Run Dirt Race 2018

Senast jag var i Gustavsberg (badplats utanför Uddevalla) var under min storebrors studentvecka en sisådär 12 år sedan. Det känns som ett annat liv, för kvinnan som kliver ur bilen idag är någon helt annan. Hon är självsäker. Jag vet varför jag är här och jag vet att oavsett resultat så är jag bra. Det finns inga måsten utan det finns bara att ha kul och ge mitt bästa.

Självklart dyker nervösfjärilarna upp innan start, som de brukar göra, men det är under kontroll. Dock måste jag nervöskissa några få droppar strax innan elitherrarna startar vilket betyder att jag kommer mitt i snacket inför min start. Sen är det minuter kvar tills vi ska starta. Det är väldigt olika beroende på hur jag agerar i starten, mycket beroende på hur jag känner mig mentalt. Känner jag mig stark trycker jag på direkt och känner jag mig mindre stark så låter jag de flesta starta innan mig så att jag hellre kan plocka placeringar under loppet än känna att jag bara blir omsprungen.

I lördagens startfålla hör jag kvinnorna bredvid mig snacka ihop sig om hur ”om du springer höger, du i mitten så tar jag vänster” på första hindret som kom ganska direkt efter starten. Då jävlar tändes tävlingsgnistan i mig och jag tänkte ”nä, det gör ni så fan heller, för där till vänster ska jag springa och jag ska vara först dit.”. När väl starten gick var jag iväg som ett skott och kastade mig upp på första hindret. Var andra kvinna ner på backen och Sofie och jag tryckte på vidare. Hoppa genom däck och välta däck. Tydligen var det tillåtet att välta däck tillsammans (kissa inte under försnacket Cecilia!), vilket gjorde att det lilla försprång vi hade försvunnit då det var rejält tunga däck att välta.

Vi sprang på en presenning med såpa och sedan direkt på balanshinder, där låg jag trea och visste att nästa hinder var en halvhög vägg med endast plats för två samtidigt. Jag saktade ner och såg hur båda två framför mig missade på första försöket, jag klämmer mig fram i mellan och tar mig över. För första gången i mitt liv så leder jag ett hinderbanelopp! Jag är glad att vi rekade banan innan för jag vet då vart jag ska ta vägen och jag behöver inte fundera på var markeringarna är eftersom vi gick sträckan tidigare under dagen. När jag kommer till monkeybaren så tvekar jag inte en sekund utan hoppar direkt upp och tar mig över, enkelt och smidigt. Känner mig stark och det är då fantastiskt att få ligga först!

Banan går längs med kusten vilket betyder att vi badar på många olika sätt. Först med ett kryphinder i strandkanten, sedan ut i en bukt med knähögt vatten för att ta oss över flythinder. Jävlar vad tungt det är att springa i vattnet! I värmen som var passade jag på att simma för att försöka spara lite på benen och även svalka av mig. Jag blev inte omsprungen och kunde fortsätta trycka på i löpningen längs med strandpromenaden.

Vi kom till ett hopptorn som vi skulle hoppa ut från. Jag var fortfarande klar i huvudet och kunde hoppa snett mot stegen. Sofie ligger fortfarande hack i häl, men jag är strax före. Dock ropar funktionären något i stil med ”och vid nästa hinder ska ni simma över” som i min hjärna blir ”fortsätt simma!” vilket gör att jag stannar på stegen och Sofie börjar simma och jag är påväg efter innan funktionären får oss att hamna rätt igen och då är vi jämsides. Vid kryphindret är hon först ut (behöver verkligen träna på att krypa!) och när vi dragit upp vikter så har jag i bakhuvudet ”inte släppa vikten, utan kontrollerat ner”. Ser i sidan hur hon gör det betydligt snabbare än mig (ser senare på film att hon släpper, vilket jag också hade kunnat göra, fanns inget där att vara rädd om). Vätskestation där jag tar två klunkar energidryck, tror inte att Sofie gjorde det, för helt plötsligt hade hon dragit ifrån.

Högst oklart om en var tvungen att slide:a på detta hinder, men eftersom de före mig gjorde det så gjorde även jag. Dock fick jag fullt med skum i ögonen vilket gjorde att jag inte kunde jaga ifatt Sofia utan var tvungen att få bort svidet ur ögonen. Hon tryckte på ordentligt i löpningen och jag orkade inte haka på, vilket gjorde att avståndet ökade. Här kom det en lång löpsträcka, dels en supertung uppförsbacke och sedan vägen tillbaka. På hindrena såg jag henne och det kändes som att jag plockade, men hon var för stark i löpningen och försvann tillslut ur mitt synfält.

Vi sprang strandpromenaden tillbaka igen och när jag kommer längs med den sista biten ser jag någon springa i vattnet. ”Konstigt sätt att bada på” hann jag tänka innan jag sprang vidare längs med banan och insåg när kvinnan som sprungit i vattnet kom upp på land och fortsätta åt mitt håll, det var ju Sofie! Helt plötsligt låg vi jämsides igen! Här släppte lite tävlingsgnistan för jag tyckte att det var så synd att hon hade sprungit fel, hon som ledde så stort, hon förtjänade ju att vinna! Men när vi kom till ninjajumps där jag vågade trycka på och klarade utan konstigheter och helt plötsligt ledde igen, då var tävlingen på gång igen. Med mindre än en kilometer kvar till mål ligger jag först! Över, under, genom lerfylld container. Nu var vi jämsides igen och på sista löpsträckan sprang hon om och kom först till rampen. När jag kommer in till rampen ser jag att hon laddar och jag tar sats och springer också. Ingen av oss klarar det försöket och vi står både och laddar om. Jag ser hur hon gör ett försök till, men jag vet att jag måste samla extra mycket kraft för att klara av att ta mig upp.

Jag laddar, satsar och springer, snuddar röret med fingertopparna, men lyckas inte få grepp om det. Jag är redo att testa igen, för jag har bara tunnelseende, jag ska klara av den! Hör hur Kristoffer ropar, ”kör burpees!” och inser att tredje kvinnan är på ingående, men jag har fortfarande chans att vinna! Jag börjar göra burpees och ser hur Sofie hakar på. Jag blir klar strax före henne och springer mot sista hindret som är ett skumbad. Hade inte tittat på det innan så visste inte exakt hur upp och nedgångarna såg ut, men jag tänkte att ”det är fan värt ändå att stuka foten, kööööööör!!!!!”

Vi hoppar i nästan jämsides, springer i skummet mot andra sidan. Jag har ingen tanke på att sakta in för att inte skada mig, vilket jag annars kan tänka, utan jag tänker bara ”tryck på”. Jag känner mig så stark och självsäker på att oavsett hur det ser ut på andra sidan badet så kan jag hantera det i fullt fart. Det visade sig vara lastpallar och jag hade helt rätt, jag kunde hantera det i full fart. Det gjorde att jag inte tappade någon som helst fart på att avvakta och se vad som väntade utan kunde spurta in mot mål.

Med.. en meter? En sekunds marginal vinner jag mitt första lopp. Känslan är obeskrivlig, det är så jävla ballt!

Förutom snygg medalj fick alla deltagare, i utbyte mot sin nummerlapp, en falafelrulle. Kristoffer köpte sig en och sedan gick vi och badade och njöt av att ha kommit i mål först. Sjukt mäktig känsla att jag gjorde allt rätt idag och idag betydde det att jag vann. Kul, grattis mig!

 

Första fotot är taget av @ocrfotograferna, de övriga av Kristoffer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.