Polar Evolution Race 2018

I söndags var vi i Holte, Danmark där jag sprang Polar Evolution Race 2018 12K. Alltså sjukt ballt hur detta lopp var klippt och skuret för mig!

Banan var uppbyggd så att du sprang en loop på ca 4K och 9 hinder. Totalt sprang du tre varv med samma hinder ute på varven, men i startområdet var det några andra, mer tekniska hinder som du körde en gång beroende på vilket varv du var på.

Några av hinderna ute på loopen var av det tyngre slaget; lyfta atlassten, kasta medicinboll, lyfta tunga otympliga saker, välta däck, olympiska lyft med tung stock, conan wheel (betongklumpar fast i en bräda som du lyfter och gick runt med). Alltså moment som jag verkligen tycker om (älskar att lyfta tungt!) och som jag verkligen kände mig stark i. Damerna skulle lyfta 2 st olika atlasstenar (kan ha vägt 30 och 40 kg?), det kändes plättlätt!

Ett stycke stock som skulle lyftas.

Resterande hinder på loopen var lite mindre tunga; ninja jumps, väggar, irländskt bord, hoppa i däck, nätvägg, gå på händerna. Inte så tekniska och jag hade verkligen tekniken, styrkan och formen med mig, så även dessa kändes lekande lätta.

Vid startområdet kunde du hitta repklättring, över-under utan att nudda mark, ringar, lyfta tung sten, traversera en telefonstolpe som hängde en bra bit upp i luften, dra upp en vikt, balansgång, low rig, dra tungt däck. Något jag tyckte var fantastiskt att Evolution race vågade slänga in var ett memory. Dels för att det en sjukt festlig grej att slänga in i ett hinderbanelopp, dels för att well, jag är grym på memory. Mellan varv 1 och varv 2 fick du se 8 st bilder på kändisar. Mellan varv 2 och 3 fick du straffburpees för varje person du hade glömt bort. Helkul! Gissa vem som fick göra 0 burpees!? *not so humble brag*

Lång radda med Ninja jumps, no problems!

Jag startade i Damernas Elitheat 1. Som vanligt blev jag frånsprungen i starten, men skillnaden i det här loppet jämfört med till exempel Toughest är armbandsprincipen; för att kunna kvalificera dig till EM eller stå på pallen så måste du klara alla hinder (armbandet klipps om du misslyckas med något och du får 3h i straffpålägg på tiden). Vilket betydde att jag blev frånsprungen, visst, men efter varje loop, efter varje tungt hinder hade jag knapat in på några av snabblöparna och sedan började jag till och med dra ifrån! Allt hade gått lekande lätt (förutom att släpa tungt däck fram och tillbaka) tills jag kommer till tredje sista hindret; Floating Wall *dramatisk musik*.

Typ klätterväggar fast med ett handgrepp och ett fotgrepp i varje, 5 st som hänger separat från varandra, sedan 1 rep med knut på och 1 rör, sen en klocka du fick slå på med handen. Vägg 5 satt självklart extra långt ner vilket gjorde att när jag kom till repet så hade jag inte armstyrka nog till att dra mig upp för att kunna sätta fötterna på repknuten, hänga armen runt röret och slå i klockan. Jag testade 1 gång, kortslutning i armarna. Tänkte ”jag har en annan approach” och testar. Samma resultat. Tittar runt och ser att två andra damer har fastnat på samma hinder och inser att vi slåss om tredjeplatsen. Kommer ihåg knepet från OCRpodden ”vila tills du känner att du har krafter att klara det”. Så jag vilar, väntar och laddar. Tänker ”nu har jag det” och tar det jävla hindret så lätt så att jag inte förstår hur det fanns i mig. SÅ sjukt nöjd. I typ 20 meter. För då kom jag fram till det näst sista hindret, en reptravers. Ett långt rep som var uppsatt mellan två trädstammar. Du fick bara använda händerna. Repet lutade uppåt och skojar inte vad långt det var. Känner direkt vid första greppet att jag knappt orkar knyta högerhanden och där tror jag att jag gav upp. Försökte, kom en bit, men efter några tag klarade jag inte att hålla kvar mig. Det fanns fortfarande tid att vila för att ändå hinna i mål till tidsgränsen för EM-kvalet. Så jag väntade, vilade, masserade. Men det gick fan inte.

Jag började bli rejält kall och hade ingenting kvar i armarna så jag fick klippa bandet, göra 5 burpees och springa vidare till sista hindret; ett uppfriskande dopp i iskallt vatten. Sen hade jag 15 meter till mål, medalj och en snabb löptur till bil och ombyte.

Sjukt frustrerande, irriterande och jävligt att jag på näst sista hindret tvingas ge upp. Men jag kom inte vidare. Jag har funderat i efterhand på vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda, kanske om jag inte hade behövt dra vikten två gånger pga domarn inte såg mig första gången? Kanske om jag inte hade behövt två försök på telefonstolpen pga fattade inte tekniken första gången? Kanske om jag bara hade försökt två gånger på floating wall? Ja ni hör ju, så många varianter att tänka.

Tungt däcksläp.

Jag väljer istället att fokusera på den starka känslan jag hade genom hela loppet, hur jag klarade av de andra hinderna lekande lätt. Hur det kändes som att jag travade runt med två mjölkpaket och inte två betongklumpar. Hur jag på tredje varvet fortfarande kunde trycka på i löpningen. Vilken känsla!

Absolut att jag kommer spetsa träning framöver med lite drag-teknik och hängvarianter, men på det stora hela är jag så sjukt nöjd med min insats. Kom ihåg att jag inte har tränat styrka på hela vintern utan att lugn löpning och yoga har varit min träning. Att lyssna på kroppen och träna på sätt den mår bra av, det tar dig fan långt!

P.S. Någon mer än jag som blir sugen på att springa nästa lopp Evolution race anordnar?

Mvh Älskar memory.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.