Konsten att lära känna sig själv

Under min sjukskrivning våren 2018 började jag ifrågasätta ett flertal beteenden hos mig själv. Främst tankar och beteenden kopplade till prestation och görande. Jag började fundera kring vad jag gör, vem jag är och varför. Läste en del olika böcker tex The subtle art of not giving a f*ck. Pratade med vänner och professionella. Vissa ord och tankar som fick mig att ändra på beteenden, men framförallt tankar om mig själv och vad jag gör.

Klipp till en lektion under hösten 2018. Ämnet är Personlig utveckling och vi har en gästföreläsare. Vi ska rita ett självporträtt. Sakta börjar tårarna trilla när jag är klar. Porträttet jag har ritat ser ut såhär:

Jag såg mig äntligen såhär; som en inspirerande, glad, stark, strålande, självständig person. För första gången i livet kunde jag verkligen känna att jag tyckte om mig själv, på riktigt. Jag var säker på vem jag var och kunde verkligen strunta i vad någon annan tyckte, det var inte längre väsentligt. Jag tyckte om mig själv och det räckte.

Klipp till vårterminen 2019. Jag inser att för att komma över frustrationen jag känner kring att inte lära mig i skolan så behöver jag ta reda på vad som skaver. Istället för att vänta, sura och vara bitter över att vi inte gör som jag behöver i skolan så tar jag reda på vad jag behöver. Jag vill utmanas, lära mig nytt och testa mina kunskaper. Jag börjar träffa riktigt klienter utanför skoltid. Det är läskigt, svårt och utmanande, men jag löser det och lär mig mycket på vägen.

En ångrar aldrig ett bad.

Klipp till början av höstterminen 2019 och den frustration som finns kring delar i mitt liv som jag inte kan påverka. Jag har identifierat vad jag vill, vad jag kan påverka och jag har gjort allt det som jag kan göra. Ändå finns frustrationen där och skaver. Jag blir lättstött, frustrerad och upprörd över saker i skolan som tar onödigt mycket av min tid. Tid som jag istället hade kunnat lägga på annat, viktigare tycker min hjärna och jag börjar känna mig stressad igen. Jag har identifierat att mitt stress-mode är att plocka på mig problemlösarhatten och bara göra. Mata på, effektivisera, klämma in mer, göra saker för att känna att det händer något, att jag kommer någon vart. Andningen hamnar oftare uppe i bröstet och jag har svårt att varva ner. När jag insåg att det är ett inlärt beteende så slog det mig att jag kan lära nytt, jag kan göra på annat sätt.

En torsdagslektion när vi läser ACT och kapitlet om att lösa problem så är det som att ridån går upp: Jag har ju inga problem! Det jag ser som problem är inte problem, men det är något som inte har en lösning ännu. Mitt problem, inser jag, är att jag är för uppjagad och för trött för att se att jag är på väg. Jag inser att anledning att jag mår bra av regelbunden träning, meditation och sömn är för att då är jag där, i nuet. Jag får det jag behöver, jag plockar av mig problemlösarhatten och jag är medveten om vad jag gör. Jag blir tacksam över små saker i vardagen och jag uppskattar livet på ett helt annat sätt. Jag mår inte bra av att sitta och mejla på lektionerna, ha många bollar i luften, klämma in flera träffar samma dag eller köra kors och tvärs för att vara med på saker.

Jag behöver göra färre saker. Jag behöver tid och luft i schemat för att varva ner mellan varven. Jag behöver göra sådant som tar mig dit jag vill och ge mig tid för att reflektera över den riktningen. Jag behöver varva ner för att se att jag är på väg. Jag går i den riktningen som jag själv vill. Det tar tid, ett steg i taget, men jag är på väg.

Förra veckan när jag och min vän satt uppjagade och frustrerade efter att ha slutat skolan tidigare rusade tankarna.. hem och fixa med hemsida, bokföring, städning osv osv?! Nej, gör mindre. Något för att varva ner, komma bort, göra något vi mår bra av. Naturen, fika, umgänge, klassiskt recept för lycka. Det räckte med att kliva in på handelsträdgården och känna den fuktiga luften så spred sig leendena i våra ansikten. En fika senare var det två helt andra personer som klev ut. När vi sedan åker vidare till havet och jag får bada är livet på topp. Ett dopp i slutet av november är kallt, men vad gör det? Kroppen klarar det och hjärnan mår bra av att chockas lite. Alla uppjagade tankar sköljs bort och kvar finns bara nu. Livet ska levas, inte bockas av. Som jag tränar på det!

Alltså livet!

3 saker jag har gjort:
– Stannat upp och ifrågasatt vad jag håller på med, vill jag verkligen leva mitt liv såhär?
– Identifierat 5 punkter som stressar mig och skrivit ned en lösning på varje punkt.
– Genom ACT blivit medveten om inlärda beteenden vilket har förenklat processen att ändra på det.

3 saker jag gör nu:
– Har luft i kalendern för Njutet.
– Badar när tillfälle ges.
– Dricker en kopp kaffe om dagen och njuter av just den koppen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.