OCRVM 2018

Alltså vilken tävling, vilken stämning, vad fantastiskt att jag är en del av detta! Jag kände mig redo för utmaningen och jag var så glad över att överhuvudtaget vara på plats.

När starten gick på fredagen var det så skönt att äntligen få springa iväg. Jag kunde inte påverka mer, nu var det bara att springa. Det kändes lätt, jag kände mig stark. Jag mindes VM 2017 och tog det lugnt för jag vet att det kommer en tävling dagen efter också. Upplevde inga svårigheter förrän på sista rampen där ett halt rep gjorde att jag fick köra en gång till med handskar innan jag tog mig över in i mål.

I mål som 29e dam i min åldersklass, i världen.

Skönt att vara igång, att ha smakat på banan. Veta att kroppen håller, jag är stark, jag hör hemma här, jag kan detta.

Lördagens startfålla var full och jag kände mig toklugn, sekunderna innan vi drar iväg kan jag bara känna en stor lycka över att ha en stark kropp som låter mig hålla på med det här. Kvinnan bredvid ville snickesnacka bort sin nervositet, men jag ville bara stå där och njuta. Adrenalinet som pumpar, nervositeten som finns samlad i startfållan, kraften som är på väg att släppas iväg. Det är mäktigt.

Jag tog det lugnt från starten, vet att 15 km är långt och jag har många möjligheter att springa ikapp de som gasade på från början. Helt enkelt, jag fokuserade på mitt lopp redan från start. Det är aldrig att jag tvekar inför ett hinder, men jag har en tillbakadragen approach för jag känner att jag inte har  oändliga krafter, jag behöver vara smart. Jag behöver ta varje hinder på första försöket för att kunna hushålla med krafterna så långt som möjligt och då behöver jag andas, titta, planera innan jag hoppar på. Kommer till ett hinder med repstumpar som hänger över en pöl med stora bojar i. Helt kryss i mössan på hur jag ska lösa det. 4e försöket och jag tar mig förbi utan konstigheter, förstår inte vad jag gjorde de tre första?

Stairway to heaven är ett annat härligt hinder som jag kört nån gång innan, senast på VM 2017. (Varför träna på det jag kan? 😉 )  Här står det väldigt många kvinnor från min startgrupp som har fastnat. Orsaken är att de två översta stegen är oerhört långt ifrån varandra vilket gör själva övergången väldigt läskig då du är så högt upp i luften. Risken att trilla är som störst och det börjar spöka i huvudet om du trillat ner en gång och sedan ser hur en kvinna bredvid dig ramlar ner och slår armbågen ur led… Jag har ingen bra, explosiv teknik, men jag segar mig upp. Det är i själva övergången jag får problem. I första försöket klarar jag inte av att hålla fast och ramlar ner. I andra tänker jag ”äsch, nu är jag beredd, nu går det”, men ramlar ner. I tredje försöket kör jag en annan variant med en armbåge som stöd, det funkar nästan. I fjärde försöket kör jag på armbågsprincipen och snackar med hjärnspökena. Intalar mig själv att jag kan, för jag känner ju hur nära jag var de andra gångerna, att jag kan om jag vågar och tror att jag kan. Så på fjärde försöket tar jag mig över, hindret avklarat!

Några riggar är inga konstigheter, men i en rigg kommer jag 2/3 innan jag tappar och ramlar ner. Jag är så sur för jag vet ju att jag kan, jag blir irriterad på att jag inte bara swooshar igenom, det borde inte vara några konstigheter. Men det är ett långt steg och jag är inte jätteuthållig i mina armmuskler, så det är svårt. Jag vill-vill-vill klara den och tillslut efter några försök gör jag det. Jag bestämmer mig att hålla i för allt i världen, våga svinga och samtidigt hålla svinhårt. Det går.

15 km är inte jättelångt, men med 100 hinder tar det tid. Jag kommer ihåg efter 7km att jag inte fattar hur jag bara kan ha sprungit mindre än halva loppet? Där är jag trött, sliten och helt redo att gå i mål, men jag fortsätter. Tar lite ny energi, glömmer bort att jag är trött och matar på. Det är väldigt många olika varierande hinder, det är en sjukt bra VM-bana. Blir omsprungen av 3 lagkamrater som hejar och jag hejar någorlunda tillbaka. När jag närmar mig slutet på banan kommer en 4e lagkamrat och jag hinner utrycka mitt missnöje över tidsgränsen. Har typ 1 km kvar och en 15 minuter på mig att ta mig i mål innan jag blir diskad/utom tävlan. Det blir tufft, men vill inte ge upp pga någon himla tidsgräns. Bestämmer mig för att skita i tidsgränsen och bara ta mig i mål med armbandet i behåll.

På hinder 96 tar det stopp. Jag kommer inte igenom. Det finns inga krafter kvar, även efter att jag väntar och vilar. Min kropp är helt slut, jag har ingen liten extrakraft att slänga in. Försöker på knepet att hålla för allt jag kan och det går halvvägs, men jag klarar inte av att lyfta krokarna över kedjan som sitter i vägen. Det är inget svårt beslut att klippa bandet. Jag har varit ute i 4:47 och jag har gett allt jag har. Idag räckte det hit. Tar mig förbi de sista 4 hindrena och tar mig i mål. Jag är trött, men jag är sjukt nöjd.

Jag har sett en helt ny sida av mig själv, en sjukt jävla envis person som vägrar ge upp om genomförande är inom räckhåll. Det finns inte en gnutta besvikelse, jag har gjort det jag ville göra; bestämma själv hur mycket energi jag ville ge under loppet. Absolut att det är lite tråkigt att jag inte tog mig i mål med bandet i behåll, men besviken? Inte en chans. Hade jag haft andra förutsättningar hade jag klarat av alla hinder, men i år såg livet ut såhär och då får jag ju jobba med det jag har.

Jag är imponerad över mig själv, stolt och nöjd. Med insatsen, men framförallt hur jag mentalt klarar av loppet. Hur jag pratar med mig själv, hur jag i frustration och irritation gråter över det där jävla hindret som borde vara så lätt, men jag anklagar inte mig själv. Jag är helt uppe i stunden, frustrationen kommer som tårar, men jag kopplar det inte till mitt självvärde. Jag bestämmer själv vad jag vill göra med mitt lopp. Det är en helt ny känsla att inte ta mig i mål med armbandet i behåll och ändå stråla av stolthet. Jag är så tacksam över den mentala resa jag gjort som har tagit mig dit.

Delar av Team Ultimate OCR, till största delan grabbar, men med en hel del GRL PWR 😉

Det har gått nästan tre veckor sen VM och det första som poppar upp är bra saker. Kommer efter tag ihåg hur fruktansvärt slut jag var i kroppen på lördagskvällen. Så totalt dränerad på energi. Det betydde också att vi inte ställde upp i lagtävlingen. En annan lagkamrat hade slagit i armen så det var ett vuxet beslut att ta, men ändå svårt där och då. Vilja springa, men veta att det är inte schysst mot kroppen. Väldigt glad ändå över att vi inte gjorde det, det hade varit som att öppna dörren för skador och överansträngningar. Det tog mig ändå typ tre dagar innan jag kände mig något sånär som människa igen.

Nu är även biljetter släppta till nästa års VM, på samma plats. Har redan börjat fundera på en game plan för 2019 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.