen är ett bra alternativ). Det här med att ha en upplevd känsla av kontroll som sen på nått litet sätt ändras, jag klarar det inte just nu. Och det är ganska många puckar på jobbet som det är så med..

Jag hade aldrig pallat att träna på samma sätt som jag gjorde i våras/somras med intervaller och tider att pressa mig mot. Gymsessions med en noga utstakad plan på vilka övningar jag ska göra och hur mycket jag ska lyfta. Det funkade då och tog mig till mitt mål, men efter Kanada behövde jag en paus. Och jag kom aldrig ikapp.

Genom att gå ut och springa lugnt och långt utan några krav, vare sig på hur långt är ”långt” eller hur länge ett pass ska hålla på. Även att jag går under passen om jag känner att kroppen inte pallar. Det har hjälpt mig, löpningen har blivit en slags meditation, en nedvarvning. Jag får klara av saker, jag kan sätta upp en enda sak på en att-göra-lista och genomföra den under dagen. Jag måste inte, utan bara för min skull för att jag mår bra av det.

Att springa ett lopp är inte alls samma som det var för något år sen. Nu är det i princip bara roligt. Fjärilarna innan, att få säga hej och tjôta med alla vänner, att genomföra loppet och imponera på mig själv. Tänk vad min kropp klarar av! Jag blir inte ledsen, sur eller besviken, jag blir glad, stolt, imponerad!

Det är så oerhört skönt att känna att jag klarar av något, jag mår inte helt hundra men jag har en tro på mig själv som jag tror kommer hjälpa mig att bli bra. Att bli bättre.

Det ballaste idag? Jag gjorde mitt lopp och efteråt fick kliva upp på pallen som 2a. Grymt!