Mountain Evolution Race 2018

Eller  att testa gång på gång på samma sätt och förvänta sig ett annat resultat.

När klockan ringde vid 05:30 så ville jag bara gå och lägga mig igen. Jag vaknar i Älmhult, Mountain Evolution Race går i Danmark. Det är första gången vi åker långt till ett lopp över dagen och jag var inte så sugen. Kristoffer sa ”ja, men vi är ju ändå vakna, vi kan ju lika gärna åka”. Och jag funderade, varför gör jag det här? Kom fram till att jag tycker ju att det är kul, jag vill ju springa, så vi åkte.

Väl framme i Danmark sken solen, platsen för lopp var fantastiskt vackert och jag var så glad över att vara där.

Förutom att få springa ett sjukt kul och utmanade lopp hade jag anmält mig i våras med en förhoppning om att kunna knipa en EM-kvalplats. Med tanke på vilken prestation jag gjorde förra helgen (med Icebug Xperience) så var jag rätt trött i kroppen och insåg att jag måste leverera 110% om kvalplatsen skulle lyckas och det var jag inte redo för.

Loppet var uppbyggt kring en amfiteater där start och mål var. Först gjorde vi hinder i del A på teaterområdet, ut på en runda på 6 km med 11 olika hinder, tillbaka till teatern där vi körde hinder i del B, ut på samma 6 km-runda, tillbaka till teatern för hinder i del C som avslutades med att simma ut i sjön till en liten gummibåt där vi fick vår medalj för att sedan springa upp för trappan och in i mål.

Sjukt kul upplägg tycker jag och med armbandsprincipen uppskattar jag loppet ännu mer. Många tunga hinder, nya hinder-varianter som är enkla men fiffiga, fantastiska funktionärer, fin löpning och sjukt härlig stämning gör Evolution Race till ett riktigt bra lopp.

När jag kom in mot teatern efter första varvet kunde jag inte förstå hur jag ens skulle klara av ett varv till, jag var så sliten. Hade gjort flera försök på en low rig innan jag lyckades (genom att hänga i knävecket i en ring, varför testade jag inte det efter första försöket?), det hade tagit hårt på armarna. Där gav jag helt upp tankarna på en kvalplats och bara kämpade för att ens ta mig i mål.

Ett av hindrena i del B var Stairway to hell (kallas vanligtvis Stairway to heaven eftersom du ska klättra uppåt/nedåt). På Evolution Race var det en variant där du skulle klättra främst i sidled, men även i uppåt/nedåt. Missade på första försöket, skakade loss och körde sen igen. Istället för att göra det lugnt och metodiskt satsade jag på fart och tog det. Det gav mig energi.

Tog mig igenom löpvarv nr 2 utan några konstigheter, flög igenom low rigen på första försöket. Var sjukt trött och sliten, men förvånad över att jag helt plötsligt var tillbaka på teatern. Det betydde att jag bara hade del C kvar, sen var jag färdig!

En variant på laxtrappa var ett testhinder och således också undantag från de obligatoriska. Skönt eftersom jag inte har någon teknik alls och kunde bara hoppa ett steg av 6. 30 burpees innan jag fick gå vidare.

Lyfta tung sten, kul! Bära tung sten, skoj! Klättra rep, inga konstigheter! Sen till det ökända hindret Cliff Hanger.

Det jävla hindret fick jag bråka rejält med i våras på Polar Evolution Race innan jag tillslut klarade det. På EM flög jag igenom, tre gånger på tre dagar, så självförtroendet var högt. Men fan.

Trötta armar, trötta ben. När jag på ett försök fastnar och ramlar ner och är nära att slå i det hårda underlaget börjar det spöka i hjärnan. Jag försöker några gånger till halvhjärtat eftersom jag blir rädd att tappa taget och skada mig. Tittar på klockan, det är fortfarande gott om tid till time cap, kommer på att jag har handskarna med mig. Något försök till med handskar, men jag är trött. Tänker igenom hur exakt jag ska sätta fötterna, var jag ska greppa, när jag kan ta till armhålorna. Jag väntar, masserar underarmar, väntar ytterligare. Tillslut bestämmer jag mig, nu eller aldrig. Jag tar mig igenom de fyra första hängande skivorna, det gjorde jag innan också. Det är mellan den fjärde och femte skivan som avståndet mellan fothålen är som längst och skräcken som störst. Jag tar mig igenom. Jag tar mig även vidare till 6e och sista skivan. Jag hänger, armar och ben skakar, jag lyckas inte uppbåda kraft till att häva mig upp och nå klockan. Jag får ge upp, klippa bandet. Det är surt, absolut, men jag är sjukt nöjd över att det var pga skakande armar och inte pga skräck som jag fick ge mig. Jag känner mig stärkt av hindret, jag blir sugen på att träna på att ge lite till. Kunna krama ur det där sista även när kroppen skriker. Den dagen var inte idag, det blir en annan gång.

Med ett leende hoppar jag i sjön för att simma ut till den lilla gummibåten för att hämta min medalj. Leendet växer när mannen i båten ropar ”nämen, är det inte min svenska väninna? Kom hit så ska du få något fint, något som blänker, simma lite fortare bara”.

Jag kan inte simma, armar och ben skakar efter ansträngningen på Cliff Hangern, men jag plaskar mig framåt och jag är nöjd.

Jag är nöjd över att få min medalj, jag är nöjd när jag hasar mig upp för trappan och jag är sjukt nöjd när jag tillslut går in i mål. Jag springer lopp för att utmana mig själv, för att imponera på mig själv och för att känna glädjen över att klara av saker jag inte trodde jag kunde. Evolution Race utmanar verkligen, det är tungt, men jävlar vad roligt det är.

Nedan följer bildkavalkad, som vanligt fotade av Kristoffer, stort tack för det!

Upp och ner med däck
En weaver-variant, över/under utan att nudda mark.
Många olika tunga grejer att bära.
Sjukt vackert, full fart framåt!
Ännu mer tunga grejer, tre varv!
Mot flera hinder!
Stairway to hell.
Att det kan vara så kul att hoppa igenom ett hål!
Krampvarning! Höga väggar, jo jag tackar.
Hej tung sten. Älskar att lyfta tunga stenar.
Lite för mycket bakvikt.
Mental breakdown/omladdning.
Ett sista försök som gick nästan.
Alltid kul att bada!
Nöjd tjej med medalj och skrapsår.

Evolution Race, jag hoppas vi ses igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.